Novellteamworktävling!
Forum > Kreativitet > Novellteamworktävling!
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
smörbyttan
Elev 
|
Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. JAG MED!!!  
15 jun, 2015 20:40 |
|
Holytail
Elev 
|
Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. Ja!!! 
15 jun, 2015 20:41 |
|
True Potterhead
Elev 
|
Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. JAAA 
15 jun, 2015 20:42 |
|
smörbyttan
Elev
|
VI PROTESTERAR!!!
15 jun, 2015 20:45 |
Borttagen
|
Skrivet av smörbyttan: Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. JAG MED!!! Skrivet av Holytail: Meh okej då. -.-Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. Ja!!! Magic Muggles Spoiler: Tryck här för att visa!-Jag blir frisk va? Någon dag kan jag väl bli normal? Som du. Natalie kollade på April med ett oroat ansiktsuttryck. -Ja, Nath. Du kommer bli frisk. Du kommer slippa alla sjukhus besök någon gång. April visste att det hon sa inte var sant men hon kunde inte låta sin syster tappa hoppet. Men lögnen var lika mycket till henne som till Nath. Hon kunde inte låta sig själv sluta tro. Tårar började rinna ner för Natalies kinder. -April, man får inte ljuga, sa hon lågt. -ÄR DET BÄTTTE ATT SÄGA ATT DU SKA DÖ?! April skrek av ilska och sorg. Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Nath skulle aldrig dö. Aldrig. Hon måste säga det om och om igen för att själv tro på det, men det gjorde hon aldrig. -Förlåt, viskade hon. Förlåt. Du överlever det här. Jag tillåter inte dig att dö. Du överlever. Natalie la sig ner i Aprils famn och grät mer och mer. -April, sa Natalie mellan snyftningarna och kollade upp. Snälla, lämna mig inte. Låt mig aldrig gå. Lova det. -Aldrig, Nath. Aldrig. Men Nath blev allt sjukare. Hon fick åka in akut till sjukhuset flera gånger för att få cytostatika och en gång för att strålbehandlas. Men vilka fruktansvärda medel läkarna än använde, så fortsatte cancercellerna att ta över de vita och röda blodkropparnas produktion. Nath blödde mest hela tiden på de mest obegripliga ställena och klagade över smärtor i benmärgen. Eller, hon klagade när hon orkade. Nu ligger hon mest utslagen i sjukhussängen, mager som ett skelett utan hopp. Det ända hon fick se under hennes vakna tid var hennes förkrossade familjemedlemmar i hejdlös gråt. Det enda hon hoppades på var att hon skulle få stanna i livet tillräckligt länge för att få läsa den fjärde boken om Harry Potter. Men hon visste, som alla andra i sin närhet att hon var alltför nära slutet i sitt nioåriga liv. Det var leukemins fel. Den idiotiska blodcancer som hindrade henne från att uppleva det liv som alla andra barn fick. Hermione skulle säkert kunna en bra förtrollning. Men hon var fast bland mugglare. Tårarna strömmade ner för Aprils kinder när hon kollade på sin sovande lillasyster. Hon la en brun hårslina bakom örat på Nath. -S, s, Sirius Nath rynkade ihop ansiktet. Hon pratade i sömnen igen. Bakom slöjan av tårar, log April svagt. Nath pratade om Harry Potter även i sömnen. Det vad det hon tänkte på, drömde om och pratade om. Tårarna rann mer och mer när April tänkte att hon snart aldrig skulle få höra hennes tjat om karaktärerna, händelserna och vad hon skulle göra om hon var med i den underbara magivärlden. Tänk om hon skulle få vara det. Tänk bara om hennes namn var med. Bara en enda gång. Om ändå Rowling visste. Men innerst inne så visste April att hon skulle låta henne veta. Men om det var Nath sista önskan så skulle hon göra allt för att uppfylla den. Aprils finaste brevpapper och kuvert låg på det bruna skrivbordet framför henne. Papprena var prydda men små foton av kattungar på sidorna. Hon hade letat överallt efter dem. Hennes pyssellåda under sängen hade hon vänt uppochner för att kunna leta bättre, hon hade hämtat en stol för att nå upp till toppen av hennes bokhylla, skrivbordslådorna och dess innehåll låg i en enda röra mitt på bordet, men tillslut hade hon hittat dem i skåpet på garderoben. Nu satt hon vid skrivbordet igen med en penna i handen men hon kunde inte skriva ett enda ord. Kära Joanne, började hon men suddade det igen. Det lät alldeles för gammeldags. Hon stirrade framför sig medans hon tänkte på hur hon skulle börja brevet. Vid foten av berget, gjort av skrivlådornas innehåll så låg ett foto. Hon tog upp det och kollade på det. Det föreställde henne och Nath på en äng. Det var innan Nath blev sjuk. Deras mörkbruna hår fladdrade i vinden och smälte ihop. De hade en likadan tröja på sig. En som föreställde USAs flagga som det stod I ♥ NY på. Smilegroparna vid Naths djupblå ögon hade hon nästan glömt bort helt. Hon såg dem nästan aldrig längre. Nath hade helt slutat le. April fick tårar i ögonen. Varför kunde de inte ha pausat det ögonblicket? När allt var normalt. Det var en kall morgon när Joanne kom vandrande uppför den lilla väg som ledde upp till hennes hus här i Edinburgh. Kylan var ovanligt påträngande då hon just kommit hem från några välbehövda veckor i Spanien. Hon såg att brevbäraren, som vanligt varit tvungen att lägga alla brev i en plastlåda på trappan, då de var långt ifrån att få plats i brevlådan. Hon hade inte väntat sig annat. De fortsatta timmarna skulle hon inte göra annat än att dricka lite te, svara på beundrarbrev, som värsta professor Lockhart, och kanske skriva lite på boken om boken om hon fick tid. Hon behövde fortfarande komma på hur Harry skulle klara av den andra utmaningen. Bubbelhuvudförhäxningen var tänkt till Diggory, men hennes tankar avbröts när hon lyfte upp ett mycket sorgligt brev. Först blev hon lite förvånad över att det stod "England" på brevet, inte ens landet var rätt. Men det var vad som gömde sig inne i kuvertet som fick henne att ta beslutet. Fort, med en känsla av att det redan var försent skrev hon ner alla sina planer på boken. Under några minuter hade hon sammanfattat en bok på runt 800 sidor och dessutom bestämt att Harry skulle få fenor och gälar av att äta något som hon kallade gälgräs. Pennan flög lätt över pappret, för att ge stackars Nathalie berättelsen fortast möjligt. Men den där känslan om att det kanske ändå var för sent gnagde inom henne. Naths säng på sjukhuset var dyblöt av Aprils tårar. Sen Nath tillslut slutade opereras, för sjukdomen hade gått alldeles för långt, så hade April varit på sjukhuset hela sin vakna tid och nästan bara gråtit vid Naths säng. -A, April, sa Nath svagt. April grät mer och mer tills hon nästan inte kunde prata men hon lyckades ändå säga: -N, Nath. Snälla, lämna mig inte. Låt mig aldrig bli ensam här. Lova det. -Aldrig, April, Aldrig. -Nath, sa April nästan ännu svagare. Man får inte lj, lju... Gråten gjorde April stum tillslut. -April. Jag, jag är rädd. -Jag med, April lyckades pressa fram några ord. För Nath. -Kan du berätta en saga? -J,ja. April kunde många sagor. Men inte någon lycklig. I alla var det monster och drakar. Även om de slutade lyckligt så dog alltid någon. Hon fick skriva en. En bara till Nath. -D, det var en gång, började hon och hennes röst blev stadigare allt eftersom hon berättade. Det var en gång en drake, ett troll och en häxa. Alla var snälla och vänliga men missförstådda. Alla hade gjort några misstag som alla mänskliga varelser. Att röva bort prinsessan gjorde draken bara för att han var alldeles ensam. Trollet hade försökt äta upp de tre bockarna bruse, för annars skulle han dött av svält, och häxan hade försökt grilla Hans och Greta för att hon inte ville att de stackars barnen skulle behöva lida när de blev sönderslitna i stycken av farliga rovdjur. Men nu var det så att draken, trollet och häxan var så ensamma att de bestämde sig för att gå till staden för att be om förlåtelse till alla invånare som bodde där. De gick och gick medans dag och natt passerade, utan att störa de tre vännerna, April sökte sig till Naths hand för att försäkra sig om att hon levde. En natt så sa draken med sin brummande röst: -I staden finns nog brasor att tända. Det kan jag göra med min låga. Då blir de nog glada. Då sa trollet: -I staden finns nog stora stenar att bära undan. De kan jag göra med mina starka armar. Då blir de nog glada. Då sa häxan: I staden finns nog mat och laga. Det kan jag göra med min fantastiska magi. Då blir de nog glada. Så fortsatte de tre vännerna sin färd tills de skymtade staden långt där borta. Naths puls blev svagare och svagare tills den helt slutade slå. Livet rann ur hennes ögon. -Nath? sa April med panik i rösten. Nath? NATH? NATH?! April skrek frustrerat. -Snälla Nath! Lämna mig inte! J, jag vill inte! KOM TILLBAKA! J, JAG ÄLSKAR... April kunde inte prata mer. Tårarna kvävde hennes röst. -N, Nath. D, du lovade. Du ljög fast du lovade! Dö inte! Lämna mig inte! Men Nath var död och hon skulle aldrig mer vakna. April låg hopkurad brevid sin systers döda kropp när en sjuksköterska och hennes föräldrar kom in i rummet igen. Alla tre skyndade sig direkt fram till sängen när de förstått vad som hänt. Valerie och hennes man skrek rakt ut i rummet och omfamnade de båda systrarna in panik. De försökte få liv i Nath, gjorde allt de kunde för att dölja sanningen. Mitt i allt tumultet la April snyftande med armarna runt sin systers fortfarande varma hals, utan att förstå vad som hände runt omkring henne. Det känns som att en del av hennes själ rivs bort när sorgen är som störst. Just då vill hon bara dö, hon också. -Post till Nathalie McDonald meddelade en ung praktikant som precis öppnat dörren. Ändå från Skottland, faktiskt! Spännande, eller hur Nathalie? Det är då han får syn på samlingen som trängs runt sjuksängen. Han försvinner fort utan ytterligare ord för att slippa bli inblandad i ännu ett dödsfall. Men April väcks plötsligt från sin sorgevärld, när hon hör ordet "Skottland". Hon kravlar fram för att ta upp kuvertet som praktikanten lämnat på golvet. Det var ett långt brev. Käre April. Jag läste om vad som håller på att hända med din syster. Det är hemskt att sådant inträffar på så små barn. Om hennes önskan är att hon ska få veta vad som händer i fjärde boken så ska hon självklart få det. April läste tårögt resten av brevet. Hon märkte en hand på hennes axel och en tår som droppade ner i hennes hår. Hennes mamma. De stog brevid varandra och läste brevet under tystnad. Sorgen var alldeles för stor för att det skulle kunna finnas ord. Inga tårar rann mer. Allt hopp var slut. Nathalie McDonald hade andats sitt sista andetag och det fanns ingenting som hade någon betydelse längre. Så de stog där och läste om vilier och drakar tills de nått slutet av pappret. Då samlade sig Valerie och skrev långsamt och ryckigt ett svar till den författare som hennes avlidna dotter uppskattat så mycket. April gick med domnade ben bort till sin förkrossade far och la sin hand på Nathalies. Hon skulle aldrig lämna henne. Inte på riktigt. Tack så otroligt mycket, ms. Rowling. Så godhjärtat av dig att ge min dotter det hon önskat allra mest. Men jag är hemskt ledsen att säga att ditt brev anlände för sent. Min dotter avled idag 11:23. Det var inget som kunde rädda henne. Men jag vill bara säga tack. /Valerie McDonald Hon kände ett styng i hjärtat när hon läste de få raderna. Det var försent. Nathalie McDonald hade dött bara några minuter innan brevet kom. Team Saltgurka Spoiler: Tryck här för att visa!Jag är en väldigt liten individ, jag har stora och runda ögon. Jag kan inte prata speciellt bra men jag brukar få som jag vill ändå. Jag brukar ta mig runt på alla fyra i mitt hus, det är ett stort hus och det är svårt att klättra upp i soffan där jag tycker om att vila. I soffan brukar det ligga en jättefin, vit och fluffig filt som jag brukar sova på. Den är bara min och min bästa väns. Vi brukar ligga på den och sova bredvid varandra. Det blir varmt och mysigt när vi delar på filten. Han brukar dessutom hjälpa mig upp i soffan! Det blir mycket lättare när han hjälper mig upp. Han är jättesmart och brukar knuffa fram lådor som jag kan hoppa och klättra på. Jag tycker att han är stark som kan knuffa så stora lådor. Han brukar lyfta mig upp om han inte hittar en låda åt mig och jag är rätt tung fast jag liten. Fast han lägger alltid ned mig så försiktigt på filten och ser till att inget hänt på vägen upp. Ibland drar han till och med filten över mig! Just det, vi brukar leka tillsammans också! Häromdagen lekte vi kurragömma, för mamma skulle testa den nya kattburen och vi ville inte störa. Han var jättesvår att hitta! Jag letade överallt! Till och med i den nya kattburen! Fast jag råkade somna i den. Jag var tillräckligt liten för att få plats och det var så mysigt och varmt! Då kom han och väckte mig så att jag inte skulle förstöra mammas fina nya saker. Mamma brukar visserligen inte bli arg på oss när vi gör sådana saker. Fast ibland suckar hon så djupt och jag blir så ledsen att jag brukar jämra mig. En gång så klättrade min vän upp i en av hennes hyllor och då ramlade alla hennes fina bilder och album ner tillsammans med honom. Då suckade hon mycket djupt och plockade upp allt. Fast allra, allra först så såg hon till att han inte hade skadat sig överhuvudtaget, hon bryr sig väldigt mycket om mig och min allra bästa vän. På senaste tiden har min bästa vän ramlat ner ofta. Jag vet inte varför, så det är tur att min bästa vän har mig som kan hjälpa till att stödja honom. Det är liksom som att saker inte är där de ska vara för honom. Han hoppar till en låda som helt plötsligt befinner sig längre bort än den borde vara. När mamma ser det suckar hon. Jag vill inte att mamma ska sucka, så vi brukar gå över och försöka trösta henne men ibland har min bästa vän svårt att bedöma exakt var hon är också. Idag när jag vaknar är min bästa vän inte där bredvid mig på vår vita filt. Han har kanske tröttnat på att vänta på att jag ska vakna och gått upp tidigare. Mamma har kanske matat honom! Jag vill också ha mat! Med andra ord rusar jag upp och tassar ut i köket, men varken mamma eller min vän är där. Vart kan de ha tagit vägen? Jag hör hur det rasslar i hallen och tar mig dit så fort mina ben orkar. Där är mamma! Hon har sin ytterjacka på sig, ska hon gå ut? Jag jamar frågande men hon verkar inte lägga märke till mig. Så jag jamar ännu högre! Så högt jag bara kan! Då vänder sig mamma mot mig. Hon håller kattburen i handen och jag hör min vän jama svagt tillbaka inifrån den. Jag jamar igen, bara för att vara säker på att är han. Det är han! Mamma böjer sig ned mot mig så att buren landar på golvet och jag kan se honom nu! Han bara ligger där, han rör inte på sig, jamar inte ens! Jag jamar för att han ska resa sig och komma ut från buren. Han gör en ansats till det men lägger sig sedan ner igen. Mamma stryker en hand över mitt huvud och jag stryker mitt huvud mot hennes hand. Hon suckar. Jag förstår inte! Mamma säger något till mig innan hon reser sig och försiktigt knuffar undan mig med foten så jag inte ska gå ut. Jag jamar igen, varför går hon? Vart ska de? Jag springer till soffan, klöser mig upp på den och hoppar upp på armstödet för att kunna se ut genom fönstret. Där är mamma, hon lägger in min bästa vän i sin bil och han försvinner bakom bildörren när hon slår igen den. Bilen fösvinner ur mitt synfält men jag tittar fortfarande efter den långt efter att de har försvunnit. De kommer väl tillbaka, eller hur? Den dagen var den sista gången jag såg min allra, allra bästa vän… Team Chocolate Spoiler: Tryck här för att visa!Erik vaknade innan väckarklockan ringde, men han stannade kvar i sängen. Han låg på rygg och tittade upp i taket ända tills hans mamma ilsket bultade på hans dörr och sa till honom att stiga upp. Med en suck reste han sig upp och klädde på sig. Han gick långsamt nerför trappan och in i köket. Han hällde upp en skål med mjölk och flingor och började äta under tystnad. Hans systrar bråkade som vanligt och en macka flög förbi honom och träffade pappa, som just kom in genom dörren, i pannan. Han blev högröd i ansiktet och slog till den av systrarna som hade kastat mackan. Hon började gråta och mamma skrek åt pappa att han inte fick slå flickorna. Pappa skrek tillbaka att han uppfostrade sin barn hur han ville, och när mamma försökte säga emot gav han henne en örfil. Mitt i detta kaos tog Erik sin väska och smet ut genom ytterdörren. Han skyndade sig mot skolan och kom fram tio minuter innan alla andra. Han tog fram en bok ur väskan och satte sig på yttertrappan och läste, i väntan på att skolan skulle öppna. * * * En kvart senare hade Erik lämnat de saker han inte behövde i sitt skåp och var på väg mot lektionssalen. Han gick in genom dörren med nedböjt huvud och satte sig i ett hörn längst bak i klassrummet. Resten av klassen kom insläntrande i små grupper om tre-fyra personer i taget, och satte sig på stolar och bänkar tillsammans med sin vänner. Som vanligt satte sig ingen bredvid Erik, och ett par minuter senare kom läraren in. “Tystnad!” röt han, och tjattret från eleverna dog ut. Efter att alla satt sig på sina platser förkunnade han att de skulle få resultaten från senaste veckans matteprov, vilket orsakade stönanden från de flesta i klassen. Erik satt tyst och tittade ner i bänken, tills hans prov damp ner på bänken. Han bläddrade till sista sidan för att se hur många poäng han hade fått. 74/74 stod skrivet med röd bläckpenna längst ner på sidan. “Plocka upp era matteböcker! Ni kan titta mer på proven efter lektionen!” Erik öppnade väskan, plockade upp matteboken och började räkna. Matte var ett av hans favoritämnen, och han låg ganska långt fram i kapitlet. Femtio minuter senare var lektionen slut, och Erik skyndade sig att stoppa ner sina saker i väskan. Med huvudet nedböjt och luggen framför ögonen, skyndade han ut ur klassrummet och mot sitt skåp för att ta de saker han behövde inför nästa lektion. Sedan vände han sig om för att gå till biblioteket, men hade bara hunnit ta ett par steg innan en röst ropade på honom. “Erik! Vänta!” Erik vände sig om och fick se Viktor komma springande emot honom. “Hej”, sa Viktor när han hunnit ända fram. “Hej”, svarade Erik. “Kan vi mötas i parken efter skolan?” frågade Viktor. “Visst”, svarade Erik. “Då säger vi så!” log Viktor. “Måste sticka nu, jag ska ha idrott om tio minuter. Vi ses!” Erik tittade efter sin vän i några sekunder innan han vände sig om och lät sitt svarta hår dölja sina blåa ögon igen. Han hissade upp väskan på axeln och skyndade mot NO-salen. * * * Efter att lektionen var slut gick Erik ut ur salen, men hade bara hunnit några meter genom korridoren innan han blev stoppad av Kevin och hans kompisar. Nej, inte igen. Snälla... “Vart är du på väg?” frågade Kevin. Erik försökte tränga sig förbi dem, men Oscar knuffade omkull honom. Adrian plockade upp Eriks väska och tog upp en av hans böcker. “Vad är det här?” flinade han. “Ska vi rymma? av Bo R Holmbe-” “Ge hit!” sa Kevin och tog boken ur händerna på Adrian, och började läsa från baksidan. “Brandon bor med sin mamma och Kjell i en husvagn på en camping från maj till oktober. I en stuga inte långt från campingen men nära golfbanan bor Teresa och hennes familj. Brandon är kär i Teresa som har ögon som havet i Norrfjällsviken…” Han slängde ifrån sig boken och tittade ner på Erik. “Vad är det för jävla skitbok?” Erik bet ihop läpparna och tittade ner i golvet. “Svara då!” Plötsligt sparkade Kevin till honom rakt i magen, och sedan var de på honom alla tre. De sparkade besinningslöst, och allt Erik kunde göra var att krypa ihop och hålla armarna över huvudet, i ett försök att skydda det. Tillslut slutade de sparka på honom, och gick iväg genom korridoren mot lektionen. Erik kunde höra dem skratta ända tills de gått runt hörnet, och sedan… Tystnad. Han reste sig försiktigt upp, och grimaserade när han satte ner högra foten. Han haltade fram till sin väska och plockade upp den. Sedan började han långsamt gå mot lektionen, men ändrade sig efter bara några steg. Istället vände han sig om och haltade bort mot toaletten. När han kom dit tittade han sig i spegeln, och stönade till när han såg hur han såg ut. Hans svart hår stod åt alla håll, och han hade, trots sina försök att skydda huvudet, fått ett blåöga. Han lutade sig mot handfatet med huvudet i händerna, och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Jag orkar inte längre… Han blick drogs mot spegeln. Han höjde långsamt handen, tog sats och slog hårt mot spegeln. Den gick i bitar med ett kras. Han tog upp en av bitarna och gick in i ett av toalettbåsen. Han ställde ifrån sig väskan på golvet, låste dörren och höjde glasskärvan. I några ögonblick tvekade han, men sedan drog han snabbt glaset längs underarmen. Smärtan fick honom att skrika till, och benen vek sig under honom. Glasbiten gled ur hans hand när han stönande av smärtan tryckte handen mot det blödande såret. Det går inte… Jag kan inte… Han lutade ryggen mot träväggen och satt så i ett par minuter, innan han plockade upp glasskärvan igen. Vad har jag att leva för egentligen? tänkte han, innan han drog ännu ett snitt längs armen, och sedan ännu ett, och ännu ett… * * * Viktor tittade mot dörren till skolan, Erik var tjugo minuter sen. När ingen kom ut genom dörren ringde han till Eriks mobil, men ingen svarade. Signalerna gick fram, en efter en. Tillslut gav han upp och ringde istället till Eriks hemtelefon. Det var hans mamma som svarade. “Sofia Johansson, vem pratar jag med?” “Viktor Sjöström”, svarade Erik samtidigt som han strök en test av sitt röda hår ur ansiktet. “Har Erik kommit hem än?” “Nej, det har han inte. Hurså?” “Vi skulle mötas efter skolan, och han har inte kommit än.” svarade Viktor nervöst. “Men det är säkert inget.” skyndade han sig att tillägga. “Jaha.” En obekväm tystnad uppstod. I bakgrunden hördes Eriks båda systrar, de verkade bråka om något. “Ja… Hejdå då”, sa Viktor efter ett par sekunder. “Hejdå” svarade Sofia. Det klickade till i telefonen och samtalet var över. Viktor stod kvar med telefonen i handen, innan han knappade in ett nytt nummer, den här gången sin systers. “Hallå?” hördes Alices röst. “Hej. Det är jag, Viktor. Vet du var Erik är?” “Nej… Varför undrar du?” “Vi skulle mötas direkt efter skolan, men han har inte kommit än och han är inte hemma. Kan du hjälpa mig att leta efter honom?” “Visst. Jag kommer direkt.” “Bra.” Samtalet avslutades, och ett par minuter senare bromsade Alice in framför honom på sin cykel. “Jag tar skolan, kan du ta parken?” sa Viktor. “Visst” svarade hon, och satte iväg mot parken på cykeln.Viktor gick snabbt in i skolan, och bort mot Eriks skåp. Halvvägs dit hittade han en bok han sett Erik läsa på golvet. Han plockade upp den och fortsatte gå längs korridoren. När han kom fram till toaletterna bestämde han sig för att titta om Erik var därinne. Den ena spegeln var sönderslagen, och det var blod på några av skärvorna som låg på golvet. Viktor såg sig omkring i rummet och såg en rem från en väska komma ut underifrån båset närmast fönstret. Han gick förbi de andra båsen och kände på dörren till båset med väskan. Den var låst. Han böjde sig ner för att titta under dörren, men väskan blockerade större delen av sikten. Han kunde dock se en blodig hand ligga på golvet. Viktor skrek till och fumlade upp mobilen. Så fort han kunde knappade han in numret till polisen och ringde. Det kändes som om det gått en evighet innan någon svarade. “Polisen här, vad vill du ha hjälp med?” undrade en kvinnoröst “Kom till Kristallskolan så fort ni kan!” skrek Viktor panikslaget. “Skynda er!” “Vad gäller det?” frågade rösten. “Ett av toalettbåsen är låst och när jag tittade under dörren såg jag en blodig hand och arm därinne!!” “Vi kommer så fort vi kan” Samtalet avslutades, och Viktor kände hur paniken och skräcken vällde upp inom honom, större än förut, när en ny tanke slog honom. Tänk om det är… Han vägrade tänka tanken klart, vägrade tro något sånt. Snälla låt det inte vara Erik… Han hörde polisen och ambulansen köra in på skolagården, och hörde folk komma springande genom korridoren. Tre poliser stormade in i rummet, och en av dem bröt upp dörren. Viktor trodde att hjärtat skulle stanna i bröstet på honom när han såg vem som låg därinne. Eriks vänstra underarm var fullkomligt sönderskuren, och han hade en glasskärva inkörd i bröstkorgen, alldeles under axeln. Hans ansikte var strimmigt av smuts och tårar, och det svarta håret var rufsigt och matt. Han var likblek i ansiktet, och andades i snabba, oregelbundna stötar. Ett par män från ambulansen kom in och lyfte upp Erik på en bår, och bar sedan ut honom ur rummet. En av polismännen tog tag i Viktors arm och ledde ut honom i korridoren, ut ur skolan och fram till en polisbil. Viktor satte sig bak i bilen, och just då svängde Alice in på skolagården. Hon hoppade av och slängde samtidigt ifrån sig cykeln, och sprang fram till polisbilen. Hon utbytte några ord med en av poliserna, och hoppade in bredvid Viktor. En av poliserna satte sig i passagerersätet och en annan satte sig i förarsätet, medan den tredje stannade kvar på skolagården. Poliserna skjutsade hem syskonen, och berättade kort vad som hänt för föräldrarna innan de åkte. Viktor gick upp till sitt rum, la sig på sängen och somnade. * * * Alice vaknade av att hennes mamma knackade på dörren. “Vi ska fara och hälsa på Erik på sjukhuset nu. Vill du följa med?” “Jag kommer!” svarade Alice. Hon klev upp ur sängen och klädde på sig, sedan gick hon ner till de andra. Tio minuter senare satt de i väntrummet på sjukhuset, och en doktor kom fram till dem. “Är det ni som ska besöka Erik Johansson?” frågade han. Mamma nickade och doktorn sa något som fick både Alices och Viktors ögon att tåras. “Han kommer tyvärr inte att överleva, så om ni vill får ni komma in och ta farväl av honom.” Pappa tittade undrande på de syskonen, som nickade och reste sig upp. “Följ med mig då.” Doktorn vände sig om och gick iväg genom en korridor. Alice tog Viktors hand när doktorn stannade utanför ett rum. “Här är det.” Alice tittade på Viktor, tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Erik låg i en säng med vita sängkläder, och slangar ledde olika vätskor till hans kropp och sladdar ledde från kroppen till olika apparater. Det var hemskt att se honom så här, och Alice kunde inte hålla tillbaka tårarna. Viktor satte sig ner på en stol bredvid sängen, och rörde försiktigt vid Eriks axel. Vid beröringen vred Erik på huvudet och öppnade mödosamt ögonen. Han mumlade något ohörbart, och Erik lutade sig närmare för att höra. Alice gick närmare, och hörde precis vad Erik sa. “Tack... för… allt…” Alice märkte att även Viktor grät. Varför? tänkte hon. Varför just Erik? Varför? Varför? Eriks röst var nu inte mer än en viskning, nästan för tyst för att kunna bil hörd. “Hejdå...” The Marauders Spoiler: Tryck här för att visa!Allt var stilla och lugnt. Eller hade varit iallafall. När första bomben träffade London blev det kaos. Var och varannan timme fick man mörklägga husen. "Vi tror att det kommer bli jättebra för er!" Sa mamma med tårfyllda ögon. "Ni kommer inte att påverkas alls!" Sa pappa lugnt. Han var officerare vid Armén, och snart skulle han ut i kriget. Mamma och pappa hade bestämt att jag och Eleonora skulle skickas iväg ut på landsbygden till vår moster tills kriget var över. "Eleonora och Leonora, lyssna nu" sa pappa strängt. "Hitler har tagit makten i Tyskland, så imorgon kommer jag att eskorteras till flottbasen, så ni måste vara lydiga tills militärerna kommer och hämtar er och för er till landet. Er mor kommer att bo i klostret och hjälpa dom skadade. Det här är inget vi vill göra, det är något vi måste göra" Jag bara nickade och kramade om min far. Tårar rann sakta nerför mina kinder och jag såg att Leonora också grät. Pappa kysste våra pannor och sa att allt skulle bli bra. Ännu en gång nickade jag. Mamma kramade om oss hårt och sa samma sak, att allt skulle bli bra. Nästa morgon hämtade militären oss. En lång färd väntade framför oss. När vi kom fram till vår mosters hus stod hon ute på trappan och väntade. "Kära lilla barn!" Sa hon och tackade militären för att ha fört oss dit. När vi kom in fick vi varm choklad, moster sa att det skulle hjälpa men det gjorde det inte. Jag och Leonora var fortfarande tyngda av sorg, rädsla och ilska. Varför? Det fanns för många frågor, och för lite svar. Moster jobbade i en butik i byn, så på dagarna var vi ensamma. Vi tillbringade tiden för det mesta inomhus. Vi åt lite och blev magrare och magrare. Epilog När Eleonora och Leonora kom hem efter flera år var deras hus sönderbombat och resterna låg i ruiner. Mamman hittades aldrig och pappan dog i kriget. Leonora misstänkts att ha tagit självmord och Eleonora levde ett långt, men ensamt liv. Kanske hade bara föräldrarna sagt att allt skulle bli bra för att lugna sina döttrar, eller kanske för att dom trodde att det skulle bli bra. Men en sak var säkert, allt blev aldrig bra. Dom sade adjö för att plikten kallade. Dom sade aldrig frivilligt adjö 15 jun, 2015 20:45
Detta inlägg ändrades senast 2015-06-15 kl. 20:56
|
|
Parva Fortemque
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av smörbyttan: Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. JAG MED!!! Skrivet av Holytail: Meh okej då. -.-Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. Ja!!! Magic Muggles Spoiler: Tryck här för att visa!-Jag blir frisk va? Någon dag kan jag väl bli normal? Som du. Natalie kollade på April med ett oroat ansiktsuttryck. -Ja, Nath. Du kommer bli frisk. Du kommer slippa alla sjukhus besök någon gång. April visste att det hon sa inte var sant men hon kunde inte låta sin syster tappa hoppet. Men lögnen var lika mycket till henne som till Nath. Hon kunde inte låta sig själv sluta tro. Tårar började rinna ner för Natalies kinder. -April, man får inte ljuga, sa hon lågt. -ÄR DET BÄTTTE ATT SÄGA ATT DU SKA DÖ?! April skrek av ilska och sorg. Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Nath skulle aldrig dö. Aldrig. Hon måste säga det om och om igen för att själv tro på det, men det gjorde hon aldrig. -Förlåt, viskade hon. Förlåt. Du överlever det här. Jag tillåter inte dig att dö. Du överlever. Natalie la sig ner i Aprils famn och grät mer och mer. -April, sa Natalie mellan snyftningarna och kollade upp. Snälla, lämna mig inte. Låt mig aldrig gå. Lova det. -Aldrig, Nath. Aldrig. Men Nath blev allt sjukare. Hon fick åka in akut till sjukhuset flera gånger för att få cytostatika och en gång för att strålbehandlas. Men vilka fruktansvärda medel läkarna än använde, så fortsatte cancercellerna att ta över de vita och röda blodkropparnas produktion. Nath blödde mest hela tiden på de mest obegripliga ställena och klagade över smärtor i benmärgen. Eller, hon klagade när hon orkade. Nu ligger hon mest utslagen i sjukhussängen, mager som ett skelett utan hopp. Det ända hon fick se under hennes vakna tid var hennes förkrossade familjemedlemmar i hejdlös gråt. Det enda hon hoppades på var att hon skulle få stanna i livet tillräckligt länge för att få läsa den fjärde boken om Harry Potter. Men hon visste, som alla andra i sin närhet att hon var alltför nära slutet i sitt nioåriga liv. Det var leukemins fel. Den idiotiska blodcancer som hindrade henne från att uppleva det liv som alla andra barn fick. Hermione skulle säkert kunna en bra förtrollning. Men hon var fast bland mugglare. Tårarna strömmade ner för Aprils kinder när hon kollade på sin sovande lillasyster. Hon la en brun hårslina bakom örat på Nath. -S, s, Sirius Nath rynkade ihop ansiktet. Hon pratade i sömnen igen. Bakom slöjan av tårar, log April svagt. Nath pratade om Harry Potter även i sömnen. Det vad det hon tänkte på, drömde om och pratade om. Tårarna rann mer och mer när April tänkte att hon snart aldrig skulle få höra hennes tjat om karaktärerna, händelserna och vad hon skulle göra om hon var med i den underbara magivärlden. Tänk om hon skulle få vara det. Tänk bara om hennes namn var med. Bara en enda gång. Om ändå Rowling visste. Men innerst inne så visste April att hon skulle låta henne veta. Men om det var Nath sista önskan så skulle hon göra allt för att uppfylla den. Aprils finaste brevpapper och kuvert låg på det bruna skrivbordet framför henne. Papprena var prydda men små foton av kattungar på sidorna. Hon hade letat överallt efter dem. Hennes pyssellåda under sängen hade hon vänt uppochner för att kunna leta bättre, hon hade hämtat en stol för att nå upp till toppen av hennes bokhylla, skrivbordslådorna och dess innehåll låg i en enda röra mitt på bordet, men tillslut hade hon hittat dem i skåpet på garderoben. Nu satt hon vid skrivbordet igen med en penna i handen men hon kunde inte skriva ett enda ord. Kära Joanne, började hon men suddade det igen. Det lät alldeles för gammeldags. Hon stirrade framför sig medans hon tänkte på hur hon skulle börja brevet. Vid foten av berget, gjort av skrivlådornas innehåll så låg ett foto. Hon tog upp det och kollade på det. Det föreställde henne och Nath på en äng. Det var innan Nath blev sjuk. Deras mörkbruna hår fladdrade i vinden och smälte ihop. De hade en likadan tröja på sig. En som föreställde USAs flagga som det stod I ♥ NY på. Smilegroparna vid Naths djupblå ögon hade hon nästan glömt bort helt. Hon såg dem nästan aldrig längre. Nath hade helt slutat le. April fick tårar i ögonen. Varför kunde de inte ha pausat det ögonblicket? När allt var normalt. Det var en kall morgon när Joanne kom vandrande uppför den lilla väg som ledde upp till hennes hus här i Edinburgh. Kylan var ovanligt påträngande då hon just kommit hem från några välbehövda veckor i Spanien. Hon såg att brevbäraren, som vanligt varit tvungen att lägga alla brev i en plastlåda på trappan, då de var långt ifrån att få plats i brevlådan. Hon hade inte väntat sig annat. De fortsatta timmarna skulle hon inte göra annat än att dricka lite te, svara på beundrarbrev, som värsta professor Lockhart, och kanske skriva lite på boken om boken om hon fick tid. Hon behövde fortfarande komma på hur Harry skulle klara av den andra utmaningen. Bubbelhuvudförhäxningen var tänkt till Diggory, men hennes tankar avbröts när hon lyfte upp ett mycket sorgligt brev. Först blev hon lite förvånad över att det stod "England" på brevet, inte ens landet var rätt. Men det var vad som gömde sig inne i kuvertet som fick henne att ta beslutet. Fort, med en känsla av att det redan var försent skrev hon ner alla sina planer på boken. Under några minuter hade hon sammanfattat en bok på runt 800 sidor och dessutom bestämt att Harry skulle få fenor och gälar av att äta något som hon kallade gälgräs. Pennan flög lätt över pappret, för att ge stackars Nathalie berättelsen fortast möjligt. Men den där känslan om att det kanske ändå var för sent gnagde inom henne. Naths säng på sjukhuset var dyblöt av Aprils tårar. Sen Nath tillslut slutade opereras, för sjukdomen hade gått alldeles för långt, så hade April varit på sjukhuset hela sin vakna tid och nästan bara gråtit vid Naths säng. -A, April, sa Nath svagt. April grät mer och mer tills hon nästan inte kunde prata men hon lyckades ändå säga: -N, Nath. Snälla, lämna mig inte. Låt mig aldrig bli ensam här. Lova det. -Aldrig, April, Aldrig. -Nath, sa April nästan ännu svagare. Man får inte lj, lju... Gråten gjorde April stum tillslut. -April. Jag, jag är rädd. -Jag med, April lyckades pressa fram några ord. För Nath. -Kan du berätta en saga? -J,ja. April kunde många sagor. Men inte någon lycklig. I alla var det monster och drakar. Även om de slutade lyckligt så dog alltid någon. Hon fick skriva en. En bara till Nath. -D, det var en gång, började hon och hennes röst blev stadigare allt eftersom hon berättade. Det var en gång en drake, ett troll och en häxa. Alla var snälla och vänliga men missförstådda. Alla hade gjort några misstag som alla mänskliga varelser. Att röva bort prinsessan gjorde draken bara för att han var alldeles ensam. Trollet hade försökt äta upp de tre bockarna bruse, för annars skulle han dött av svält, och häxan hade försökt grilla Hans och Greta för att hon inte ville att de stackars barnen skulle behöva lida när de blev sönderslitna i stycken av farliga rovdjur. Men nu var det så att draken, trollet och häxan var så ensamma att de bestämde sig för att gå till staden för att be om förlåtelse till alla invånare som bodde där. De gick och gick medans dag och natt passerade, utan att störa de tre vännerna, April sökte sig till Naths hand för att försäkra sig om att hon levde. En natt så sa draken med sin brummande röst: -I staden finns nog brasor att tända. Det kan jag göra med min låga. Då blir de nog glada. Då sa trollet: -I staden finns nog stora stenar att bära undan. De kan jag göra med mina starka armar. Då blir de nog glada. Då sa häxan: I staden finns nog mat och laga. Det kan jag göra med min fantastiska magi. Då blir de nog glada. Så fortsatte de tre vännerna sin färd tills de skymtade staden långt där borta. Naths puls blev svagare och svagare tills den helt slutade slå. Livet rann ur hennes ögon. -Nath? sa April med panik i rösten. Nath? NATH? NATH?! April skrek frustrerat. -Snälla Nath! Lämna mig inte! J, jag vill inte! KOM TILLBAKA! J, JAG ÄLSKAR... April kunde inte prata mer. Tårarna kvävde hennes röst. -N, Nath. D, du lovade. Du ljög fast du lovade! Dö inte! Lämna mig inte! Men Nath var död och hon skulle aldrig mer vakna. April låg hopkurad brevid sin systers döda kropp när en sjuksköterska och hennes föräldrar kom in i rummet igen. Alla tre skyndade sig direkt fram till sängen när de förstått vad som hänt. Valerie och hennes man skrek rakt ut i rummet och omfamnade de båda systrarna in panik. De försökte få liv i Nath, gjorde allt de kunde för att dölja sanningen. Mitt i allt tumultet la April snyftande med armarna runt sin systers fortfarande varma hals, utan att förstå vad som hände runt omkring henne. Det känns som att en del av hennes själ rivs bort när sorgen är som störst. Just då vill hon bara dö, hon också. -Post till Nathalie McDonald meddelade en ung praktikant som precis öppnat dörren. Ändå från Skottland, faktiskt! Spännande, eller hur Nathalie? Det är då han får syn på samlingen som trängs runt sjuksängen. Han försvinner fort utan ytterligare ord för att slippa bli inblandad i ännu ett dödsfall. Men April väcks plötsligt från sin sorgevärld, när hon hör ordet "Skottland". Hon kravlar fram för att ta upp kuvertet som praktikanten lämnat på golvet. Det var ett långt brev. Käre April. Jag läste om vad som håller på att hända med din syster. Det är hemskt att sådant inträffar på så små barn. Om hennes önskan är att hon ska få veta vad som händer i fjärde boken så ska hon självklart få det. April läste tårögt resten av brevet. Hon märkte en hand på hennes axel och en tår som droppade ner i hennes hår. Hennes mamma. De stog brevid varandra och läste brevet under tystnad. Sorgen var alldeles för stor för att det skulle kunna finnas ord. Inga tårar rann mer. Allt hopp var slut. Nathalie McDonald hade andats sitt sista andetag och det fanns ingenting som hade någon betydelse längre. Så de stog där och läste om vilier och drakar tills de nått slutet av pappret. Då samlade sig Valerie och skrev långsamt och ryckigt ett svar till den författare som hennes avlidna dotter uppskattat så mycket. April gick med domnade ben bort till sin förkrossade far och la sin hand på Nathalies. Hon skulle aldrig lämna henne. Inte på riktigt. Tack så otroligt mycket, ms. Rowling. Så godhjärtat av dig att ge min dotter det hon önskat allra mest. Men jag är hemskt ledsen att säga att ditt brev anlände för sent. Min dotter avled idag 11:23. Det var inget som kunde rädda henne. Men jag vill bara säga tack. /Valerie McDonald Hon kände ett styng i hjärtat när hon läste de få raderna. Det var försent. Nathalie McDonald hade dött bara några minuter innan brevet kom. Team Saltgurka Spoiler: Tryck här för att visa!Jag är en väldigt liten individ, jag har stora och runda ögon. Jag kan inte prata speciellt bra men jag brukar få som jag vill ändå. Jag brukar ta mig runt på alla fyra i mitt hus, det är ett stort hus och det är svårt att klättra upp i soffan där jag tycker om att vila. I soffan brukar det ligga en jättefin, vit och fluffig filt som jag brukar sova på. Den är bara min och min bästa väns. Vi brukar ligga på den och sova bredvid varandra. Det blir varmt och mysigt när vi delar på filten. Han brukar dessutom hjälpa mig upp i soffan! Det blir mycket lättare när han hjälper mig upp. Han är jättesmart och brukar knuffa fram lådor som jag kan hoppa och klättra på. Jag tycker att han är stark som kan knuffa så stora lådor. Han brukar lyfta mig upp om han inte hittar en låda åt mig och jag är rätt tung fast jag liten. Fast han lägger alltid ned mig så försiktigt på filten och ser till att inget hänt på vägen upp. Ibland drar han till och med filten över mig! Just det, vi brukar leka tillsammans också! Häromdagen lekte vi kurragömma, för mamma skulle testa den nya kattburen och vi ville inte störa. Han var jättesvår att hitta! Jag letade överallt! Till och med i den nya kattburen! Fast jag råkade somna i den. Jag var tillräckligt liten för att få plats och det var så mysigt och varmt! Då kom han och väckte mig så att jag inte skulle förstöra mammas fina nya saker. Mamma brukar visserligen inte bli arg på oss när vi gör sådana saker. Fast ibland suckar hon så djupt och jag blir så ledsen att jag brukar jämra mig. En gång så klättrade min vän upp i en av hennes hyllor och då ramlade alla hennes fina bilder och album ner tillsammans med honom. Då suckade hon mycket djupt och plockade upp allt. Fast allra, allra först så såg hon till att han inte hade skadat sig överhuvudtaget, hon bryr sig väldigt mycket om mig och min allra bästa vän. På senaste tiden har min bästa vän ramlat ner ofta. Jag vet inte varför, så det är tur att min bästa vän har mig som kan hjälpa till att stödja honom. Det är liksom som att saker inte är där de ska vara för honom. Han hoppar till en låda som helt plötsligt befinner sig längre bort än den borde vara. När mamma ser det suckar hon. Jag vill inte att mamma ska sucka, så vi brukar gå över och försöka trösta henne men ibland har min bästa vän svårt att bedöma exakt var hon är också. Idag när jag vaknar är min bästa vän inte där bredvid mig på vår vita filt. Han har kanske tröttnat på att vänta på att jag ska vakna och gått upp tidigare. Mamma har kanske matat honom! Jag vill också ha mat! Med andra ord rusar jag upp och tassar ut i köket, men varken mamma eller min vän är där. Vart kan de ha tagit vägen? Jag hör hur det rasslar i hallen och tar mig dit så fort mina ben orkar. Där är mamma! Hon har sin ytterjacka på sig, ska hon gå ut? Jag jamar frågande men hon verkar inte lägga märke till mig. Så jag jamar ännu högre! Så högt jag bara kan! Då vänder sig mamma mot mig. Hon håller kattburen i handen och jag hör min vän jama svagt tillbaka inifrån den. Jag jamar igen, bara för att vara säker på att är han. Det är han! Mamma böjer sig ned mot mig så att buren landar på golvet och jag kan se honom nu! Han bara ligger där, han rör inte på sig, jamar inte ens! Jag jamar för att han ska resa sig och komma ut från buren. Han gör en ansats till det men lägger sig sedan ner igen. Mamma stryker en hand över mitt huvud och jag stryker mitt huvud mot hennes hand. Hon suckar. Jag förstår inte! Mamma säger något till mig innan hon reser sig och försiktigt knuffar undan mig med foten så jag inte ska gå ut. Jag jamar igen, varför går hon? Vart ska de? Jag springer till soffan, klöser mig upp på den och hoppar upp på armstödet för att kunna se ut genom fönstret. Där är mamma, hon lägger in min bästa vän i sin bil och han försvinner bakom bildörren när hon slår igen den. Bilen fösvinner ur mitt synfält men jag tittar fortfarande efter den långt efter att de har försvunnit. De kommer väl tillbaka, eller hur? Den dagen var den sista gången jag såg min allra, allra bästa vän… Team Chocolate Spoiler: Kanm inte lägga upp fler i detta inlägg, blir för långt. Tryck här för att visa!Erik vaknade innan väckarklockan ringde, men han stannade kvar i sängen. Han låg på rygg och tittade upp i taket ända tills hans mamma ilsket bultade på hans dörr och sa till honom att stiga upp. Med en suck reste han sig upp och klädde på sig. Han gick långsamt nerför trappan och in i köket. Han hällde upp en skål med mjölk och flingor och började äta under tystnad. Hans systrar bråkade som vanligt och en macka flög förbi honom och träffade pappa, som just kom in genom dörren, i pannan. Han blev högröd i ansiktet och slog till den av systrarna som hade kastat mackan. Hon började gråta och mamma skrek åt pappa att han inte fick slå flickorna. Pappa skrek tillbaka att han uppfostrade sin barn hur han ville, och när mamma försökte säga emot gav han henne en örfil. Mitt i detta kaos tog Erik sin väska och smet ut genom ytterdörren. Han skyndade sig mot skolan och kom fram tio minuter innan alla andra. Han tog fram en bok ur väskan och satte sig på yttertrappan och läste, i väntan på att skolan skulle öppna. * * * En kvart senare hade Erik lämnat de saker han inte behövde i sitt skåp och var på väg mot lektionssalen. Han gick in genom dörren med nedböjt huvud och satte sig i ett hörn längst bak i klassrummet. Resten av klassen kom insläntrande i små grupper om tre-fyra personer i taget, och satte sig på stolar och bänkar tillsammans med sin vänner. Som vanligt satte sig ingen bredvid Erik, och ett par minuter senare kom läraren in. “Tystnad!” röt han, och tjattret från eleverna dog ut. Efter att alla satt sig på sina platser förkunnade han att de skulle få resultaten från senaste veckans matteprov, vilket orsakade stönanden från de flesta i klassen. Erik satt tyst och tittade ner i bänken, tills hans prov damp ner på bänken. Han bläddrade till sista sidan för att se hur många poäng han hade fått. 74/74 stod skrivet med röd bläckpenna längst ner på sidan. “Plocka upp era matteböcker! Ni kan titta mer på proven efter lektionen!” Erik öppnade väskan, plockade upp matteboken och började räkna. Matte var ett av hans favoritämnen, och han låg ganska långt fram i kapitlet. Femtio minuter senare var lektionen slut, och Erik skyndade sig att stoppa ner sina saker i väskan. Med huvudet nedböjt och luggen framför ögonen, skyndade han ut ur klassrummet och mot sitt skåp för att ta de saker han behövde inför nästa lektion. Sedan vände han sig om för att gå till biblioteket, men hade bara hunnit ta ett par steg innan en röst ropade på honom. “Erik! Vänta!” Erik vände sig om och fick se Viktor komma springande emot honom. “Hej”, sa Viktor när han hunnit ända fram. “Hej”, svarade Erik. “Kan vi mötas i parken efter skolan?” frågade Viktor. “Visst”, svarade Erik. “Då säger vi så!” log Viktor. “Måste sticka nu, jag ska ha idrott om tio minuter. Vi ses!” Erik tittade efter sin vän i några sekunder innan han vände sig om och lät sitt svarta hår dölja sina blåa ögon igen. Han hissade upp väskan på axeln och skyndade mot NO-salen. * * * Efter att lektionen var slut gick Erik ut ur salen, men hade bara hunnit några meter genom korridoren innan han blev stoppad av Kevin och hans kompisar. Nej, inte igen. Snälla... “Vart är du på väg?” frågade Kevin. Erik försökte tränga sig förbi dem, men Oscar knuffade omkull honom. Adrian plockade upp Eriks väska och tog upp en av hans böcker. “Vad är det här?” flinade han. “Ska vi rymma? av Bo R Holmbe-” “Ge hit!” sa Kevin och tog boken ur händerna på Adrian, och började läsa från baksidan. “Brandon bor med sin mamma och Kjell i en husvagn på en camping från maj till oktober. I en stuga inte långt från campingen men nära golfbanan bor Teresa och hennes familj. Brandon är kär i Teresa som har ögon som havet i Norrfjällsviken…” Han slängde ifrån sig boken och tittade ner på Erik. “Vad är det för jävla skitbok?” Erik bet ihop läpparna och tittade ner i golvet. “Svara då!” Plötsligt sparkade Kevin till honom rakt i magen, och sedan var de på honom alla tre. De sparkade besinningslöst, och allt Erik kunde göra var att krypa ihop och hålla armarna över huvudet, i ett försök att skydda det. Tillslut slutade de sparka på honom, och gick iväg genom korridoren mot lektionen. Erik kunde höra dem skratta ända tills de gått runt hörnet, och sedan… Tystnad. Han reste sig försiktigt upp, och grimaserade när han satte ner högra foten. Han haltade fram till sin väska och plockade upp den. Sedan började han långsamt gå mot lektionen, men ändrade sig efter bara några steg. Istället vände han sig om och haltade bort mot toaletten. När han kom dit tittade han sig i spegeln, och stönade till när han såg hur han såg ut. Hans svart hår stod åt alla håll, och han hade, trots sina försök att skydda huvudet, fått ett blåöga. Han lutade sig mot handfatet med huvudet i händerna, och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Jag orkar inte längre… Han blick drogs mot spegeln. Han höjde långsamt handen, tog sats och slog hårt mot spegeln. Den gick i bitar med ett kras. Han tog upp en av bitarna och gick in i ett av toalettbåsen. Han ställde ifrån sig väskan på golvet, låste dörren och höjde glasskärvan. I några ögonblick tvekade han, men sedan drog han snabbt glaset längs underarmen. Smärtan fick honom att skrika till, och benen vek sig under honom. Glasbiten gled ur hans hand när han stönande av smärtan tryckte handen mot det blödande såret. Det går inte… Jag kan inte… Han lutade ryggen mot träväggen och satt så i ett par minuter, innan han plockade upp glasskärvan igen. Vad har jag att leva för egentligen? tänkte han, innan han drog ännu ett snitt längs armen, och sedan ännu ett, och ännu ett… * * * Viktor tittade mot dörren till skolan, Erik var tjugo minuter sen. När ingen kom ut genom dörren ringde han till Eriks mobil, men ingen svarade. Signalerna gick fram, en efter en. Tillslut gav han upp och ringde istället till Eriks hemtelefon. Det var hans mamma som svarade. “Sofia Johansson, vem pratar jag med?” “Viktor Sjöström”, svarade Erik samtidigt som han strök en test av sitt röda hår ur ansiktet. “Har Erik kommit hem än?” “Nej, det har han inte. Hurså?” “Vi skulle mötas efter skolan, och han har inte kommit än.” svarade Viktor nervöst. “Men det är säkert inget.” skyndade han sig att tillägga. “Jaha.” En obekväm tystnad uppstod. I bakgrunden hördes Eriks båda systrar, de verkade bråka om något. “Ja… Hejdå då”, sa Viktor efter ett par sekunder. “Hejdå” svarade Sofia. Det klickade till i telefonen och samtalet var över. Viktor stod kvar med telefonen i handen, innan han knappade in ett nytt nummer, den här gången sin systers. “Hallå?” hördes Alices röst. “Hej. Det är jag, Viktor. Vet du var Erik är?” “Nej… Varför undrar du?” “Vi skulle mötas direkt efter skolan, men han har inte kommit än och han är inte hemma. Kan du hjälpa mig att leta efter honom?” “Visst. Jag kommer direkt.” “Bra.” Samtalet avslutades, och ett par minuter senare bromsade Alice in framför honom på sin cykel. “Jag tar skolan, kan du ta parken?” sa Viktor. “Visst” svarade hon, och satte iväg mot parken på cykeln.Viktor gick snabbt in i skolan, och bort mot Eriks skåp. Halvvägs dit hittade han en bok han sett Erik läsa på golvet. Han plockade upp den och fortsatte gå längs korridoren. När han kom fram till toaletterna bestämde han sig för att titta om Erik var därinne. Den ena spegeln var sönderslagen, och det var blod på några av skärvorna som låg på golvet. Viktor såg sig omkring i rummet och såg en rem från en väska komma ut underifrån båset närmast fönstret. Han gick förbi de andra båsen och kände på dörren till båset med väskan. Den var låst. Han böjde sig ner för att titta under dörren, men väskan blockerade större delen av sikten. Han kunde dock se en blodig hand ligga på golvet. Viktor skrek till och fumlade upp mobilen. Så fort han kunde knappade han in numret till polisen och ringde. Det kändes som om det gått en evighet innan någon svarade. “Polisen här, vad vill du ha hjälp med?” undrade en kvinnoröst “Kom till Kristallskolan så fort ni kan!” skrek Viktor panikslaget. “Skynda er!” “Vad gäller det?” frågade rösten. “Ett av toalettbåsen är låst och när jag tittade under dörren såg jag en blodig hand och arm därinne!!” “Vi kommer så fort vi kan” Samtalet avslutades, och Viktor kände hur paniken och skräcken vällde upp inom honom, större än förut, när en ny tanke slog honom. Tänk om det är… Han vägrade tänka tanken klart, vägrade tro något sånt. Snälla låt det inte vara Erik… Han hörde polisen och ambulansen köra in på skolagården, och hörde folk komma springande genom korridoren. Tre poliser stormade in i rummet, och en av dem bröt upp dörren. Viktor trodde att hjärtat skulle stanna i bröstet på honom när han såg vem som låg därinne. Eriks vänstra underarm var fullkomligt sönderskuren, och han hade en glasskärva inkörd i bröstkorgen, alldeles under axeln. Hans ansikte var strimmigt av smuts och tårar, och det svarta håret var rufsigt och matt. Han var likblek i ansiktet, och andades i snabba, oregelbundna stötar. Ett par män från ambulansen kom in och lyfte upp Erik på en bår, och bar sedan ut honom ur rummet. En av polismännen tog tag i Viktors arm och ledde ut honom i korridoren, ut ur skolan och fram till en polisbil. Viktor satte sig bak i bilen, och just då svängde Alice in på skolagården. Hon hoppade av och slängde samtidigt ifrån sig cykeln, och sprang fram till polisbilen. Hon utbytte några ord med en av poliserna, och hoppade in bredvid Viktor. En av poliserna satte sig i passagerersätet och en annan satte sig i förarsätet, medan den tredje stannade kvar på skolagården. Poliserna skjutsade hem syskonen, och berättade kort vad som hänt för föräldrarna innan de åkte. Viktor gick upp till sitt rum, la sig på sängen och somnade. * * * Alice vaknade av att hennes mamma knackade på dörren. “Vi ska fara och hälsa på Erik på sjukhuset nu. Vill du följa med?” “Jag kommer!” svarade Alice. Hon klev upp ur sängen och klädde på sig, sedan gick hon ner till de andra. Tio minuter senare satt de i väntrummet på sjukhuset, och en doktor kom fram till dem. “Är det ni som ska besöka Erik Johansson?” frågade han. Mamma nickade och doktorn sa något som fick både Alices och Viktors ögon att tåras. “Han kommer tyvärr inte att överleva, så om ni vill får ni komma in och ta farväl av honom.” Pappa tittade undrande på de syskonen, som nickade och reste sig upp. “Följ med mig då.” Doktorn vände sig om och gick iväg genom en korridor. Alice tog Viktors hand när doktorn stannade utanför ett rum. “Här är det.” Alice tittade på Viktor, tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Erik låg i en säng med vita sängkläder, och slangar ledde olika vätskor till hans kropp och sladdar ledde från kroppen till olika apparater. Det var hemskt att se honom så här, och Alice kunde inte hålla tillbaka tårarna. Viktor satte sig ner på en stol bredvid sängen, och rörde försiktigt vid Eriks axel. Vid beröringen vred Erik på huvudet och öppnade mödosamt ögonen. Han mumlade något ohörbart, och Erik lutade sig närmare för att höra. Alice gick närmare, och hörde precis vad Erik sa. “Tack... för… allt…” Alice märkte att även Viktor grät. Varför? tänkte hon. Varför just Erik? Varför? Varför? Eriks röst var nu inte mer än en viskning, nästan för tyst för att kunna bil hörd. “Hejdå...” Gud vad allas var bra! www.kulturforeningennimbus.com 15 jun, 2015 20:55 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Parva Fortemque: la upp den sista nu.Skrivet av Borttagen: Skrivet av smörbyttan: Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. JAG MED!!! Skrivet av Holytail: Meh okej då. -.-Skrivet av Parva Fortemque: Kan du inte lägga upp alla noveller Sallad? Jag vill gärna läsa fler. Ja!!! Magic Muggles Spoiler: Tryck här för att visa!-Jag blir frisk va? Någon dag kan jag väl bli normal? Som du. Natalie kollade på April med ett oroat ansiktsuttryck. -Ja, Nath. Du kommer bli frisk. Du kommer slippa alla sjukhus besök någon gång. April visste att det hon sa inte var sant men hon kunde inte låta sin syster tappa hoppet. Men lögnen var lika mycket till henne som till Nath. Hon kunde inte låta sig själv sluta tro. Tårar började rinna ner för Natalies kinder. -April, man får inte ljuga, sa hon lågt. -ÄR DET BÄTTTE ATT SÄGA ATT DU SKA DÖ?! April skrek av ilska och sorg. Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Nath skulle aldrig dö. Aldrig. Hon måste säga det om och om igen för att själv tro på det, men det gjorde hon aldrig. -Förlåt, viskade hon. Förlåt. Du överlever det här. Jag tillåter inte dig att dö. Du överlever. Natalie la sig ner i Aprils famn och grät mer och mer. -April, sa Natalie mellan snyftningarna och kollade upp. Snälla, lämna mig inte. Låt mig aldrig gå. Lova det. -Aldrig, Nath. Aldrig. Men Nath blev allt sjukare. Hon fick åka in akut till sjukhuset flera gånger för att få cytostatika och en gång för att strålbehandlas. Men vilka fruktansvärda medel läkarna än använde, så fortsatte cancercellerna att ta över de vita och röda blodkropparnas produktion. Nath blödde mest hela tiden på de mest obegripliga ställena och klagade över smärtor i benmärgen. Eller, hon klagade när hon orkade. Nu ligger hon mest utslagen i sjukhussängen, mager som ett skelett utan hopp. Det ända hon fick se under hennes vakna tid var hennes förkrossade familjemedlemmar i hejdlös gråt. Det enda hon hoppades på var att hon skulle få stanna i livet tillräckligt länge för att få läsa den fjärde boken om Harry Potter. Men hon visste, som alla andra i sin närhet att hon var alltför nära slutet i sitt nioåriga liv. Det var leukemins fel. Den idiotiska blodcancer som hindrade henne från att uppleva det liv som alla andra barn fick. Hermione skulle säkert kunna en bra förtrollning. Men hon var fast bland mugglare. Tårarna strömmade ner för Aprils kinder när hon kollade på sin sovande lillasyster. Hon la en brun hårslina bakom örat på Nath. -S, s, Sirius Nath rynkade ihop ansiktet. Hon pratade i sömnen igen. Bakom slöjan av tårar, log April svagt. Nath pratade om Harry Potter även i sömnen. Det vad det hon tänkte på, drömde om och pratade om. Tårarna rann mer och mer när April tänkte att hon snart aldrig skulle få höra hennes tjat om karaktärerna, händelserna och vad hon skulle göra om hon var med i den underbara magivärlden. Tänk om hon skulle få vara det. Tänk bara om hennes namn var med. Bara en enda gång. Om ändå Rowling visste. Men innerst inne så visste April att hon skulle låta henne veta. Men om det var Nath sista önskan så skulle hon göra allt för att uppfylla den. Aprils finaste brevpapper och kuvert låg på det bruna skrivbordet framför henne. Papprena var prydda men små foton av kattungar på sidorna. Hon hade letat överallt efter dem. Hennes pyssellåda under sängen hade hon vänt uppochner för att kunna leta bättre, hon hade hämtat en stol för att nå upp till toppen av hennes bokhylla, skrivbordslådorna och dess innehåll låg i en enda röra mitt på bordet, men tillslut hade hon hittat dem i skåpet på garderoben. Nu satt hon vid skrivbordet igen med en penna i handen men hon kunde inte skriva ett enda ord. Kära Joanne, började hon men suddade det igen. Det lät alldeles för gammeldags. Hon stirrade framför sig medans hon tänkte på hur hon skulle börja brevet. Vid foten av berget, gjort av skrivlådornas innehåll så låg ett foto. Hon tog upp det och kollade på det. Det föreställde henne och Nath på en äng. Det var innan Nath blev sjuk. Deras mörkbruna hår fladdrade i vinden och smälte ihop. De hade en likadan tröja på sig. En som föreställde USAs flagga som det stod I ♥ NY på. Smilegroparna vid Naths djupblå ögon hade hon nästan glömt bort helt. Hon såg dem nästan aldrig längre. Nath hade helt slutat le. April fick tårar i ögonen. Varför kunde de inte ha pausat det ögonblicket? När allt var normalt. Det var en kall morgon när Joanne kom vandrande uppför den lilla väg som ledde upp till hennes hus här i Edinburgh. Kylan var ovanligt påträngande då hon just kommit hem från några välbehövda veckor i Spanien. Hon såg att brevbäraren, som vanligt varit tvungen att lägga alla brev i en plastlåda på trappan, då de var långt ifrån att få plats i brevlådan. Hon hade inte väntat sig annat. De fortsatta timmarna skulle hon inte göra annat än att dricka lite te, svara på beundrarbrev, som värsta professor Lockhart, och kanske skriva lite på boken om boken om hon fick tid. Hon behövde fortfarande komma på hur Harry skulle klara av den andra utmaningen. Bubbelhuvudförhäxningen var tänkt till Diggory, men hennes tankar avbröts när hon lyfte upp ett mycket sorgligt brev. Först blev hon lite förvånad över att det stod "England" på brevet, inte ens landet var rätt. Men det var vad som gömde sig inne i kuvertet som fick henne att ta beslutet. Fort, med en känsla av att det redan var försent skrev hon ner alla sina planer på boken. Under några minuter hade hon sammanfattat en bok på runt 800 sidor och dessutom bestämt att Harry skulle få fenor och gälar av att äta något som hon kallade gälgräs. Pennan flög lätt över pappret, för att ge stackars Nathalie berättelsen fortast möjligt. Men den där känslan om att det kanske ändå var för sent gnagde inom henne. Naths säng på sjukhuset var dyblöt av Aprils tårar. Sen Nath tillslut slutade opereras, för sjukdomen hade gått alldeles för långt, så hade April varit på sjukhuset hela sin vakna tid och nästan bara gråtit vid Naths säng. -A, April, sa Nath svagt. April grät mer och mer tills hon nästan inte kunde prata men hon lyckades ändå säga: -N, Nath. Snälla, lämna mig inte. Låt mig aldrig bli ensam här. Lova det. -Aldrig, April, Aldrig. -Nath, sa April nästan ännu svagare. Man får inte lj, lju... Gråten gjorde April stum tillslut. -April. Jag, jag är rädd. -Jag med, April lyckades pressa fram några ord. För Nath. -Kan du berätta en saga? -J,ja. April kunde många sagor. Men inte någon lycklig. I alla var det monster och drakar. Även om de slutade lyckligt så dog alltid någon. Hon fick skriva en. En bara till Nath. -D, det var en gång, började hon och hennes röst blev stadigare allt eftersom hon berättade. Det var en gång en drake, ett troll och en häxa. Alla var snälla och vänliga men missförstådda. Alla hade gjort några misstag som alla mänskliga varelser. Att röva bort prinsessan gjorde draken bara för att han var alldeles ensam. Trollet hade försökt äta upp de tre bockarna bruse, för annars skulle han dött av svält, och häxan hade försökt grilla Hans och Greta för att hon inte ville att de stackars barnen skulle behöva lida när de blev sönderslitna i stycken av farliga rovdjur. Men nu var det så att draken, trollet och häxan var så ensamma att de bestämde sig för att gå till staden för att be om förlåtelse till alla invånare som bodde där. De gick och gick medans dag och natt passerade, utan att störa de tre vännerna, April sökte sig till Naths hand för att försäkra sig om att hon levde. En natt så sa draken med sin brummande röst: -I staden finns nog brasor att tända. Det kan jag göra med min låga. Då blir de nog glada. Då sa trollet: -I staden finns nog stora stenar att bära undan. De kan jag göra med mina starka armar. Då blir de nog glada. Då sa häxan: I staden finns nog mat och laga. Det kan jag göra med min fantastiska magi. Då blir de nog glada. Så fortsatte de tre vännerna sin färd tills de skymtade staden långt där borta. Naths puls blev svagare och svagare tills den helt slutade slå. Livet rann ur hennes ögon. -Nath? sa April med panik i rösten. Nath? NATH? NATH?! April skrek frustrerat. -Snälla Nath! Lämna mig inte! J, jag vill inte! KOM TILLBAKA! J, JAG ÄLSKAR... April kunde inte prata mer. Tårarna kvävde hennes röst. -N, Nath. D, du lovade. Du ljög fast du lovade! Dö inte! Lämna mig inte! Men Nath var död och hon skulle aldrig mer vakna. April låg hopkurad brevid sin systers döda kropp när en sjuksköterska och hennes föräldrar kom in i rummet igen. Alla tre skyndade sig direkt fram till sängen när de förstått vad som hänt. Valerie och hennes man skrek rakt ut i rummet och omfamnade de båda systrarna in panik. De försökte få liv i Nath, gjorde allt de kunde för att dölja sanningen. Mitt i allt tumultet la April snyftande med armarna runt sin systers fortfarande varma hals, utan att förstå vad som hände runt omkring henne. Det känns som att en del av hennes själ rivs bort när sorgen är som störst. Just då vill hon bara dö, hon också. -Post till Nathalie McDonald meddelade en ung praktikant som precis öppnat dörren. Ändå från Skottland, faktiskt! Spännande, eller hur Nathalie? Det är då han får syn på samlingen som trängs runt sjuksängen. Han försvinner fort utan ytterligare ord för att slippa bli inblandad i ännu ett dödsfall. Men April väcks plötsligt från sin sorgevärld, när hon hör ordet "Skottland". Hon kravlar fram för att ta upp kuvertet som praktikanten lämnat på golvet. Det var ett långt brev. Käre April. Jag läste om vad som håller på att hända med din syster. Det är hemskt att sådant inträffar på så små barn. Om hennes önskan är att hon ska få veta vad som händer i fjärde boken så ska hon självklart få det. April läste tårögt resten av brevet. Hon märkte en hand på hennes axel och en tår som droppade ner i hennes hår. Hennes mamma. De stog brevid varandra och läste brevet under tystnad. Sorgen var alldeles för stor för att det skulle kunna finnas ord. Inga tårar rann mer. Allt hopp var slut. Nathalie McDonald hade andats sitt sista andetag och det fanns ingenting som hade någon betydelse längre. Så de stog där och läste om vilier och drakar tills de nått slutet av pappret. Då samlade sig Valerie och skrev långsamt och ryckigt ett svar till den författare som hennes avlidna dotter uppskattat så mycket. April gick med domnade ben bort till sin förkrossade far och la sin hand på Nathalies. Hon skulle aldrig lämna henne. Inte på riktigt. Tack så otroligt mycket, ms. Rowling. Så godhjärtat av dig att ge min dotter det hon önskat allra mest. Men jag är hemskt ledsen att säga att ditt brev anlände för sent. Min dotter avled idag 11:23. Det var inget som kunde rädda henne. Men jag vill bara säga tack. /Valerie McDonald Hon kände ett styng i hjärtat när hon läste de få raderna. Det var försent. Nathalie McDonald hade dött bara några minuter innan brevet kom. Team Saltgurka Spoiler: Tryck här för att visa!Jag är en väldigt liten individ, jag har stora och runda ögon. Jag kan inte prata speciellt bra men jag brukar få som jag vill ändå. Jag brukar ta mig runt på alla fyra i mitt hus, det är ett stort hus och det är svårt att klättra upp i soffan där jag tycker om att vila. I soffan brukar det ligga en jättefin, vit och fluffig filt som jag brukar sova på. Den är bara min och min bästa väns. Vi brukar ligga på den och sova bredvid varandra. Det blir varmt och mysigt när vi delar på filten. Han brukar dessutom hjälpa mig upp i soffan! Det blir mycket lättare när han hjälper mig upp. Han är jättesmart och brukar knuffa fram lådor som jag kan hoppa och klättra på. Jag tycker att han är stark som kan knuffa så stora lådor. Han brukar lyfta mig upp om han inte hittar en låda åt mig och jag är rätt tung fast jag liten. Fast han lägger alltid ned mig så försiktigt på filten och ser till att inget hänt på vägen upp. Ibland drar han till och med filten över mig! Just det, vi brukar leka tillsammans också! Häromdagen lekte vi kurragömma, för mamma skulle testa den nya kattburen och vi ville inte störa. Han var jättesvår att hitta! Jag letade överallt! Till och med i den nya kattburen! Fast jag råkade somna i den. Jag var tillräckligt liten för att få plats och det var så mysigt och varmt! Då kom han och väckte mig så att jag inte skulle förstöra mammas fina nya saker. Mamma brukar visserligen inte bli arg på oss när vi gör sådana saker. Fast ibland suckar hon så djupt och jag blir så ledsen att jag brukar jämra mig. En gång så klättrade min vän upp i en av hennes hyllor och då ramlade alla hennes fina bilder och album ner tillsammans med honom. Då suckade hon mycket djupt och plockade upp allt. Fast allra, allra först så såg hon till att han inte hade skadat sig överhuvudtaget, hon bryr sig väldigt mycket om mig och min allra bästa vän. På senaste tiden har min bästa vän ramlat ner ofta. Jag vet inte varför, så det är tur att min bästa vän har mig som kan hjälpa till att stödja honom. Det är liksom som att saker inte är där de ska vara för honom. Han hoppar till en låda som helt plötsligt befinner sig längre bort än den borde vara. När mamma ser det suckar hon. Jag vill inte att mamma ska sucka, så vi brukar gå över och försöka trösta henne men ibland har min bästa vän svårt att bedöma exakt var hon är också. Idag när jag vaknar är min bästa vän inte där bredvid mig på vår vita filt. Han har kanske tröttnat på att vänta på att jag ska vakna och gått upp tidigare. Mamma har kanske matat honom! Jag vill också ha mat! Med andra ord rusar jag upp och tassar ut i köket, men varken mamma eller min vän är där. Vart kan de ha tagit vägen? Jag hör hur det rasslar i hallen och tar mig dit så fort mina ben orkar. Där är mamma! Hon har sin ytterjacka på sig, ska hon gå ut? Jag jamar frågande men hon verkar inte lägga märke till mig. Så jag jamar ännu högre! Så högt jag bara kan! Då vänder sig mamma mot mig. Hon håller kattburen i handen och jag hör min vän jama svagt tillbaka inifrån den. Jag jamar igen, bara för att vara säker på att är han. Det är han! Mamma böjer sig ned mot mig så att buren landar på golvet och jag kan se honom nu! Han bara ligger där, han rör inte på sig, jamar inte ens! Jag jamar för att han ska resa sig och komma ut från buren. Han gör en ansats till det men lägger sig sedan ner igen. Mamma stryker en hand över mitt huvud och jag stryker mitt huvud mot hennes hand. Hon suckar. Jag förstår inte! Mamma säger något till mig innan hon reser sig och försiktigt knuffar undan mig med foten så jag inte ska gå ut. Jag jamar igen, varför går hon? Vart ska de? Jag springer till soffan, klöser mig upp på den och hoppar upp på armstödet för att kunna se ut genom fönstret. Där är mamma, hon lägger in min bästa vän i sin bil och han försvinner bakom bildörren när hon slår igen den. Bilen fösvinner ur mitt synfält men jag tittar fortfarande efter den långt efter att de har försvunnit. De kommer väl tillbaka, eller hur? Den dagen var den sista gången jag såg min allra, allra bästa vän… Team Chocolate Spoiler: Kanm inte lägga upp fler i detta inlägg, blir för långt. Tryck här för att visa!Erik vaknade innan väckarklockan ringde, men han stannade kvar i sängen. Han låg på rygg och tittade upp i taket ända tills hans mamma ilsket bultade på hans dörr och sa till honom att stiga upp. Med en suck reste han sig upp och klädde på sig. Han gick långsamt nerför trappan och in i köket. Han hällde upp en skål med mjölk och flingor och började äta under tystnad. Hans systrar bråkade som vanligt och en macka flög förbi honom och träffade pappa, som just kom in genom dörren, i pannan. Han blev högröd i ansiktet och slog till den av systrarna som hade kastat mackan. Hon började gråta och mamma skrek åt pappa att han inte fick slå flickorna. Pappa skrek tillbaka att han uppfostrade sin barn hur han ville, och när mamma försökte säga emot gav han henne en örfil. Mitt i detta kaos tog Erik sin väska och smet ut genom ytterdörren. Han skyndade sig mot skolan och kom fram tio minuter innan alla andra. Han tog fram en bok ur väskan och satte sig på yttertrappan och läste, i väntan på att skolan skulle öppna. * * * En kvart senare hade Erik lämnat de saker han inte behövde i sitt skåp och var på väg mot lektionssalen. Han gick in genom dörren med nedböjt huvud och satte sig i ett hörn längst bak i klassrummet. Resten av klassen kom insläntrande i små grupper om tre-fyra personer i taget, och satte sig på stolar och bänkar tillsammans med sin vänner. Som vanligt satte sig ingen bredvid Erik, och ett par minuter senare kom läraren in. “Tystnad!” röt han, och tjattret från eleverna dog ut. Efter att alla satt sig på sina platser förkunnade han att de skulle få resultaten från senaste veckans matteprov, vilket orsakade stönanden från de flesta i klassen. Erik satt tyst och tittade ner i bänken, tills hans prov damp ner på bänken. Han bläddrade till sista sidan för att se hur många poäng han hade fått. 74/74 stod skrivet med röd bläckpenna längst ner på sidan. “Plocka upp era matteböcker! Ni kan titta mer på proven efter lektionen!” Erik öppnade väskan, plockade upp matteboken och började räkna. Matte var ett av hans favoritämnen, och han låg ganska långt fram i kapitlet. Femtio minuter senare var lektionen slut, och Erik skyndade sig att stoppa ner sina saker i väskan. Med huvudet nedböjt och luggen framför ögonen, skyndade han ut ur klassrummet och mot sitt skåp för att ta de saker han behövde inför nästa lektion. Sedan vände han sig om för att gå till biblioteket, men hade bara hunnit ta ett par steg innan en röst ropade på honom. “Erik! Vänta!” Erik vände sig om och fick se Viktor komma springande emot honom. “Hej”, sa Viktor när han hunnit ända fram. “Hej”, svarade Erik. “Kan vi mötas i parken efter skolan?” frågade Viktor. “Visst”, svarade Erik. “Då säger vi så!” log Viktor. “Måste sticka nu, jag ska ha idrott om tio minuter. Vi ses!” Erik tittade efter sin vän i några sekunder innan han vände sig om och lät sitt svarta hår dölja sina blåa ögon igen. Han hissade upp väskan på axeln och skyndade mot NO-salen. * * * Efter att lektionen var slut gick Erik ut ur salen, men hade bara hunnit några meter genom korridoren innan han blev stoppad av Kevin och hans kompisar. Nej, inte igen. Snälla... “Vart är du på väg?” frågade Kevin. Erik försökte tränga sig förbi dem, men Oscar knuffade omkull honom. Adrian plockade upp Eriks väska och tog upp en av hans böcker. “Vad är det här?” flinade han. “Ska vi rymma? av Bo R Holmbe-” “Ge hit!” sa Kevin och tog boken ur händerna på Adrian, och började läsa från baksidan. “Brandon bor med sin mamma och Kjell i en husvagn på en camping från maj till oktober. I en stuga inte långt från campingen men nära golfbanan bor Teresa och hennes familj. Brandon är kär i Teresa som har ögon som havet i Norrfjällsviken…” Han slängde ifrån sig boken och tittade ner på Erik. “Vad är det för jävla skitbok?” Erik bet ihop läpparna och tittade ner i golvet. “Svara då!” Plötsligt sparkade Kevin till honom rakt i magen, och sedan var de på honom alla tre. De sparkade besinningslöst, och allt Erik kunde göra var att krypa ihop och hålla armarna över huvudet, i ett försök att skydda det. Tillslut slutade de sparka på honom, och gick iväg genom korridoren mot lektionen. Erik kunde höra dem skratta ända tills de gått runt hörnet, och sedan… Tystnad. Han reste sig försiktigt upp, och grimaserade när han satte ner högra foten. Han haltade fram till sin väska och plockade upp den. Sedan började han långsamt gå mot lektionen, men ändrade sig efter bara några steg. Istället vände han sig om och haltade bort mot toaletten. När han kom dit tittade han sig i spegeln, och stönade till när han såg hur han såg ut. Hans svart hår stod åt alla håll, och han hade, trots sina försök att skydda huvudet, fått ett blåöga. Han lutade sig mot handfatet med huvudet i händerna, och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Jag orkar inte längre… Han blick drogs mot spegeln. Han höjde långsamt handen, tog sats och slog hårt mot spegeln. Den gick i bitar med ett kras. Han tog upp en av bitarna och gick in i ett av toalettbåsen. Han ställde ifrån sig väskan på golvet, låste dörren och höjde glasskärvan. I några ögonblick tvekade han, men sedan drog han snabbt glaset längs underarmen. Smärtan fick honom att skrika till, och benen vek sig under honom. Glasbiten gled ur hans hand när han stönande av smärtan tryckte handen mot det blödande såret. Det går inte… Jag kan inte… Han lutade ryggen mot träväggen och satt så i ett par minuter, innan han plockade upp glasskärvan igen. Vad har jag att leva för egentligen? tänkte han, innan han drog ännu ett snitt längs armen, och sedan ännu ett, och ännu ett… * * * Viktor tittade mot dörren till skolan, Erik var tjugo minuter sen. När ingen kom ut genom dörren ringde han till Eriks mobil, men ingen svarade. Signalerna gick fram, en efter en. Tillslut gav han upp och ringde istället till Eriks hemtelefon. Det var hans mamma som svarade. “Sofia Johansson, vem pratar jag med?” “Viktor Sjöström”, svarade Erik samtidigt som han strök en test av sitt röda hår ur ansiktet. “Har Erik kommit hem än?” “Nej, det har han inte. Hurså?” “Vi skulle mötas efter skolan, och han har inte kommit än.” svarade Viktor nervöst. “Men det är säkert inget.” skyndade han sig att tillägga. “Jaha.” En obekväm tystnad uppstod. I bakgrunden hördes Eriks båda systrar, de verkade bråka om något. “Ja… Hejdå då”, sa Viktor efter ett par sekunder. “Hejdå” svarade Sofia. Det klickade till i telefonen och samtalet var över. Viktor stod kvar med telefonen i handen, innan han knappade in ett nytt nummer, den här gången sin systers. “Hallå?” hördes Alices röst. “Hej. Det är jag, Viktor. Vet du var Erik är?” “Nej… Varför undrar du?” “Vi skulle mötas direkt efter skolan, men han har inte kommit än och han är inte hemma. Kan du hjälpa mig att leta efter honom?” “Visst. Jag kommer direkt.” “Bra.” Samtalet avslutades, och ett par minuter senare bromsade Alice in framför honom på sin cykel. “Jag tar skolan, kan du ta parken?” sa Viktor. “Visst” svarade hon, och satte iväg mot parken på cykeln.Viktor gick snabbt in i skolan, och bort mot Eriks skåp. Halvvägs dit hittade han en bok han sett Erik läsa på golvet. Han plockade upp den och fortsatte gå längs korridoren. När han kom fram till toaletterna bestämde han sig för att titta om Erik var därinne. Den ena spegeln var sönderslagen, och det var blod på några av skärvorna som låg på golvet. Viktor såg sig omkring i rummet och såg en rem från en väska komma ut underifrån båset närmast fönstret. Han gick förbi de andra båsen och kände på dörren till båset med väskan. Den var låst. Han böjde sig ner för att titta under dörren, men väskan blockerade större delen av sikten. Han kunde dock se en blodig hand ligga på golvet. Viktor skrek till och fumlade upp mobilen. Så fort han kunde knappade han in numret till polisen och ringde. Det kändes som om det gått en evighet innan någon svarade. “Polisen här, vad vill du ha hjälp med?” undrade en kvinnoröst “Kom till Kristallskolan så fort ni kan!” skrek Viktor panikslaget. “Skynda er!” “Vad gäller det?” frågade rösten. “Ett av toalettbåsen är låst och när jag tittade under dörren såg jag en blodig hand och arm därinne!!” “Vi kommer så fort vi kan” Samtalet avslutades, och Viktor kände hur paniken och skräcken vällde upp inom honom, större än förut, när en ny tanke slog honom. Tänk om det är… Han vägrade tänka tanken klart, vägrade tro något sånt. Snälla låt det inte vara Erik… Han hörde polisen och ambulansen köra in på skolagården, och hörde folk komma springande genom korridoren. Tre poliser stormade in i rummet, och en av dem bröt upp dörren. Viktor trodde att hjärtat skulle stanna i bröstet på honom när han såg vem som låg därinne. Eriks vänstra underarm var fullkomligt sönderskuren, och han hade en glasskärva inkörd i bröstkorgen, alldeles under axeln. Hans ansikte var strimmigt av smuts och tårar, och det svarta håret var rufsigt och matt. Han var likblek i ansiktet, och andades i snabba, oregelbundna stötar. Ett par män från ambulansen kom in och lyfte upp Erik på en bår, och bar sedan ut honom ur rummet. En av polismännen tog tag i Viktors arm och ledde ut honom i korridoren, ut ur skolan och fram till en polisbil. Viktor satte sig bak i bilen, och just då svängde Alice in på skolagården. Hon hoppade av och slängde samtidigt ifrån sig cykeln, och sprang fram till polisbilen. Hon utbytte några ord med en av poliserna, och hoppade in bredvid Viktor. En av poliserna satte sig i passagerersätet och en annan satte sig i förarsätet, medan den tredje stannade kvar på skolagården. Poliserna skjutsade hem syskonen, och berättade kort vad som hänt för föräldrarna innan de åkte. Viktor gick upp till sitt rum, la sig på sängen och somnade. * * * Alice vaknade av att hennes mamma knackade på dörren. “Vi ska fara och hälsa på Erik på sjukhuset nu. Vill du följa med?” “Jag kommer!” svarade Alice. Hon klev upp ur sängen och klädde på sig, sedan gick hon ner till de andra. Tio minuter senare satt de i väntrummet på sjukhuset, och en doktor kom fram till dem. “Är det ni som ska besöka Erik Johansson?” frågade han. Mamma nickade och doktorn sa något som fick både Alices och Viktors ögon att tåras. “Han kommer tyvärr inte att överleva, så om ni vill får ni komma in och ta farväl av honom.” Pappa tittade undrande på de syskonen, som nickade och reste sig upp. “Följ med mig då.” Doktorn vände sig om och gick iväg genom en korridor. Alice tog Viktors hand när doktorn stannade utanför ett rum. “Här är det.” Alice tittade på Viktor, tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Erik låg i en säng med vita sängkläder, och slangar ledde olika vätskor till hans kropp och sladdar ledde från kroppen till olika apparater. Det var hemskt att se honom så här, och Alice kunde inte hålla tillbaka tårarna. Viktor satte sig ner på en stol bredvid sängen, och rörde försiktigt vid Eriks axel. Vid beröringen vred Erik på huvudet och öppnade mödosamt ögonen. Han mumlade något ohörbart, och Erik lutade sig närmare för att höra. Alice gick närmare, och hörde precis vad Erik sa. “Tack... för… allt…” Alice märkte att även Viktor grät. Varför? tänkte hon. Varför just Erik? Varför? Varför? Eriks röst var nu inte mer än en viskning, nästan för tyst för att kunna bil hörd. “Hejdå...” Gud vad allas var bra! 15 jun, 2015 20:56 |
|
True Potterhead
Elev
|
Måste bara säga att ni alla tre lag (och the cool witches också) hade helt amazing noveller som jag satt och grinade som en galning till. fantastiskt.
15 jun, 2015 21:18 |
|
Borttagen
|
Alla var väldigt bra (även om jag inte förstod allt först) så gillar jag alla novellererna!
15 jun, 2015 21:21 |
|
Ester Potter 04
Elev 
|
Allas noveller var ju jättebra!
15 jun, 2015 21:48 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen