wolfy & rollspelare prs

Jonathan reagerade direkt då han hörde ytterdörren öppnas. Det kunde inte ändå vara hans beskyddare? Cleos förslag lät konstigt i hans öron: varför skulle han behöva gömma sig? För vem skulle han behöva gömma sig? Han satt kvar på sängen då hon försvann iväg. Egentligen borde han väl följa efter henne och inte lämna henne åt sitt egna öde, men han tänkte avvakta situationen en stund. Det kanske var någon av hennes vänner som tittade förbi angående den här festen.

Cleo gick mot vardagsrummet, ville komma bort från trappan och Jonathan så mycket som möjligt. Hon tände en av lamporna och pep skrämt till då han helt plötsligt var framför henne igen.
"Jösses, gör inte så." fick hon fram och backade ifrån honom. Han svarade inte utan gav ifrån sig ett flin och tog tag i hennes arm. Cleo spärrade upp ögonen och märkte då blodet runt hans mun, kände då hur hennes panik steg. "Ben..." sade hon tyst, nästan bedjande. Hon sträckte sig efter något att slå honom med för att ta sig loss. Hon fick tag i en ljusstake som hon slog i huvudet på honom. Den fick honom bara att vackla lite, inte riktigt effekten hon hoppades på. "Ben, sluta!" upprepade hon högre och försökte få honom att bli lugn. Han röt åt henne och slängde hennes lilla kropp mot väggen. Cleo stönade till och slöt ögonen, det kändes som att varenda ben i henne gick sönder. Hon försökte resa sig upp men tappade greppet då hennes hand halkade på hennes egna blod. Hon hann knappt reagera innan Ben var över henne med sina tänder i hennes hud, ett skrik hann lämna hennes mun innan han la sin hand över för att kväva varje ljud som hotade med att lämna hennes skadade kropp.

Då han hörde ljud från nedre våningen följt av skrik flög han upp från sängen och nerför trapporna. Panikslaget såg han sig om och spärrade upp ögonen då hans blick landade på en strigoi som drack ur Cleo. Han ryckte upp ytterdörren, om inte beskyddarna satte fart på benen så skulle han bli galen. Nu behövde han få kontroll över sig och sitt element. Orsaken till varför han befann sig på St. Vladimirs var för att lära sig mer om det ovanligaste elementet bland moroi. Han kunde en hel del från tidigare, tack vare hans kusin Adrian som var i samma situation som han själv, men han hade en lång väg kvar. Han insåg att det skulle ta för lång tid att komma in i rätt stämning och de hade inte tid att vänta, Cleos liv hängde på det här. Han slet åt sig en stol från köket och bröt av ett av benen innan han kastade sig mot strigoin och högg ”pålen” i magen på honom. Det var tillräckligt för att fånga killens uppmärksamhet. Beskyddarna var på plats och tog över, Jonathan själv lyfte upp Cleo i famnen för att skynda sig därifrån med henne. ”Hur mår du?” Han satte sig ner utanför huset med hennes huvud mot sina lår. Hon hade nog förlorat mycket blod.

Cleo hann knappt hänga med på vad som hände då hon var väldigt långsam efter allt blod som hon förlorat. Hon tog ett djupt andetag och slöt ögonen i några sekunder.
"Vänta... Döda honom inte, snälla." bad hon och öppnade ögonen igen då det slog henne att det var män som slog med Ben där inne. Hon försökte sätta sig upp men hade inte ork till det. Hon rynkade sedan på pannan och kollade på honom en stund. "Vilka är alla män? Vad gör dom med Ben?" frågade hon och la sin hand bakom hans nacke. Hon satte sig upp och slöt ögonen i några sekunder. Hon granskade honom ett tag innan hon började lägga ihop en och en. "Du var inte särskilt förvånad, Jonathan... Varför var du inte förvånad av att se en... du vet." sade hon hest och försökte att inte brista ut i gråt.

Jonathans blick hårdnade för ett ögonblick, nästan som för att säga åt henne att skärpa sig innan den mjuknade igen. Trots att det tog emot så ropade han in till beskyddarna att de inte skulle döda killen. Han ville dock ha en förklaring och det fort. Han skulle bli tvungen att förklara sig själv också. Det såg han inte alls fram emot. En aning skamset vek han undan med blicken innan han såg på henne igen.
”För att jag är moroi,” sa han tillslut, ”och männen där inne är dhampirer. Beskyddare. Vem är strigoin? Någon du känner?”

Cleo rynkade på pannan, fattade inte ett ord av vad han sa. Hon skakade snabbt av sig förvirringen och reste sig upp på skakiga ben.
"Ben... Det är min bror." sade hon och la sin hand över såret på sin hals. "Vad kallades det? Stri- vad? Vad är skillnaden mellan dig och honom?" frågade hon, fattade verkligen inget alls. Hon torkade irriterat bort några tårar som rann och tittade bort från honom.

Han var inte sen med att försiktigt dra ner henne igen då hon rest sig upp. Hon var verkligen inte i tillräckligt bra skick för att stå på egna ben än, såret på hennes hals såg väldigt illa ut och något behövde han göra. Hela såret var ett alternativ han ansåg vara smidigast och bäst.
”Moroi är dödliga precis som dhampirer och människor. Vi dödar inte utan dricker från frivilliga människor. Strigoi har inga känslor, de dödar för att bli starkare och de dör bara genom en påle i hjärtat.”

Cleo lutade pannan mot hans axel och började gråta. Hon visste inte alls vad hon skulle tro, hon hade inte riktigt fattat vad som hände eller något alls. Allt var ett stort buller i hennes huvud.
"Jag fattar inte, Jonathan. V- vad kommer hända Ben?" grät hon och tittade på honom med stora ögon, hon begrepp absolut inget alls.

Jonathan höll hårdare om henne då hon började gråta. Han ville inte se henne på det här viset, hon förtjänade all lycka i världen. Vad han önskade att det fanns något han kunde göra för hennes skull. Vad som skulle hända med strigoin, Ben, var han inte riktigt säker på. De dödades ju, det var inte meningen att deras liv skulle besparas. Speciellt inte efter en attack - vare sig det handlade om människa eller moroi.
”Han blir fängslad.” Det till att börjas med i alla fall.

Cleo nickade lite och svalde hårt. Hon kunde inte riktigt bli att bli lättad, det skulle vara ganska skönt att aldrig mer få några oplanerade besök av honom. Hon tittade ner på sin blodiga hand och sedan upp på Jonathan igen.
"Ä-är det jobbigt för dig?" frågade hon, syftade på allt blod. Hon fattade fortfarande inte riktigt skillnaden men hon kände sig säker runt Jonathan, vilket alltid var något.