PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg på henne och log snett, märkte ju hur spänd hon verkade.
"Du slappna av kommer inte skada dig eller nåt", sade han med ett vänligt leende. Han suckade lite sen och man såg hur ögonen blev lite sorgsna nästan.
"Det här är varför jag försöker komma ut lite utan att folk ska känna igen mig. För då ser dem bara till min titel och inget annat. Adeln fjäskar till tusen i hopp om att få fördelar hos min far, och resten hatar mig på grund av hur min far behandlat folket. Men jag är inte min pappa och jag är inte min titel", sade han ärligt, han var rätt trött på att folk aldrig verkade vilja ta honom för den han faktiskt var.

Sophie lyssnade och nickade lite, hon fick verkligen hoppas det. Hon lyssnade och nickade igen, log lite snett.
"Som tur är kan man åtminstone få reda på en del som tjänare", sade hon ärligt, man fick höra väldigt mycket skvaller och man fick reda på det mesta som hände "under ytan" i slottet.

För en stund tyckte hon faktiskt synd om honom. Eller kanske mer medlidsamhet. Han hade det bättre ställt än många andra men det betydde inte att livet var enkelt för honom. Men hon var inte där för att tycka synd om prinsen. Han var inte den enda som hade det jobbigt.
”Åh, jag är misstänksam mot alla - inte enbart mot dig.” Alysia hade helt enkelt ingen anledning att lita på någon. Det var skrämmande hur snabbt och lätt folk som man kallat för ens vän kunde knivhugga en i ryggen. Hon klarade sig på egen hand. Då slapp hon bli besviken på andra.


”Du har en stark fördel där.” Sophie kanske inte ens insåg hur viktig hon var för honom. För att få information givetvis, han kände inte kvinnan. Men hon var också viktig för Thomas och för hela kungariket. Han var tacksam över att hon delat leen sig av det hon fått höra och inte hållit det för sig själv. Han ville inte ens föreställa sig vilket kaos som kunde ha brutit ut, kunde bryta ut, om de inte lyckades stoppa adelsmännens plan.

Thomas såg på henne och lyssnade, lite nyfiket.
"Varför?", frågade han nyfiket, han var rätt så social men var också uppvuxen med väldigt mycket folk runtomkring sig, så han gissade att det kunde ha med det att göra också.

Sophie lyssnade och log lite snett. Hon var väldigt glad att få vara till hjälp, inte bara för att det gav henne lite tillfälle att få umgås med Caspian. Hon neg lätt igen.
"Är det minsta lilla jag kan hjälpa till med så gör jag det sir", sade hon vänligt.

Hon övervägde att ignorera hans fråga, kände inte för att gå in på några detaljer.
”Jag har ingen anledning till att lita på någon,” svarade hon kort tillslut och ryckte undvikande på axlarna. Kanske hon någon gång skulle bli bevisad fel, en del av henne hoppades nästan det, kanske inte.


”Låt oss träffas här i morgon igen.” Mycket kunde hända under ett dygn. Caspian önskade henne god natt och bjöd även på ett litet men charmigt leende, innan han lämnade korridoren för att ge sig av mot sitt gemak. Det hade varit en lång dag och han ville bara lägga sig ner.

Thomas väntade tyst på hennes svar, och det förvånade honom faktiskt inte.
"Ibland kanske det kan löna sig att våga lita på någon, man kanske kan lyckas hitta en vän", sade han vänligt och sade det på ett vis som nästan fick det att låta som ett erbjudande.



Sophie log lite blygt och nickade, rodnade lätt utav hans något charmiga leende. Hon gick tyst därifrån, hon hade en bit att gå hem så hon fick skynda då det börjat bli mörkt nu.

Forskande såg Alysia på honom en stund innan hon gav ifrån sig en fnysning. Ett ljud som nog skulle påminna om ett litet skratt. Hon hoppades verkligen att prinsen skulle vara värd en chans. Men en liten röst i hennes huvud menade att han definitivt skulle vara det. Därför sträckte hon ut sin hand mot honom. Skulle de bli vänner vore det en bra början att presentera sig.
”Alysia.”


Det blev inte mycket sömn för Caspians del under natten, utan han låg mest vaken och funderade på allt möjligt. Mest på kompotten mot Thomas. Det oroade honom verkligen. Han ville inte att något skulle hända mot hans bästa vän, inte mot den unge mannen som skulle kunna vända kungariket mot det rätta hållet och få folket hoppfulla igen.

Thomas log lite snett av hennes fnysning, hon fick väl tycka det lät löjligt eller nåt om hon ville men det var ju på ett vis sant med. Han log lite när hon faktiskt sträckte fram handen och presenterade sig. Genast tog han hennes hand.
"Fint namn. Thomas", sade han, det var väl egentligen rätt onödigt kanske att säga det men han gjorde det iallafall. Under tiden han pratade lyfte han försiktigt hennes hand och gav henne en kyss på handryggen, ständigt med blicken på hennes ögon med ett litet kanske charmigt leende.


Sophie trodde hon skulle somna direkt när hon väl kom i säng. Hon fick lägga sig rätt sent, efter att ha kommit hem hade hon lite saker hon behövde hjälpa till med där först. Så när hon väl sent fick lägga sig var hon riktigt trött, men huvudet snurrade ändå med så många tankar att hon fick svårt att sova. Men till sist tog åtminstone tröttheten överhanden.

Med tanke på att han presenterade sig som Thomas, vilket hon ju visserligen var medveten om att var hans namn, så antog hon att det var fritt fram för henne att använda det namnet då hon tilltalade honom istället för hans kungliga höghet. Det ryckte lite i hennes mungipor då han kysste hennes handrygg, lät honom hålla i hennes hand några sekunder extra innan hon drog den åt sig igen.
"Har du inga prinsliga plikter du behöver ta itu med?" frågade hon nyfiket, antog att folk på slottet ändå måste undra vart han tagit väg någonstans.


Följande morgon var det dags för möten igen. Jameson och Tavelhill skulle också delta i några vilket gjorde Caspian glad. Männen skulle inte avslöja något men han skulle ändå ha gott om tillfällen att sitta och iaktta dem, på så sätt skapa sig en uppfattning om hur intelligenta de egentligen var och förstå hur de tänkte. Det skulle då vara enklare för honom att kunna sätta ett stopp för deras planer.

Thomas såg på henne och log lite roat av hennes fråga, tyckte av någon anledning uttrycket prinsliga plikter lät lite gulligt.
"Inga som inte kan vänta. Vakterna tror jag tränar så", sade han ärligt, det brukade han även göra vid denna tiden på dagen.


Sophie var tidigt uppe nästa dag, hon började väldigt tidigt för att allt skulle ordnas innan alla i slottet vaknade. Hon var full i tankar och funderingar, men höll ögon och öron öppna i hopp om att kunna snappa upp något om Jameson och Tavelhill.

”Kommer du inte att väcka misstankar om du återvänder till slottet utan att vara det minsta svettig?” Alysia sträckte sig efter en dolk från väggen som hon snurrade runt med sina fingrar, la sedan den tillbaka. Jösses, hon skulle verkligen kunna sno några vapen från det här förrådet. De skulle komma bra till hands.


Alla möten han gick på var tråkiga. Annat kunde man väl inte direkt förvänta sig heller men inget intressant diskuterades. Som tur var riktade ingen onödig uppmärksamhet mot honom så han kunde ifred sitta och fundera över vad han skulle göra med de två adelsmännen.