På andra sidan

Want to know a secret? (He loves you too )

Tack bästa du! ♥


Och till alla: Om ni har en idé på vad som ska hända näst, får ni MER ÄN GÄRNA skicka meddelande till mig! Då berättar jag lite om vad jag har tänkt mig och så kommer ni med er idé och så blir det awesome! Är kind of stuck xD

Really? ♥ Yay! ♥

Love u to♥

Bra Du är duktig

Tack så jättemycket! ♥

*skulle skriva så du kunde lägga upp det nya kapitlet*
så ja nu kan du lägga upp det♥

Tack Matilda Lestrange ♥



Kapitel 27



Jag och min bror började gå hemåt. Vi hade varit ute en stund, och jag insåg att attacken igår började märkas på mitt beteende. Jag kunde inte låta bli att titta mig över axeln då och då, bara för att se om någon följde efter oss. Jag hoppade till varje gång någonting prasslade till. Det gick inte att förneka, jag var paranoid.
Detta var något som Gareth märkte, så han lade sin arm runt om mina axlar och försökte lugna ner mig lite. Men inget hjälpte, alltid kändes det som om någon tittade på mig på avstånd. Den krypande känslan försvann inte ens när vi kom ut ur skogen och kunde se vårt hem. Direkt märkte jag vakterna som stod utanför huset. Och inte minst hästen utan en ryttare som jag kände allt för väl igen.
”Sir Tristan är här”, konstaterade jag känslolöst.
Gareth nickade.
”Ska vi gå in, eller vill du stanna ute lite till?”
Jag tittade förvånat på Gareth. Han log ett snett leende och ryckte på axlarna.
”Jag vet väl inte”, tillade han.
Jag skakade på huvudet.
”Det är lika bra att få det överstökat. Och det var ju trots allt han som räddade mig igår. Jag är skyldig honom ett besök, i alla fall”, sa jag med ett litet leende till Gareth, men på insidan skrek jag. Tristan hade räddat mig, visst. Men det förändrade inte min syn på honom och det ryktena sade om honom. Hur han skadade folk som inte hade gjort något. Hur han dödade. Det var hemskt och barbariskt.

Tristan tittade smått förvånat på mig när jag och Gareth klev in i huset. Mor och far stod bredvid mitt emot honom och med tanke på mors bekymrade rynka mellan ögonbrynen pratade de om något allvarligt som jag inte borde veta om, enligt henne.
”God dag”, hälsade jag artigt.
”God dag”, svarade sir Tristan.
En pinsam tystnad följde. Mor och far tittade uppmuntrande på mig, men jag visste inte vad jag skulle säga. Till slut bröt mor tystnaden:
”Vi ska lämna er ifred, om ni vill tala ostört.”
Innan jag visste ordet av, stod Tristan och jag ensamma i stora rummet.
”Du ser ut att må bättre”, konstaterade Tristan vänligt.
”Ja, det gör jag”, svarade jag med ett litet leende. ”Tack så mycket för att du hjälpte mig, jag fick inte tillfälle att tacka dig igår.” Jag gillade inte att använda ordet ’rädda’, det lät som om jag var hjälplös liten flicka som inte kunde ta hand om sig själv, fast å andra sidan var det kanske just det jag var.
”Det var ingenting att tacka för”, log Tristan med sin obehagliga blick vilandes på mig. ”Det var bara tur att jag kom i tid.”
Jag nickade långsamt. Ja, det var tur.
”Skulle du vilja ge mig nöjet att få ta en promenad med dig, Isabella?” frågade Tristan fort, som om han hade tänkt länge på vad han skulle säga.
Jag visste att jag inte kunde säga nej, mor och far skulle bli rasande över att ha missat chansen.
Jag nickade med ett leende som svar. Tristan höll ut sin arm, och motvilligt tog jag den. Även om han hade räddat mig från döden kunde jag inte låta bli att känna mig äcklad av honom.
Jag gick ut igen, men nu med Tristan bredvid mig. Hans blick vilade på mig, och jag försökte titta rakt fram så gott det gick.
”Så, du mår bättre nu? Trots allt som hände igår?” frågade han till slut. Vi gick förbi vakterna som tittade på oss. ”Ni kan gå”, sa han utan att släppa blicken från mig.
”Ja”, svarade jag på Tristans fråga. ”Jag mår bättre, jag är bara lite omskakad.”
”Det förstår jag.” Vi kom till skogsbrynet och han stannade upp. ”Isabella, jag tror du vet att du… betyder mycket för mig.” Jag passade mig för att inte himla med ögonen. ”Och… när jag såg mannen med kniven vid din hals.. jag kunde inte låta det ske. Jag visste inte vad jag skulle göra ifall du blev dödad. Jag… jag vet att du inte ville att jag skulle döda honom men jag kunde låta honom gå vidare efter vad han nästan gjorde.”
”Tristan…” började jag, men jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. ”Det… det spelar ingen roll.” Jag ljög utan att tänka mig för, och jag ville sjunka ner i jorden.
”Spelar ingen roll? Jag trodde du var emot.. allt sådant”, sa Tristan förvånat.
”Jo, men jag vill bara inte att du ska tänka mer på det”, ljög jag igen med ett litet leende. ”Gjort är gjort, det är inte något du kan ändra på nu.”
Tristan tittade på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Sen skakade han på huvudet och fortsatte gå längs skogsbrynet. Nu var det min tur att titta förvånat på honom.
”Vad är det, om jag får fråga?” frågade jag.
Tristan tittade på mig och sa:
”Jag tänkte bara på att sannolikheten att jag kommer förstå dig någon dag är oerhört liten.”
Utan att jag kunde förhindra det, kände jag en rodnad sprida sig på mina kinder. Inombords förbannade jag mig själv.
Tristan vände sig kvickt om, men jag hann se det belåtna lilla leendet som lekte på hans läppar. Han var motbjudande.
En dov duns hördes från skogen och plötsligt stod Tristan framför mig för att blockera och skydda mig från vad som än var framför honom. Eller vem.
Tristan drog sitt svärd men mitt i rörelsen sjönk han ihop och föll åt sidan. Jag fasade över vem eller vad som hade skadat Tristan, men drog en lättnadens suck när jag såg de välbekanta bruna ögon och det svarta, rufsiga håret. Hector flinade mot mig.
”Du skulle se ditt ansiktsuttryck just nu”, sa Hector och skrattade.

Jättebra skrivet, du får verkligen med en känslan i texten och du skriver allt väldigt bra ♥

HELL YES HECTOR! OCH GARETH! OCH BU FÖR TRISTAN! I FUCKING LOVE THIS CHAPTER!

*Random fangirl-inhale/choking-sound*

Snyggt jobbat, girlie.

Naw, tack! ♥ Du är alldeles för snäll ^^




HAHAH xD Vet inte varför, men jag skrattar alltid lika mycket åt dina kommentarer!
Tack ^^ ♥