Slut? Never.

Jag har inte varit Potter-nörd så länge (ca 2-3 år, beroende på hur man räknar). Men jag har ändå sjukt mycket Potter-relaterade minnen.

Jag minns när jag först läste en HP-bok. Det var Halvblodsprinsen, och eftersom det var den sjätte boken i serien så fattade jag inte ett dugg, och gav upp och bestämde mig för att inte läsa Potter mer.

Sen kom Halvblodsprinsen-filmen ut, som jag tycker är den sämsta filmen i serien. Jag såg filmen, och förstod inte hur den kunde vara så dålig. Så jag läste boken för att se om jag kunde förstå mer. Det gjorde jag, så jag tänkte att det var nog mig det var fel på, och inte böckerna. Det var då jag tänkte, "Kanske jag borde läsa hela serien".

Men det blev inget av det. Sen hittade jag en sida som hette averagewizard.com, där folk skriver om HP-relaterade saker som hänt dem i vardagen. Där skrev någon om A Very Potter Musical, och jag var nyfiken, så jag såg den.

Och älskade den.

Jag såg den några gånger till, och sen läste jag hela serien, som jag hade lovat året innan.

Jag visste ju vad som skulle hända- det hade gått flera år sen sista boken publicerades, så jag visste t.ex. vem som skulle dö, och hur allt skulle sluta. Men något stort hände. Jag grät när jag läste kapitlet Prinsens Berättelse, i slutet på DH. Normalt sett gråter jag inte när jag läser böcker, och om jag gör det så är det för att något chockerande händer, något som jag inte visste skulle hända. Men här visste jag precis vad som skulle hända, och ändå rörde det mig så djupt när Snape sa; "Always".

Det var då jag visste att dessa böcker var något speciellt. Jag var glad för att jag hade läst hela serien, och om jag kunde skulle jag gå tillbaka i tiden och säga åt mitt 10-åriga jag att läsa böckerna.

När jag var 11 år var det en Potter-nörd i min klass, som gick runt i sin MISCHIEF MANAGED-tröja och citerade saker ur böckerna. Jag kan ju inte gå tillbaka i tiden och nörda med henne, men jag tänkte att jag borde söka upp HP-nördar nära mig. Jag hade upptäckt denna underbara serie, och jag ville känna fler nördar. Jag hade hört talas om t.ex. LeakyCon, så jag visste att fandomen var sjukt stor, och jag undrade vad som skulle hända om jag träffade fler personer som den där tjejen.

Jag var på väg hem från skolan, och såg en kille i Gryffindor-tröja. Det var då jag insåg att Potter-nördarna finns överallt, man måste bara hitta dem. Då gjorde jag ett inlägg på svenskahpfans.com, där jag bad nördar att träffas och gå på café. Det var det mötet som ledde till att jag blev medlem här på mugglis, och att jag gick på mitt första konvent, Portkey 2011.

Åh, Portkey. Jag kan inte uttrycka hur underbart det var att träffa en massa andra nördar, och vara nördig nonstop, hela helgen. Jag kommer garanterat gå på fler konvent, och träffa fler nördar. Alla awesome personer som jag träffade där, som gick runt i stan med elevhemsslipsar och trollstavar. Spontana trollkarlsdueller framför affärer i stan.

Jag har inte varit HP-nörd så länge. Jag blev nörd på riktigt förra sommaren. Bara ett år av verkligt HP-nörderi. Fast det var ett bra år. Jag gick ut nian med självförtroendet att kunna säga "Jag är nörd. Och stolt över det!" om någon använde ordet nörd på ett förolämpande sätt. Jag lärde mig att det är bra att vara en nörd. Att ordet "nörd" helt enkelt innebär att man älskar någonting (i det här fallet HP) så mycket som vi på mugglis gör.

Det finns ett HP-minne som jag alltid kommer bära med mig, särskilt nu när jag börjar gymnasiet som STOLT NÖRD. Visningen av A Very Potter Musical på Portkey. Jag hade sett musikalen väldigt många gånger, fast det var bara hemma vid datorn. Att se den i ett rum med en massa andra personer, som kan sjunga "TOTALLY AWESOME" tillsammans, är en helt annan sak. Det var den musikalen som fick mig att börja nörda, och det var nördarna som fick mig att fortsätta.