Tystnaden mellan stjärnor

Kapitel 7. Rörelser i speglarna

Det började med att Felicity tappade sin kristallkula i biblioteket.

Eller, rättare sagt, den försvann. En sekund låg den där bredvid henne på bordet, glänsande i det skumma ljuset mellan två bokstaplar. Nästa ögonblick var den borta.

"Den var här förut, men jag såg inte att den rullade iväg," sa hon med stirrande ögon. "Jag kände något… som en kall suck."

"Det var antagligen vinden," sa Amelie torrt. Hon hade näsan begravd i en bok, som vanligt. Hon såg upp, slog ihop boken och reste sig för att titta under bordet.

"Vi är inomhus. Inga öppna fönster. Jag vet vad jag kände." Felicity lät ovanligt allvarlig, vilket genast gjorde både Alvie och Amelie alerta.

Alvie kisade mot bokhyllorna. "Biblioteket är fullt av gamla magiska skydd. Det är inte omöjligt att något vaknat, eller letar."

"Vi borde rapportera det," sa Amelie utan att tveka, som om orden var på väg innan hon hunnit tänka på dem. "Inte springa runt och leka aurorer."

Alvie lade försiktigt en hand på hennes arm. "Vad tycker ni om att vi bara kollar en stund? Bara för att vara säkra."

Hon drog sig undan, lite för snabbt. Det fanns en ovanligt vass, nästan avvärjande, kant i hennes röst "Du vill alltid vara modig för andras skull. Men ibland känns det som om du inte hör vad jag säger, utan bara det du tror att du ser."

Alvie tystnade och hans blick blev något mjukare, som om han såg förbi den skyddande ytan hon hade byggt upp. Han såg på henne som om han försökte förstå vad som verkligen låg bakom hennes ord. Sedan sa han mjukt med viss övertygelse, "Jag förstår vad du säger, men jag tror att du underskattar vad du är kapabel till. Du har mer att ge än vad du tror...” Han tvekade och lät orden hänga i luften. ”Vi alla kämpar med våra rädslor och tvivel, men jag ser något i dig som du kanske inte ser ännu. Jag önskar bara att du kunde känna samma och förtroende för dig själv som jag gör."

Deras ögon möttes. Det var ingen ilska där bara sårbarhet som inte visste hur den skulle uttryckas. En spänd tystnad föll över dem, som en tyst kamp mellan hennes behov att dölja och hans envisa önskan att förstå.

Felicity harklade sig från skuggorna. "Jag gillar er båda jättemycket, men just nu ser jag något spegla sig i bokvagnen där borta. Och… det är inte jag."

Amelie vände blicken och, trots den kvarvarande spänningen, följde efter Felicity.

Det de hittade var ingen vanlig spegel. Den var gammal, sned och täckt av damm, undanskuffad bakom en hylla med böcker om magins historia. Men dess yta fladdrade lätt, som vatten. Och mitt i den såg de något.

Felicity’s kristallkula, svävande, inuti en annan version av rummet.

"Det där är en ekoportal," sa Alvie med låg röst. "En spegel som visar en parallell spegling av ett ögonblick. De är mycket sällsynta. Oftast trasiga. Men den här fungerar."

"Vi borde säga till någon," sa Amelie, men hennes röst var mjukare nu, mer tveksam. Hon stod inte längre fast vid den mest uppenbara eller regelstyrda åtgärden. Istället började hon fundera på om det verkligen var värt att rapportera till någon. I det fallet så skulle hon kanske aldrig få reda på vad spegeln var för något eller hur den fungerade. Det var som om hon prövade orden medan hon funderade på sina alternativ.

"Om den visar vårt rum… betyder det att vi kan ta tillbaka kulan?" frågade Felicity, hennes röst var tunn av nästan förtvivlad oro, vid tanken på att kristallkulan skulle vara borta för alltid. Kristallkulan var inte som vilken som helst för henne, det var en mycket uppskattad gåva som hon hade fått från sin mamma, som tidigt hade upptäckt hennes fascination för spådomskonst.

Alvie nickade långsamt. "Men någon måste gå in."

Amelie suckade djupt. Vem var bäst lämpad? Den mest analytiska, den som var minst benägen, dras med av de irrationella. Allting pekade mot en person.

"Jag går", sa hon med en ton som inte lämnade utrymme för diskussion.

"Du?!" utbrast Felicity och Alvie samtidigt, Felicitys röst var full av förvåning och Alvies stämma var orolig.

"Jag är den mest stabila av oss tre. Inget inne i en spegelvärld kommer att påverka mig särskilt mycket."

Alvie tog ett steg närmare och såg allvarligt på henne. "Du behöver inte bevisa något."

"Det gör jag inte heller," svarade hon, "Jag vet att jag klarar det. Frågan är om du tror det." Det fanns ett sår i hennes ord. Ett litet, djupt skärsår som envist väntat på att få läka, men som Amelie omedvetet förhindrat.

Alvie tvekade. Sedan nickade han. "Okej. Men jag väntar här. Och jag kommer dra ut dig om något går fel."

Amelie log, snett. "Som vanligt."

Sedan, med ett sista djupt andetag, lät hon sig själv dras in.

Det var iskallt i spegelvärlden, inte bara en kyla som bet i huden, utan en som trängde in i benmärgen. Ljuden var dämpande, som om de svaldes av tomheten och tiden verkade ha stannat. Hon såg sitt eget spår av andetag framför sig, vilket kändes som det enda levande där hon var. Biblioteket var sig likt, men med färre färger. Bara skuggor och ljus och en illavarslande känsla av att vara betraktad av reflekterande ytor.

Kristallkulan låg på ett runt mörkt träbord. Hon gick fram och tog den.

Och då såg hon något. Rök kom från bordet och innan hon hann reagera började något bli inristat i bordets yta, nästan som om det var bränt i träet. Orden var snirkliga och skarpa, som om de var gjorda med blod istället för bläck.

”Viskande röster från förträngda sår, minnen du trycker bort men aldrig glömmer”.

Raderna var som ett slag mot hennes inre, och för ett ögonblick kände hon en isande känsla av att ha blivit avslöjad, som om varje bortträngd känsla nu var synlig för hela världen.

Då hörde hon något, inte ett ljud, utan en tanke. En tanke så skarp och isande, som en storm där hagel och istappar faller med rasande hastighet. Den kändes nästan som ett fysiskt angrepp, som om den inte bara existerade i hennes huvud, utan faktiskt kom ifrån något inom henne. "Du vet att du inte hör hemma bland dem." Tanken var inte bara ord, utan mer som en skugga som glidit igenom hennes medvetande.

Hon vände sig snabbt om, men ingen var där. Bara reflektionerna av bokryggarna som sträckte sig i långa tysta rader.

Men tanken fortsatte, som en ännu mer klar och påträngande sanning. ”Du är ensam. Du är bäst själv. De är en distraktion, en svaghet. Du är den som väljer den bästa vägen framåt"

Men hon höll kvar kulan. Fingrarna var hårt runt glaset. Rösten, som nu kändes som en attack mot hennes innersta, mötte hon med ett tomt uttryck, trotts den kyla som spred sig inombords.

"Jag är inte ensam," sa hon, men hennes röst var nästan skakig, som om hon var tvungen att övertyga sig själv, trots kylan som kröp in i varje led. Kristallkulan kändes lite varmare nu, som en förlorad tröst, men det kanske var just det hon behövde för att hålla sig samman, hennes enda trygghet för stunden.

Och då, bland alla de tomma reflektionerna, såg hon Alvies spegelbild, svag som i en dröm. Han stod där på andra sidan ytan och sträckte ut handen mot henne, som att han ville visa att han fanns där. Han var där, inte bara i spegeln, utan också i verkligheten. Den kalla världen omkring henne kändes plötsligt inte lika ensam längre. Med ett djupt andetag gick hon tillbaka, ett steg, två och sedan lät sig dras ut.

När hon kom tillbaka från spegeln föll hon tyst framåt mot Alvie. Han fångade henne genast. Hans armar slöts reflexmässigt runt henne och för ett ögonblick så stod de så. De sa inget, bara såg på varandra, men i tystnaden mellan dem låg mer än bara ord.

När hon drog sig undan, mötte hennes blick hans och i hennes ögon fanns något nytt, något hon sällan visade för någon. Inte försvar. Inte rädsla. Bara ren och skär tillit som hon inte längre behövde hålla tillbaka.

Och i hennes hand hade hon Felicitys kristallkula som glittrande varmt, som om den också andades ut.

Oj! Det var ett spännande och lite kusligt kapitel! Tänker på att Amelie hör viskande röster. Jag undrar vad det är för speciellt med kristallkulan. Blir roligt att läsa vidare.

Lite tips:

"Jag går." sa hon med en ton som inte lämnade utrymme för diskussion.

Ta bort punkten och sätt dit ett komma-tecken istället.

"Jag går", sa hon med en ton som inte lämnade utrymme för diskussion.

Spännande kapitel! Vi får komma djupare in i karaktären Amelie. Den där rösten hon hörde känns inte bra, eftersom den uppmanar henne till ensamhet. Det känns som om den vill splittra trion, och ensam är aldrig stark!

Fina beskrivningar av biblioteksmiljön, både innanför och utanför ekoportalen.

Kapitel 8. Det som inte reflekteras

När de återvände till biblioteket morgonen därpå var spegeln borta. Inte flyttad. Inte dold. Borta.

Felicity lade handen mot den dammiga väggen där den stått, som om hon försökte känna en puls i stenen. "Den var här. Jag är helt säker, jag kan nästan känna spåren av den i stenen." Väggen var sval mot hennes hand, och luften låg som ett täcke över alla böcker i biblioteket.

Alvie stirrade, käken spänd. "Någon måste ha tagit den. Någon som vet vad det var." Han gick runt och såg bakom bokhyllorna ifall någon hade flyttat spegeln till någon annan del av biblioteket.

“Spegeln kanske blev ledsen och teleporteras för att den inte gillade att vi tog tillbaka kristallkulan?” föreslog Felicity, men hennes röst lät mer osäker än vad hon ville.

Amelie sa inget, hon såg bara avlägsen ut, som om hennes fokus hade flyttats till något inom henne. Hon bara vände sig om och började gå. Snabbt. Tyst. Det var inte bara en rörelse bort från platsen, men även en viss stängning.

På förmiddagens lektion i förvandlingskonst satt de tre på rad, som alltid. Stora fönster vette ut mot den molntäckta himlen och det grå dämpade ljuset silade in genom rutorna och lade en melankolisk slöja över det slitna stengolvet. Luften var mättad av en svag doft av pergament och damm. En djup tystnad rådde bland eleverna, avbruten endast av det låga prasslet av fjäderpennor mot pergament, allt under professor McGonagalls skarpa, men kontrollerande röst från katedern längst fram. Men något var förändrat.

Alvie sneglade på Amelie. Hon antecknade som vanligt. Blicken var fokuserad, men det verkade mer som om hon försökte distrahera sig. Hon var stilla, men något i henne... drog sig undan. Som om hon fanns bakom ett fönster, där yttre händelser inte riktigt nådde henne. Hennes vanliga målmedvetenhet och säkerhet hade på något vis övergått till någon sorts tillbakadragenhet.

När professor McGonagall förklarade en ny förvandling, en komplex formel för att temporärt förvandla känslor till synliga färger, frågade hon sakligt:
"Nå? Vilken färg har ensamhet?" frågade hon med en torr skärpa som antydde att det inte fanns något självklart svar.

"Transparent", svarade Amelie utan att blinka, men hennes röst verkade ovanligt livlös.

Professor McGonagall höjde ögonbrynen marginellt, inte kritiskt, men snarare eftertänksamt. "Transparent", upprepade hon som om ordet bar på en hemlighet hon just börjat förstå. Amelie mötte kort hennes blick, det var något otydbart i hennes ögon, innan hon återgick till hennes anteckningar. "En färg som inte fångas av ögat… men som lämnar ett avtryck i rummet. Den glider genom luften utan form, men ändrar ändå något i atmosfären, som en känsla man inte vet hur man ska sätta ord på."

Hon lät orden sjunka in, som om hon ville visa respekt för tyngden i tystnaden, innan hon tillade: "En fascinerande tanke, Miss Umbra. Det vi inte ser är ofta det som bär störst tyngd. 5 poäng till Ravenclaw, för filosofisk precision."

Alvie vände sig mot henne. Det var inte svaret som gjorde ont. Det var rösten. Helt tom på värme.
Han lutade sig närmare. "Hur mår du?" frågade han försiktigt.

"Jag är trött. Det är allt", svarade hon tvärt, utan att se på honom. Hennes blick var fäst vid anteckningarna, som om de var det enda som betydde något.

"Det är inte allt", insisterade Alvie mjukt

"Vi behöver inte prata om mig hela tiden." Amelies ton var skarpare nu, men fortfarande utan direkt ilska, mer som ett kyligt konstaterande.

"Jag oroar mig, det är…", började han, rösten tunt maskerad för att dölja den frustration som nu började gro djupt inom honom.

"Jag bad inte om det", sa hon kallt, orden var som en ogenomtränglig vägg.

Han ryggade tillbaka, som om orden slagit mot honom och något inom honom drog sig samman. Amelie mötte inte hans blick. Hennes fokus var obrytbart. Hon skrev vidare. Som om ingenting hade hänt. Han kände en molande irritation över Amelies kyla, över hur hon stängde sig. Han ville att hon skulle reagera på något sätt och komma tillbaka från det hon var nu, men istället var hon bara helt avstängd, som en port som slagits igen med flera lås och ett gnisslande ljud han inte kunde ignorera.

Efter lektionen gick Felicity åt andra hållet i korridoren. Hon sa inte ens hej då. Det var inte en dramatisk flykt. Inte tårar, inte rop. Bara en stilla vändning bort från tystnaden som lagt sig mellan de andra. En tystnad som nu kändes för krävande för henne. Han kände hur kylan hade spridit sig i klassrummet, inte bara från Amelie, utan som om den hade kommit in från ett fönster i själva rummet. Hennes egen energi som hon alltid sett som obegränsad, kändes plötsligt utmattad.

Hon gick till växthuset. Satte sig mellan kvistar och växter med namn hon inte kunde stava till. Lade kristallkulan i knät. "Du har också börjat kännas kall," viskade hon till den. "Varför då?" Hade Amelie smittat den med sin kyla, eller var det något annat, något större?

Hon visste att hon inte kunde kräva att alla skulle vara glada hela tiden. Men det var som om luften blivit tjockare. Som om något dolde sig mellan deras ord nu, en osynlig mur.

Hon hade alltid trott att hon skulle kunna hålla ihop dem. Som om hennes leenden var tråd nog att sy deras trasor. Men hur skulle det bli nu? Amelie var en stängd bok och Alvie… han såg bara Amelie. Vem skulle sy ihop henne när hon började falla isär. Just nu kändes det som om hon var en ballong i ett rum utan tak, på väg att försvinna uppåt. Hon kände sig kall, nästan som kristallkulan i hennes knä, inte bara ensam.

Samma kväll satt Alvie ensam i tornet. Han stirrade in i lågorna. Tänkte på Amelies blick när hon kommit tillbaka från spegelvärlden. Den där korta, nya tilliten som blommat… och hur snabbt den försvunnit.

Han visste att hon stängdes av för att skydda sig själv, för att hantera det osmältbara som spegeln visat henne. Men det kändes som att hon stängde ute allt och alla för att fokusera på något inre han inte kunde förstå.

Men han kunde inte låta bli att undra:
Vad var det spegeln hade visat henne, som han inte fick se?

Splittringen och tystnaden verkar vara ett faktum. Vad ska hända nu?

Himmel och pannkaka! Jag har glömt att läsa denna underbara berättelse! Förlåt!
Kan vi skylla på att jag har semesterhjärna? Värmen gör mig lite snurrig, hehe!

Underbart kapitel! Precis som Avis Fortunae skriver, så är splittringen och tystnaden ett faktum och frågan är verkligen vad som ska hända nu. Spänningen stiger och det blir en dramatikkurva.

Lite tips:

"Jag oroar mig, det är…" började han,

Har sett i böcker att man sätter dit ett komma-tecken efter tre punkter i ett samtal.
"Jag oroar mig, det är…", började han,

Kapitel 9. Reflektioner utan speglar

Amelie drömde. Inte i färg. Inte i ord. I känslor.

Hon gick i det tysta biblioteket igen. Den kalla spegelvärlden. Men något var förändrat. Luften var tyngre, nästan som vatten, och varje steg hon tog lämnade ett eko efter sig som aldrig tystnade. Hon kände hur en obehaglig värme spred sig i bröstet, en visshet om att något inom henne började glida ur hennes grepp.

Från en av hyllorna kom en viskning.
"Du är rädd."
Hon vände sig om. Ingen där.
"Inte för vad du såg. För vad du kände."

Viskningarna var som kalla fingrar som drog längs hennes ryggrad, och de bekräftade den ångest hon försökte kväva. Hon började gå bakåt, men hyllorna drog sig undan, som om de flyttade sig för att inte ge henne någonstans att gömma sig. Varje tanke på Alvie, varje bild av hans lugna, förstående blick, fick en våg av panik att skölja över henne. Det var som om det han representerade var en dörr till något hon inte ville öppna.

Plötslig ekade orden hon hade sett brännas in i bordet i spegelvärlden i varje mörk vrå, ”Viskande röster från förträngda sår, minnen du trycker bort men aldrig glömmer”.

Och där, i skuggorna, stod Alvie.
Men han sa inget. Han såg bara på henne. Inte med ilska. Inte ens med sorg. Bara med den där stilla närvaron som hon hade börjat drömma om långt innan hon vågade erkänna det.

Det var just det som skrämde henne mest. Att hon kände något hon inte kunde mäta. Att hon kände något för honom som hon inte kunde kontrollera. Att någon såg henne och stannade.

Hon vaknade med ett ljudlöst flämtande andetag. Hjärtat slog hårt, ett vilt trummande mot revbenen. Rummet var tyst. Mörkt. Men tystnaden var inte längre en tröst, utan ett tomt utrymme där rädslan ekade.

Hon låg där och stirrade upp i taket, överväldigad av stormen inom henne. Hon ville skriva ner drömmen. Analysera den. Förstå varför denna främmande närvaro hade stört hennes annars ordnade sinne. Bryta ner varje bild tills inget av den återstod. Hon behövde återfå kontrollen och förstå sina känslor för att ta bort dem.
Men hon orkade inte.

Hon bara låg kvar och kände hur något i henne rörde sig, något hon inte kunde stänga av. Känslan var en främmande invasion, och hennes instinkt var att trycka undan den med all kraft.

Nästa dag talade hon knappt och hade blicken fäst i en bok eller i golvet. Hennes inre var en storm av ovälkomna känslor och hon stängdes ner, krampaktigt fokuserad på att analysera sina anteckningar istället för sitt eget hjärta.

Felicity märkte det förstås, men hon sa inget. Hon bara lade en hand mot Amelies arm när de skildes åt i korridoren. En tyst fråga. Ett tyst "jag är här". Felicity kände tyngden av Amelies sorg, en kyla som inte borde finnas där, och en gnagande maktlöshet över att inte kunna nå fram. Hon ville att allt skulle bli bra igen, men visste inte hur hon skulle sy ihop den här osynliga revan.

Och Alvie… han började låta henne vara.
Inte av ilska. Inte ens av uppgivenhet. Bara av respekt för den mur hon byggt upp igen, och kanske, lite självbevarelse. Han visste att om han pressade henne nu, skulle hon bara dra sig ännu längre bort. Han var tvungen att vänta. Vänta tills hon själv var redo att glänta på dörren.

Men kvällen kom, och med den en längtan Amelie inte kunde placera. Den skavde mot hennes annars så ordnade inre, en obekant störning. Det var en längtan som trotsade logiken, en spricka i hennes försvar.

Hon gick ut ur tornet efter att de andra somnat. Ut på innergården, där månen hängde som ett silveröga över slottet.

Och där, på bänken vid fontänen, satt han. Som om han väntat. Som om han visste precis var hon skulle hamna, utan att hon visste det själv.

Hon stannade några steg bort.
Alvie såg upp, hans blick var mjuk, inte dömande, bara uppmärksam.
“Hur är det med dig?” frågade han lågt, hans röst var knappt mer än en viskning
“Jag vet inte” svarade Amelie med blicken fäst vid fontänen.
Alvie lutade sig försiktigt närmare, hans blick var mjuk men bestämd, “Är det verkligen allt? Hände det något i spegelvärlden?“

Amelie var tyst en stund. Hon kände den där obekväma värmen i bröstet igen, men den här gången var den inte fylld av panik, utan av en oväntad tröst från hans närvaro.

Alvie fortsatte, “Om du inte vill prata om det så är det helt okej. Jag tänkte bara att efter du kom tillbaks från spegelvärlden så blev du lite mer… tom, så jag blev orolig”

Amelie tvekade, hennes blick sökte sig till marken "Jag drömde om dig," sa hon tyst.
Han såg upp.
"Jag såg dig i spegelvärlden. Du sa inget. Men det var det som gjorde det värre. För jag visste vad du tänkte, även utan ord. Jag visste att du såg mig, Alvie, på ett sätt som ingen annan gör och det skrämde mig."

Alvie svarade inte direkt. Han bara nickade långsamt.
"Jag har gett dig utrymme," sa han. "Inte för att jag inte vill vara nära. Men för att du verkade behöva det."
"Jag behövde det," sa hon. "Men... jag tror jag missförstod vad det innebar. Jag trodde att jag behövde vara ensam för att skydda mig, men det var bara mer ensamt."

Hon satte sig bredvid honom. Inte för nära. Men närmare än hon brukade.
"Jag har lärt mig att vara ensam," fortsatte hon. "Att hålla ihop mig själv så hårt att ingen kan rubba mig. Du... du rubbar mig."
Han log svagt. "Förlåt?"
"Nej," viskade hon. "Tack."

En paus, och Amelie kände en gnagande osäkerhet över det hon ville säga, men inte riktigt visste hur. Hon tittade på honom, och för första gången på länge kände hon att det var något annat än bara avstånd mellan dem. Det var en känslomässig öppenhet som skrämde henne, men samtidigt drog henne till sig.

"Alvie," började hon försiktigt, "jag vet att vi har pratat om det här… men jag vill bara att du ska veta, jag är inte så bra på att prata om mina känslor. Inte så öppet. Jag vill vara ärlig med dig, men jag har svårt att släppa på den där muren jag byggt upp. Det är inte så att jag inte litar på dig, det är att jag inte litar på mig själv med de här känslorna."

Alvie såg på henne, hans blick var mjuk och förstående. "Jag förstår," sa han tyst. "Och jag vill att du ska veta att du inte behöver säga något om du inte är redo. Jag väntar inte på några ord från dig, bara på att du ska känna att du kan vara dig själv."

Amelie andades ut och släppte på den knut som bildats i hennes bröst. En ny känsla spred sig genom henne, hon kände sig lättare, som om det var okej att vara osäker, att inte ha alla svar.

De satt där länge. Sa inte mycket mer. Men för första gången på dagar var tystnaden inte tom.

Den var en bro.

Åh, vilket bra kapitel! Det känns som Amelie vill lösa det som har hänt med Alvie.


Amelie drömde. Inte i färg. Inte i ord. I känslor.

Hon gick i det tysta biblioteket igen. Den kalla spegelvärlden. Men något var förändrat. Luften var tyngre, nästan som vatten, och varje steg hon tog lämnade ett eko efter sig som aldrig tystnade. Hon kände hur en obehaglig värme spred sig i bröstet, en visshet om att något inom henne började glida ur hennes grepp.

Från en av hyllorna kom en viskning.
"Du är rädd."
Hon vände sig om. Ingen där.
"Inte för vad du såg. För vad du kände."

Jag fastnar för just den här biten! Den är så vackert beskriven på något sätt, kan inte förklara bättre.
Det är tur att Felicity finns och kan stötta. Hon är en sann vän.