[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Varför kunde Natsume helt plötsligt knappt förstå sig på något av det som den andre sa? Det kändes liksom som om orden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Vad i helvete var det för fel på honom?
”S-säker”, konstaterade han frågande och betraktade människan med samma skrämda blick som innan. De mörka ögonen brukade ju vara ganska smala, men nu var de istället stora och runda som klot. Lätt förundrat sträckte han ut en hand mot personen som släpat med honom in i stugan, bort från skogen, bort från kylan. Fingrarna strök sig försiktig över de vackra dragen, i samband med att de skrämda ögonen mjuknade. Vacker, väldigt vacker. Åh herregud, vad i helskotta höll han på med? Nyss hade han känt sig alldeles förfärligt rädd, men nu satt han och petade på männsikan istället?
”Natsume”, fortsatte han, lätt darrande på stämman och drog sig undan, pekade mot sig själv. ”Natsume.” Grottmänniska much? Var det allt han kunde säga förutom att upprepa ord som den andre yttrade? Der verkade ju i alla fall som det var så, tyvärr.

"Säker." Upprepar Hideo igen, tvingar sig själv att inte rygga tillbaka när den andres händer sträcks fram mot hans ansikte. Han måste vara försiktig, med vilka känslor han förmedlar, vad han gör och säger. Väldigt försiktig.
"Natsume, det är ett väldigt fint namn." Med ett leende tar han försiktigt tag i handen om hans kind, och lämnar en liten puss på den för att sedan peka mot sig själv. "Hideo, jag heter Hideo." Om han förmedlar rädsla kommer det verkligen inte hjälpa den stackars killen, han ser så vilse ut. Som en liten hundvalp, fast samtidigt en stor varg. "Jag ska fixa lite mat till dig, okej?" Hideo släpper långsamt taget om de större händerna, osäker på om han vill lämna honom eller inte.

Usch, pussar? Blä. Natsume spärrade återigen upp ögonen och knöt händerna med ett ryck. Sådant var bara äckligt och läskigt, även om han innerst inte hade någonting emot det. Men han hade ju liksom lyckats övertala sig själv om att mänskligheten var ond och hemsk, mest eftersom han själv blivit rånad på just det - sin mänsklighet. Inte helt, såklart, men delvis. Och nu hade han på sätt och vis blivit rånad på sitt föregångna liv? Jo, det hade han.
”Hideo?” Knorrade nittonåringen med mörka ögon och blängde mot den andre. ”Nej”, fortsatte han bestämt och skakade på huvudet. Med ytterligare ett litet morrande läte, studerade han handen där fällan slagit ner. Den såg inte sådär jätteglad ut, med blod som sipprade ner över handleden.
Förlorad i sina tankar, precis som han varit innan under sin lilla promenad, fick Natsume sedan ett ryck. Från absolut ingenstans, slängde han sig ner från soffan och försökte sig på att ta några vingliga steg. Spegel. Det var det han var ute efter. Däremot kom han inte speciellt långt, då benen vägrade att sammarbeta. Resultatet blev att han snubblade och drämde in rakt i väggen med en skräll. Aj. Alltid lika förbannat klumpig.

Okej, så pussar är ett stort nej. Det är bra, då har Hideo lärt sig det, det tar sin tid att vänja sig vid nya människor.. Han tänkte kalla Natsume en klient, men det är han ju inte.. långt ifrån faktiskt. När den andre sedan går in i väggen på vinglande ben skyndar sig tjugoåringen att ta emot honom, bära honom tillbaka till soffan.
"Vad är det du letar efter? Kanske kan hämta det åt dig?" Frågar han med huvudet på sniskan. Han tar tillfället i akt och börjar granska det djupa såret över den andres hand. Han börjar tvätta det, med vattnet och redskapen han tidigare tagit fram. Han håller sig tyst, ställer inga frågor. Nej, van vet att han kan vara väldigt påträngande ibland, och det vill han helst skippa. Han börjar tumma lite, på en jullåt som konstant spelas ute på stan och bestämt sig för att fastna i huvudet på honom. Irriterande, men mysigt. Det håller honom fokuserad medan han lindar in det tvättade såret i bandage.

Fan. Nittonåringens näsa gjorde förfärligt ont efter den lilla sammandrabbningen med väggen. Däremot var det ju ingenting i jämförelse med såret på handen, som för tillfället verkade bli tvättat och omplåstrat.
”Spegel”, muttrade Natsume missnöjt och blängde mot Hideo. Den andre verkade vara mer än angelägen att lägga om såret och ta hand om vildlingen, trots att denne inte hade någon som helst lust med detta.
”Natsume..s-spegel”, upprepade han bestämt och nickade, med rynkade ögonbryn. Jo, det där kändes faktiskt väldigt viktigt - att få ta en titt på sig själv i spegeln. Han hade ju inte den blekaste aning om hur han såg ut, och det störde honom. Varför? För att han av någon oklar anledning ville se bra ut inför Hideo. Nu var det ju dock så att han redan lyckats misslyckas med detta, men äsch. Det betydde inte att han kunde försöka från och med då.

Jaså. Jo, det skulle väl nog Hideo också ha velat ha om han varit fast i en vargkropp ett tag, plus allvarligt sårad. Tjugoåringen nickar innan han börjar städa undan efter sig, ser till så att armen är fint omplåstrat.
"Det ska vi nog kunna fixa." Säger tjugoåringen med ett litet skratt, ett varmt välkomnande ett. Ingenting dömande, och det är väldigt viktigt att Natsume förstår det, känner sig bekväm, respekterad. Spegeln är gammal, med mörkbrun färg och dekorerationer, men den står stadigt lutad mot soffan så att den andre kan få en noggran titt på sig själv. "Du kan då ett bad sen om du vill.. känna dig lite fräschare, självklart behöver du inte." Tvekande rör han sig mot köket, ger den andre lite andrum medan han fixar varm kött och potatissoppa.. Jo, han själv är rätt hungrig han också.

Natsume vågade sig inte på att titta i spegeln förrän Hideo försvunnit in i köket. När han väl gjort det däremot, då sneglade nittonåringen skrämt in i spegeln. Synen han bemöttes av var ju allt annat än vacker. Ansiktet var blekt och cirklarna under ögonen stora som två golfbollar, håret tovigt och kroppen senig. Prövande öppnade han munnen och kände på de vassa tänderna, innan fingrarna gled vidare mot kalufsen uppe på hjässan. Han tänkte i alla fall försöka att reda ut fågelboet, även om det troligen inte skulle gå någe vidare. Kanske om han satte upp håret skulle det se bättre ut? Fast då skulle ju tatueringarna på den ena sidan av ansiktet synas..varför hade han ens fått för sig att skaffa sig tatueringar i ansiktet? Och piercingar verkade det som, då hunden pryddes av små hål på vissa ställen. Ett i ögonbrynet, ett hål genom septumet och flera hål i öronen. Nitton år gammal och han som redan ut som en medlem av maffian. Usch. Natsume gled tillbaka ner i soffan med en bedrövad suck och gömde ansiktet i händerna.

När Hideo kommer tillbaka med två skålar i händerna stannar han upp, ögonen granskar den bedrävade bilden. Hur den unga killen gömmer sitt ansikte i händerna. Tjugoåringen sätter sig ner bredvid, fixar till filten över den andres kropp innan han räcker fram en skål med varm soppa.
"Här, ta och ät lite.." ber han och drar benen intill sig. "Vill du ha ett bad sen?" Kanske han bara borde låta den andre vara ifred, en längre period. Men han vill verkligen se till så att såret blir bra, och att in klarar sig. "Är det okej om jag frågar dig lite saker? Det behövs verkligen inte.." tveksamt harklar han sig, tar en sked av soppan med rynkade ögonbryn. "Eller har du några frågor?"

Frågor? Vadå för frågor? Skulle Natsume ens kunna svara på dem? Han betraktade Hideo under tystnad ett slag innan han bokstavligen tryckte ner ansiktet rakt i soppskålen. Skedar var onödiga, vad annars hade man en tunga till? När han sedan lyfte ansiktet ur skålen var den renslickad, som på ett kick. Nej, mej, han var absolut inte hungrig.
”Mhm”, stötte nittonåringen fram och torkade bort resterna av soppan som fastnat i ansiktet på honom. Var det så vanliga människor gjorde? Med tanke på att den andre verkade äta med sked, så kunde han gissa sig till det svaret. Han fingrade nervöst på underläppen och fokuserade på att ta lugna, djupa andetag. Ta det lugnt, Natsume. Hideo är inte farlig och han vill ingenting illa. Sluta bete dig som om han kommer försöka mörda dig.

Att se en kille sitta med ansiktet ner i en skål är inte så värst vanligt, men ändå finner Hideo det väldigt bedårande. Precis som han trott var Natsume oerhört hungrig, och det är nog i största sannolikhet väldigt förståeligt.
"Kommer du ihåg vad som hände dig?" Frågar han med blicken fäst på sin egna soppa, magen är hungrig men han klarar sig. Tjugoåringen räcker fram den fyllda skålen med varm mat mot den andre innan han tar den andres tomma och ställer den på bordet. Den andre måste vara mycket hungrigare än han själv. "Ät den här också." Jösses, han hoppas verkligen inte att det är försent att få Natsume på fötter igen.