PRS med jagärjag

Aurora packade ner sina grejer i väskan och gick ut från lektionen. Hon skulle precis gå upp för trapporna till Gryffindortornet och hämta sina quidditchgrejer när hon började svära över straffkommendering och Leah Brown. Skit också. Hon vände på klacken och gick bort mot troférummet. Hon höjde på ögonbrynet när Leah talade och trollade fram städprylarna.
"Vi?", sa hon sarkastiskt och flinade, "jag trodde inte att man fick hjälp med sånt här" sa hon och plockade upp en tvättsvamp.
"Jag gör det i min egen takt" la hon till och kramade åt svampen. Om nu Leah hade tvingat henne att vara här, så kunde Aurora tvinga Leah att stanna här länge genom att vara långsam.

Leah kollade på henne.
- kan du inte ens försöka ge mig en chans? Jag är prefekt. Jag måste dela ut straff när man bryter reglerna vilket du är en expert på sa hon lugnt och kollade på henne. Hon förstod verkligen inte varför Aurora inte ens ger henne en chans utan redan har bestämt sig för att inte tycka om Leah. Hon förstod ju själv att det förmodligen var för att hon var prefekt, men ändå.
- jag menar vi spelar ändå i samma lag, är inte tanken att man ska försöka Bonda i alla fall? Sa hon och höjde ögonbrynet.
- dessutom straffar du dig själv genom att göra det sakta. Tristan sa att om du gör det snabbt kan han tänka sig att ha träning imorgon också sa hon och ryckte på axlarna.
- men det är ju ditt val la hon till.

Aurora vände sig om och sa ingenting.
"Jag sa inte att jag skulle göra det sakta" sa hon och tittade på pokalen framför sig som hon hade bestämt sig att börja med. Den var till någon prefekt som en gång i tiden. Hon vred på huvudet.
"Jag bondar gärna, men det är inte så att det är en speciellt bra början" sa hon och vände sig sedan till pokalen igen och började dra med svampen över den för att få den ren.
"Okej" sa hon när hon drog svampen fram och tillbaka, "Låt oss bonda. Berätta om dig själv" sa hon, men tittade inte bak på Leah. Det var mer intressant att höra någon prata än att bara städa i tysthet, trots allt.

Leah kollade på henne. Himlade svagt med ögonen. Funderade en stund innan hon svarade.
- egentligen finns det inte jättemycket att säga. Mamma och pappa jobbar på ministeriet. Jag har två äldre bröder som alltid var så duktiga i skolan. Båda blev prefekter, quidditchkaptener och ordningsman vilket pappa såklart förväntar sig att jag också ska bli. Mina favoritämnen är trolldryckskonst och mugglarstudier eftersom min familj aldrig kommit i kontakt med sånt. Sa hon enkelt och kollade på Auroras rygg.
- berätta om dig då sa hon med ett litet leende på läpparna.

Aurora ryckte på axlarna.
"Jag är inte så intressant" muttrade hon och skrubbade på en väldigt envis fläck.
"Är mugglarfödd, och blev förvånad när jag insåg att jag kunde göra en massa konstiga, oförklarliga saker" sa hon och funderade tillbaka på gången hon hade fått en säng att explodera.
"Det var inte så populärt heller" muttrade hon tyst och fortsatte att fokusera på fläcken som vägrade gå bort.
"Låt oss säga att mina föräldrar inte har lika mycket.... förväntningar på mig som dina har på dig" sa uttryckslöst och funderade på sina föräldrar, som hon inte hade träffat sedan dagen Professor McGonagall hade kommit till deras hus och berättat om Auroras förmågor.

Hon nickade sakta och kollade på henne. Hon hade fått höra av lärarna att Aurora inte haft det så lätt, något hon lovat att aldrig berätta för någon att hon visste. Hon såg hur mrs. Norris kom in tillsammans med Filch.
- vad händer här? Sa han tjurigt och irriterat. Leah höjde ögonbrynet.
- hon har fått straffkomendering och jag är prefekt och ska hålla uppsikt. Är det något problem? Sa hon med skärpa i rösten.
- att ni ger så lugna straff. På min tid hängde vi folk i källaren och hörde dem skrika. Det var tider sa han. Leah bet ihop käkarna.
- men nu är det andra tider. Så om du ursäktar sa hon. Filch började gå därifrån muttrande om hur dåliga Prefekterna blivit.
- jag har aldrig gillat honom. En dröm hafr varit och sparka till hans katt muttrade Leah för sig själv.

Aurora vred på huvudet när vaktmästaren kom in och gormade om hur det hade varit på hans tid och sedan försvann. Märklig människa. Aurora blåste ut luft genom näsan i en form av ljudlöst skratt.
”Vem har någonsin gillat honom?” frågade hon och skakade på huvudet. Hon tog ett par steg till nästa trofé när hon kände hur högerbenet vek sig under henne. Hon svor när hon föll till golvet och tappade tvättsvampen.
”Helvete” fräste hon och vred sig mot sin väska, som låg utom räckhåll, med hennes trollstav i. Hon vände sig till Leah.
”Kan du ge mig min väska?”. Det var ingen fråga, snarare ett kommando, och hennes blick föll på väskan igen.

Leah ryckte till när hon såg hur Aurora föll ihop. Det var definitivt inte vad hon väntat sig. Hon gick snabbt fram för att hjälpa henne upp men när hon bad henne hämta hennes väska gjorde hon det istället. Hon tog upp väskan på golvet och räckte den till Aurora innan hon tog upp svampen och la den på bordet.
- vad hände egentligen? Frågade hon och kollade ner på Aurora. Hon verkade ju inte ha halkat eller snubblat eller något. Hon hade bara trillat rakt ner på marken vilket väl inte var det mest normala att göra.
- behöver du hjälp upp eller något? Sa Leah och kollade på henne. Visste inte riktigt vad hon skulle göra i den situationen. Hon förstod ju att hon hade ont eftersom hon svor men hon visste inte vart eller vad som hade hänt. Hon tog snabbt sin stav och mumlade en formel så svamparna och liknande började flyga och torka av troféerna av sig själva.
- jag tror det räcker med putsande för dig idag sa hon vänligt.

"Jag slog i knät i kanten på hyllan" ljög hon och drog åt sig sin väska och stoppade ner handen i den. Det klirrade till, som om glasflaskor slog mot varandra. Hon drog upp en liten flaska med en djupblå vätska i. Hon drog loss korken och hällde innehållet i munnen och svalde. Hon stoppade ner flaskan i väskan igen och reste sig upp. Hon tittade sig omkring när alla städprylar flög omkring och gjorde hennes jobb. Oavsett hur mycket magi hon skulle utföra och se i sitt liv blev hon inte mindre fascinerad.
"Jag behöver inte din välgörenhet" muttrade hon och drog upp väskan på axeln. Hon tog ett par steg framåt som om ingenting hade hänt.

Hon kollade på henne med en suck. Nu var den gamla vanliga Aurora med en attityd tillbaka. De hade i alla fall haft en stund där de pratat som normala människor utan stt hon var så dryg.
- du kan inte låta bli att vara dryg eller hur? Bara för att jag är prefekt betyder inte det att mitt liv är perfekt eller att jag klarar att människor är dryga. Jag har inte valt att bli prefekt okej? Även om du kanske tycks tro det. Att va prefekt är dessutom ingen dans på rosor. Tror du jag tycker det är kul att ge mina vänner straffkomendering? Ss hon irriterad. Hon brukade inte tappa humöret men nu var hon på bristningsgränsen.