Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Ally gestikulerade tyst med handen som att vi skulle följa efter.
"Hur kan det vara såhär? Liksom...jag såg bara filmen" muttrade jag tyst och försökte skaka av mig den tanken ATG träden faktist hörde saker.
"Du borde läst böckerna. Filmerna är bra, men böckerna äger mer Will" sa Emma och tittade sig runt. "Jag gillar inte att vita häxan lever. Snön här är inte min grej"
Ally hyschade "Om vi inte vill bli isskulpturer kanske ni kan hålla mun? Tack!"
Vi fortsatte gå under tystnad. Träden svajade tyst som om de väntade på något.
Jac undrade om hudarna hade kontroll här med. Eller om allt var bortom deras makt likt Alaska.
Första gången kändes det bra att vara här. Liksom utan att känna att man blev iakttagen av ens förälder. Poseidon hade aldrig hört av sig oavsett hur mycket jag bönat.
"Där" viskade jag och pekade. I en glänta, en som faktist blommade, bakom några träd stod ett stenblock. Eller det skulle säkert vara stenbordet. Det heliga. Men det såg mest ut som en klump sten med inskriptioner.
"Vart är katten?" Mumlade jag och fick mordiska blickar från mina vänner.
"Katten? Han är ett lejon Will!" Sa Ally hysteriskt och Em nickade.
"Visst. Vart är lejonet?"

"Han kommer när han vill." sade Emma och kollade irriterat på Will.
"Så han kommer och går?" frågade Will och ignorera Ems blick.
"Ja, fast han är väl på det där templet...eller..." sade jag lite osäkert.
"Mhm... ja du har rätt, i första så är han där det är varmt så vi borde skynda oss...eller..." sade Emma fundersamt.
"Jag tror vi har fått...eller... förbannelsen...eller..." sade Will och vi alla stönade.
Vi hade fått den där förbannelsen en gång förut och det tog oss en lång tid att få bort den...eller...
"NEEEEJ JAG HAR FÅTT DEN OCKSÅ I MINA TANKAR...eller..." skrek jag och blev irriterande över att jag sa...eller...
"Tyst Al annars hör Vita häxan oss...eller..." hyrsade Will och Em.

Jag stönade högt, jag avskydde den förbannelsen. Jag visste att det bästa sättet att glöm den, var att alltid kunna säga något efter eller. Jag såg mig omkring, det kändes oroväckande tyst, jag spanade runt för att se soldater eller anhängare till den vita häxan.
" Är det bara jag som tycker det är oroväckande tyst...eller...är alla på nån annan plats?" frågade jah
" Var vi inte överens om att han är vid templet...eller..." sa Ally och jag skakade på huvudet.
" Det är just det, templet nämns inte förens i andra boken/ filmen. Vilket betyder att vi borde se några tält här och där och inte en tom slätt...eller... så vet jag inte," sa jag och plörsligt hördes ljudet av hovar bakom oss. Vi vände oss hastigt om i försvarspositioner. Det var en Kentaur.
" Vilken är ni?" frågade han med brysk stämma och jag, Ally och Will såg på varandra och bestämde vem som skulle prata.
" Ursäkta, vi är tre döttrar av Eva som letar efter Aslan," sa jag utan att darra eller säga eller. Kentauren såg skeptiskt på oss.
" Är ni verkligen tre döttrar av Eva," vi nickade hastigt.
" Vi hamnade i lite problem och helt plötsligt var vi här," sa Will, det var en lögn men vi var tvungna att ljuga tills vi kom till Aslan.

Annabeth Chases POV
De hade bara varit borta i fem minuter men jag var ändå orolig. Mest för Emma, jag undrade vad som egentligen hände förut. Hon verkade må skit och jag hade viljat vara den som tröstat henne. Jag såg hur Percy och Julia dök upp bakom mig.
" De kommer komma snart, tiden går långsammare i Narnia än i verkliga världen," sa Percy och jag såg chockat på honom " jag läser faktiskt också." Jag skrattade och gav honom en kram.
" Visst Percy," sa jag, sedan brast det " jag är orolig för Emma, hon verkade hel knäpp förut. Hon mår inte bra." Julia kom också fram och gav mig en kram.
" Oroa dig inte mamma, jag och Emma var instängda i cellen flera dagar och hon bröt aldrig ihop. Hon är stark," sa Julia uppmuntrande.
" Du har säkert rätt, det är bara det att..." sa jag
" Vadå?" frågade Percy
" Hon brukar aldrig bryta ihop så och hon var inte sig själv," sa jag " jag överreagerar väl bara."

Kentauren tittade avvaktande men säkert på oss. Han var inte ett dugg lik Keiron. Mer...krigsdrag? Hållningen var stolt rak och ansiktet hade den där betoningen av makt och seger. Även tapperhet.
"Om ni verkligen är barn till Eva" började kentaurmannen "så måste ni i säkerhet. Vita häxan tilllåter inga som ni att leva"
Emma nickade långsamt. "Är det fler?"
Istället för att svara vände kentauren sig om "Följ med om ni håller era liv kärt"
Halkande följde vi efter honnom. Emma verkade kunna låta bli att ge efter för förbannelsen och likaså gjorde Ally. Själv trodde jag att jag också hade slutat med det där. ...eller....
Jag gick mitt inrökande Em och Al. "Tror ni att dem har makten här med?"
Min röst var en viskning.
Ally tittade på mig granskande. "Gudarna?" Jag nickade.
"Kanske...kanske inte. Jag antar att det inte är så men..."
"Men elementen? Himmel, jord, vatten och luft. Gudarnas grejer right? Varför ska de alltid vara överallt" muttrade jag och sparkade i en lövhög.
Jag stelnade till då ett 'kling' hördes och en liten isskulptur trillade ned från en sten. En sparv. En frusen sparv.
"Kom Will" mumlade Em och drog med mig.

Vi gick in i en liten glänta. Kentauren stannade och vände sig mot oss.
"Här är ni trygga för tillfället"

Vi nickade och Kentauren skulle precis gå innan jag ropade:
"Vad heter du?"
Han kolla förvånat på mig. "Jag heter Jim. Vad heter ni?" sade han och kollade förvirrat på mig.
"Jag heter Ally men kalla mig Al det här ä..." började jag men Will avbröt mig.
"Jag heter Wilma men kalla mig Will och det här är..."
"Emma men kalla mig Em." sade Em.
Han log mot oss sorgset. "Det är sällan frågar vad jag heter."
"VARFÖR INTE!" skrek jag Em och Will.
"För att de sällan bryr sig om mig." mumlade han.
"Vi bryr oss eller hur!" sade jag och kollade på Will och Em.
De nickade.
"Ja vi bryr oss även om vi inte känner dig så väl så är du väldigt trevlig som visade oss till ett tryggt ställe." sade Emma och log mot honom.
"Precis och du är lika mycket värd som de är vi alla är lika mycket värda." instämde Will.
Emma och jag nickade.

Jim såg chockat på oss, han verkade chockad över att någon ville vara hans vän.
" Aslan kommer vara här snart, ta vara på er," sa Jim och galopperade iväg. Vi såg sorgset efter honom.
" Stackare, aldrig någon som frågar vad man heter," sa Ally och vi nickade instämmande.
" När tror ni Aslan kommer?" frågade Will och slängde sig i gräset. Jag satte mig brevid henne.
" Ärligt talat så vet jag inte," sa jag, när jag kände hur Ally greppade om min arm och pekade mot ingångens glänta. Där stod Jim och Aslan, vi föll alla ner på knä. Jag såg på honom, han var verkligen magnifik.
" Res er döttrar av Eva," hans stämma var djup och dov och vi reste oss upp.
" Ursäkta oss, men vi skulle behöva prata med Aslan ensamma," sa Ally, Aslan verkade inte arg över hennes framrusning utan skickade iväg Jim. Sedan vände han sig åter mot oss. Han sa två enkla ord.
" Berätta allt," då berättade Will allt, det var något i hans röst som gjorde så man ville berätta allt. Hon utelämnade inget förutom mitt problem. Vilket jag var tacksam över. Aslan verkade fatta att det fanns lögner i våran berättelsen för han vände sig mot mig och jag försökte bli så liten så möjligt. Jag försökte läsa hans tankar men det var likadant som med Kronos " jag kommer skicka iväg Ally och Wilma och be dig stanna kvar. Jag kanske vet vad som är fel." Det var ju bara jag som hörde men jag såg tacksamt på honom. Jag var nära att börja gråta av tacksamhet.
" Jag behöver prata med Emma i enrum," sa han och de såg oroliga ut " oroa er inte, hon kommer inte komma till skada."

Jag och Ally såg efter Emma och Aslan då de promenerade bort. Jag hoppades han kunde hjälpa Emma. Även om hon inte gillade verkade hon acceptera hjälp från Aslan.
''Han hjälper henne va?'' undrade jag och slängde mig i gräset för att titta upp i den blå himlen.
''Om det är någon som kan är det Aslan''' svarade Al och följde mitt exempel.
Det kändes helt weird att vi plötsligt var här. Att vi från början inte hade haft en aning vad som väntade oss för två månader sedan. Då Rachel avslöjade profetian för oss.
Så hade vi dödat en gudatitan-Kronos. Utan Al och Ems hjälp hade det inte gått. Jag hade inte varit här idag. Jag hade antagligen fortfarande varit med honom.
Julia skulle hem på något sätt. Det var alltid kul att småretas med Annabeth och Percy att de hade en dotter som var bara några yngre år än dem själva.
Det kändes som om tiden ven iväg. Som om den gick fortare. Precis vad den gjorde dessutom.
Jag ställde mig upp och tittade mig omkring. En glad förväntan spred sig inom mig då jag såg en duellbana.
''Al, kolla'' mumlade jag och pekade.
Hen sken upp i ett brett leende.
''skadar inte att ta en titt'' jag nickade instämmande och vi gick bort mot platsen.
En lång, blond kulle med höga kindben slogs mot en kentaur. Striden var jämn, men Kentauren hade bättre skicklighet.
''Är det...?''
''Ja, Peter'' Ally såg ogillande på honom ''Edmund är bättre''
Jag gav till ett skratt. ''Såklart du tycker''

"Vadå Peter är alltid så perfekt vilket jag inte gillar, även om han är trevlig så känns det som om han gör allt rätt. Han känns inte mänsklig." protesterade jag.
"Visstvisst Al Minolaro." sade Will och jag sken upp.
"DU KAN MITT SPRÅK VET DU VAD MINOLARO BETYDER?" skrek jag upphätsad.
"Ja det beyuder choklad." sade Will och flina mot mig.
"HELT KLART!" jag log mot Will så att mina ljus gråa ögon kändes som om de skulle lysa så Will blev blind. "Ska vi duellera mot den där kentauren efter Peter?"
"Ja han kommer bli förvånad över att vi kan slåss och tänk dig Peters min." sade Will glatt.
Jag skrattade så jag fick tårar och tänkte mig den gången då
jag skrattade ännu mer. Tillslut när jag slutat skratta så gick vi till kentauren som redan besegrat Peter.

Jag såg orolig på Aslan som stirrade på mig.
" Emma, jag märkte vad du försökte göra förut," sa han och jag såg oroligt på honom. Var han arg? Precis som han hört mina tankar så skakade han på sin man " Nej jag är inte arg, bara chockad. Den förmågan har bara märkts hos en person tidigare och brukar förknippas med dåliga saker." Jag visste det jag är ett freak, vem vill hänga med en galning och knäppgök?
" Vem märktes den hos?" frågade jag nyfiket
" Kronos," sa han, jag stirrade på honom.
" Har de makt här gudarna?" frågade jag
" Nej, här finns inga gudar eller titaner," sa han och jag pustade ut.
" Okej bra, men hur kunde du veta om Kronos?" frågade jag skrämt och skärrat.
" På samma sätt som du visste om mig," sa han.
" Böcker?" frågade jag med en viskning och han log, vilket såg konstigt ut.
" Ja, men nu vill jag att du berättar allt om förmågan och vem din mamma är," jag berättade allt om problemet med tankeläsningsförmågan och att min mamma var Athena. Han verkade inte så chockat vilket jag var tacksam över att han inte ställde några dumma frågor.
" Du har inte fått förmågan från Kronos utan från din mamma, men den är inte tillräckligt utvecklad och det är därför får du den där obehagskänslan ibland," jag pustade ut över att den inte var från Kronos men sen mindes jag vad Kronos hade sagt.
" Men Kronos sa " Du älskar gudarna," du sa jag något i stil med " försvinn från mitt huvud," då sa han men är inte det samma sak som du gör? Och det är det ju, är det ett tecken på att jag är ond," sa jag stressat
" Lugna ner dig, var inte orolig. Det finns olika sätt att använda förmågan på bra sätt och dåliga sätt. Du försöker använda den för bra saker, men man kan inte alltid göra bra saker man måste misslyckas." Det var som en enorm tyngd hade lyfts från mina axlar och jag tacksamt på honom.
" Tack, tack, tack," sa jag och hade kunnat börja gråta av lycka och tacksamhet.
" Det var så lite så," sa han och gick iväg och lämnade mig själv kvar, jag var tacksam över att fått hjälp och nu visste jag att den inte var en förbannelse utan en gåva. Jag bestämde mig för att gå till Lucy.
" Åh hej, jag är Emma Cole," sa jag och räckte fram den, hon tog den och log.
" Lucy Pevensie," sa hon

Ally och jag hade tagit chansen att utmana grabbarna så fot de var klara. Ally hade gärna slagits mot Kentauren och jag mot Peter.
''Wilma Wave'' Sa jag snabbt och drog fram mitt kavallerisvärd, med inristningar på bladet. Peter tittade förundrat på det och drog fram sitt, långa, ståtliga svärd.
''Peter Pevensie. Är du också en Narnian?''
Vi började gå i cirklar med svärden höjda. Några trevliga nymfer hade erbjudit mig en rustning. Jag hade tackat ja, men struntat i att ha på mig hjälm.
''Jag vet. Jag kommer från ett annat ställe. Ditt ställe'' svarade jag och mötte Peters ögon. Skillnaden var att han kom från ca 30:isch talet och jag från 2017.
''Är du människa?'' Peter hade ögonen fästa. Som om han väntade på att jag skulle göra ett anfall när som helst. Han tog det inte som ett skämt att jag ville duellera såsom Ares-barnen ofta gjorde.
''Typ, så ja.''
Att jag avslöjade det där störde mig inte. Peter var på Aslans sida. Och han skulle antagligen ha berättat för Peter någon gång.
Han gjorde ett utfall med svärdet mot mitt ben men jag vek undan och blockerade slaget. Sedan måttade jag ett slag mot hans underarm men han lyfte den i sista sekund och en rispa drogs då mitt svärd slog till hans rustning.
En gäl och ilsken röst hördes lite längre bort och jag vågade slänga en blick dit. Ally stod och skrek hysteriskt mot kentauren hen hade utmanat.
''...Neeej!! Minolare är Choklad. C H O K L A D! Vet du seriöst inte vad det är?! Gåvan till mänskligheten! Tartyamazing!! Nomojo dig!!''
Jag flinade kort men avbröts då en en kall klinga träffade mig på smalbenet och rött, varmt blod började tränga sig igenom mina jeans.
''Ah'' mumlade jag och fäste blicken på min och Peters strid. Beslutsam om att jag skulle vinna striden måttade jag ett slag som lades ned mycket energi på, mot Peter som tog emot med sitt svärd.
Vi tryckte klingorna mot varandras och kom ingen vart. Jag lyckades smita under hans arm och stod med svärdsfästet mot hans hals bakifrån.
Försiktigt släppte Peter svärdet och vände sig om.
''Schysst fight''
Han gav upp för lätt. Han hade lätt kunnat ta ledarskap igen.
''Du...gav an. Varför? Alla vet väl att du kunnat komma undan?'' Undrade jag och spände blicken hos honom.
Peter struntade i vad jag sa och gick tillbaks till en Kentaur som hade iaktagit hela vår scen. Han mumlade något och jag kunde urskilja några ord.
''Tjej...Låt vinna..''
Det fick mig att brinna.