[prs] yehet och lalemar

Noah känner hur det hettar till bakom kinderna när Edmund lägger sin hand på hans så att den slutar att trumma. Ännu en sak som han inte trodde att den brunhåriga skulle göra, men det blir ändå till en skön känsla. Så fort deras händer får kontakt så är det som om Edmund trycker på mute-knappen. Distraktionerna tystas ner och huvudet lugnar sig. Han behövde bara nånting som hjälpte honom att fokusera på en sak, koncentrera tankarna till en punkt, och det gjorde susen. Känslan liknar befrielse och är väldigt behaglig, som om någon skrikit i hans höra, men att Edmund sen sätter hörselkopor på honom.
Det är nästan så att han inte vill att Edmund ska flytta på handen, men såklart gör han det ändå. Men mute-effekten är kvar.
Mierda, märkte han ändå? Fast det kändes inte så farligt som han trott. Sättet Edmund sa det på...blagueuse, betyder snöstorm. Noah hade aldrig hört det ordet förut, men han gillade det.
Lite för generad för att svara går han vidare till nästa fråga. Han lutar sig tillbaka och tittar funderande upp i taket.
"Oj..." säger han med ett litet skratt. "Jag har faktiskt aldrig räknat...".
Han tar handen till kragen på skinnjackan och drar ner den så att man kan se en skymt av draken.
"Men här är en..."
Han fortsätter genom att dra upp båda ärmarna på jackan för att vissa sina nakna armar, täckta av bläck. "Några till..."
Han drar ner ärmarna igen. "Och så har jag några på bröstet och ryggen också, men de tänker jag inte visa dig" avslutar han med ännu ett litet skratt och en blinkning med bärnstensögat.

Jösses, att Noah kunnat spendera timmar på en bädd när någon tatuerat alla dessa detaljerade bilder, är faktiskt rätt imponerande. Edmund själv har bara två små, en vid nyckelbenet och en över ärret, och han har inga planer på att skaffa en till på en bra tag.
"Väldigt många, alltså. Och väldigt fina" kommenterar sjuttonåringen som biter sig kluvet i underläppen, bara tanken av att han ska försöka få ungdomen bredvid honom, att falla för honom, får honom att vilja sjunka genom golvet. Nej, Edmund vill bli lämnad ensam, han vill inte vara med i Elliots drama som han konstant sätter sig själv i. Han sluter ögonlocken, tar diskret ett djupt andetag innan han ser mot Noah igen. "Jag har bara två.. rätt mer diskreta och lätta än dina, tyvärr." berättar han med ett litet leende medan fingrarna börjar pilla med tyget på hans stickade polotröja.

”Tack” svarar Noah och ler stolt.
Ja, han var verkligen stolt över sina tatueringar. Den första skaffade han redan när han var 15 (ärligt talat så vet att han inte ens om det är tillåtet vi den åldern, men Jonas känner en tjej som känner en tjej).
Det är svårt att beskriva känslan han fick första gången, det kändes bara så bra. Det var en härlig blandning av stolthet, självsäkerhet, och självständighet som skjutits ut i kroppen, nästan som en adrenalinkick.
Varenda en av hans tatueringar efter det hade känts som en del av han själv, vackert målad och symboliserad i bläck på hans skinn. Även om tatueringen i sig inte hade något jättedjupt budskap utan kanske bara var jäkligt snygg, så betydde den fortfarande nånting, den var hans.
2 års tid och många extraskift på pappas restaurang hade det tagit för honom att bygga på sig alla så att han ser ut som han gör idag, och han planerar inte på att sluta riktigt än.
”Äsch, diskret behöver ju inte betyda sämre på något sätt.” svarar han eftertänksamt. ”Typ hela grejen är ju att man väljer nåt man är bekväm med, jag menar, du har ju det liksom hela livet sen.”
Han vänder blicken mot Edmund igen, som för tillfället verkar ha fullt upp med att pilla på sin tröja.
Ännu en småsak som Noah finner väldigt gulligt hos den andre. Det förstärker hela den gulliga, tysta, smått bekymrade viben han redan utsöndrar.

Ögonen granskar den jämnårige noggrant, ögonbrynen sammanknipna och händerna försiktigt darrande i Edmunds egna knä. Han vet inte riktigt vad det är, men händerna börjar alltid darra om de inte har någonting att krama om, är det stress? Nervositet? Helt enkelt oklart, men väldigt, väldigt irriterande. Sjuttonåringen virar sina händer om varandra och kramar om dem, kanske det kan hjälpa lite när han inte har en stressboll.
"Det har du rätt i, dock är en stor drake över bröstkorgen och halsen väldigt mycket mer imponerande än två små fåglar och lite text." påpekar han med ett svagt leende över läpparna, blicken landar i Noahs bärnstensfärgade ögon. Den andre verkar inte det minsta put off med faktumet att Edmund är en av Elliots vänner, vilket verkar aningen underligt. Ska han ta upp det? Edmund har lust att himla med ögonen åt sig själv, jisses, hur svårt ska det vara? "Det här kanske är en väldigt personlig, påträngande fråga, men det går liksom inte att inte fråga. Du behöver verkligen inte svara, men.. Elliot. Varför gjorde du slut med honom?"

Noah suckar. Han visste att det skulle komma upp förr eller senare. Han tänkte nämna det först, man han hittade inte rätt tillfälle och det kändes pinsamt.
Undrar om Edmund var arg på honom för det han hade gjort?
”Ja, just det...”. Han lägger fundersamt huvudet på sne, som för att klura ut hur han ska säga det. ”Nej det är lugnt, du är ju hans kompis så du har rätt att få veta.”
Han är tyst en stund, funderar.
”Alltså, Elliot är både snygg och rolig och trevlig, och vi hade kul ihop. Han var lite förtjust i mig, jag var lite förtjust i honom...” Han stannar upp. Han vill inte säga för mycket. Han slår ihop händerna ”Och det var det. Det gick ett tag och jag insåg att jag egentligen inte hade haft så mycket riktiga känslor för honom egentligen, en crush som nu var över. Därför gjorde jag slut.”
Noah ljög faktiskt inte, hans förtjusning över Elliot hade hunnit försvinna innan de utvecklats till känslor, men han sa inte riktigt hela sanningen heller. Han hade utelämnat delen om att Elliot hade även haft mer känslor för honom än vad Noah själv hade för Elliot, och han hade börjat prata lite löst om att starta nåt mer seriöst. Det hade skrämt Noah en aning, längre seriösa förhållanden var inte riktigt hans grej, så han avslutade det.
Han vänder sig till Edmund på nytt.
”Är du sur på mig för det?” frågar han sedan, helt neutralt.

Vad hade han förväntat sig? Snygg, rolig och trevlig. Med rynkade ögonbryn nickar Edmund som svar, det är det enda han kan göra. De första två beskrivningarna kan han hålla med om, men trevlig.. nej, han har förlorat den synen av Elliot för länge sedan.
"Varför skulle jag vara sur på dig? Att tvinga någon vara tillsammans med en person som man inte gillar är bara patetiskt." mumlar han och lutar sitt huvud mot väggen. Och det var precis det Elliot försökt få honom att göra. "Jag behövde verkligen inte höra några detaljer, ville bara veta varför." Att de haft roligt har han fått klart för sig. Är han avundsjuk? Avundsjuk på att de lever som ungdomar, medan han själv lever med självhat, plugg och musik? Visserligen har han haft förhållanden, men inte med en annan sjuttonåring. Blicken glider mot tavlan, medan huden knottrar sig över armarna. Nu var Edmund humör helt förstörd. "Helt ärligt har jag ingenting att säga till om, Elliot och jag är inte direkt nära vänner." med ett magert leende reser han sig upp från sin stol, hjärtat gör så förbaskat ont, gud vad värdelös han är.

"Det är sant" svarar han bara. Sen tittar han på den mindre, lite förvånat. "Jaha, okej."
Sen bli Edmund, om möjligt, ännu mer uppslukad i sig själv. Han är så stängd, så försjunken i tankar att man skulle kunna tro att han egentligen var något helt annanstans, och den Edmund han har framför sig bara var ett fysiskt skal. Han får en känsla av att Edmund kanske inte vill prata med honom mer.
Istället lyfter han blicken och kollar på klockan på väggen ovanför tavlan. Jisses vad tiden har gått fort, lektionen är slut om tre minuter. Han stänger sin anteckningsbok och börjar plocka ihop sina saker.

En väldigt bra början. Ironin ryker i Edmunds huvud medan han rör sig mot läraren med deras färdiggjorda uppgifter.
"Toppen, har arbetet gått bra?" frågar franska läraren, jo hon hade tänkt nyfiket om hur det skulle gå för de två. Hon nöjer sig med en liten nick från sin engagerade toppelev. "Tror du att du skulle kunna jobba privat med honom? Jag tror han behöver lite mer hjälp, precis som du arbetade med Nora och Elvira?" Edmund stannar till och ser bak mot Noah en kort stund, medan de eleverna börjar packa ihop.
"Visst, om det är något han vill så kan jag gå med på det." svarar han och rycker på axlarna. "Vill inte jobba med någon icke engagerad." Nej, usch och fy. Med det låter den runda, rosafärgade kvinnan honom bege sig ut.

Noah är precis på väg ut genom dörren till sin frihet, men så hör han den franska brytningen igen.
"Monsieur Helsinger!" Madame verkar inte lika sur längre. Han vet inte varför, men det bryr han sig inte om, han är bara glad att han slipper det problemet (fast han saknar russinet en aning).
Hon sitter vid sin kateder och vinkar att han ska komma. Lite förbryllat går han fram till henne och motstår lusten att svara "Sí, profesora?". Istället säger han bara "Ja?"
Kvinnan fäster sina små, kolsvarta ögon i honom.
"Vad skulle du tycka om att ha en privatlärare?" frågar hon. "Bara som lite extra hjälp på traven".
Han blinkar förvånat.
Tanten samlar ihop sina skrivböcker och fortsätter.
"Jag har pratat med Edmund Cooper och han kan tänka sig att hjälpa dig om du går med på det."
I alla andra fall hade Noah svarat ett blankt nej utan att tveka. Extra skolarbete, nej tack! Speciellt i franska.
Men och andra sidan... Nånting hos honom tycker att lite extra tid med Edmund inte hade varit helt fel...
Till hans egna stora förvåning svarar han.
"Eh, ok, visst."
Kvinnan ler tillbaka, antagligen nästan lika förvånad som han själv.
"Så bra".
Om hon ville säga nåt mer så hinner hon inte det för Noah är redan på väg ut ur klassrummet.
"Hasta luego!" ropar han innan han stänger dörren efter sig.

Hörlurarna sitter fast på huvudet medan Edmund rör sig mot skåpet med lätta steg, har han någon mer lektion? Han brukar komma ihåg sitt schema helt utantill, men det verkar som att morgonens hemska händelser förstör en hel del för hans stackars hjärna. Usch. Mobilen plingar till, verkar som att madame är väldigt snabb på att trycka på sin mobil, även om hennes ålder skulle peka på det annorlunda.. Så Noah hade godkänt det, nej det hade han absolut inte förväntat sig. Nej, en privatlärare brukar aldrig vara populär, alls. Men de två han haft innan har endast godkänt det för att kunna ta studenten. Lite dystert att en andra årselev ska hjälpa dem i en kurs över.
"Vill du hitta på något i helgen?" frågar Robin som kommer springandes mot honom och klappar honom på axeln. Utan att vänta på ett svar, vänder han på sig för att gå baklänges, ser Edmund i ögonen med ett stort flin. "Bra! Du har inget val." Jaså. Edmund himlar med ögonen, och öppnar sitt skåp, jaha ja. Robin gör lite som han vill, precis som alla andra av Edmunds vänner. Robin skyndar sig till en korridor upp, där han har sitt skåp.
"Edmund." hör han någon säga, och rycker till när denna person slår igen hans skåp mitt framför näsan på honom. "Gud jag har saknat ditt patetiska lilla ansikte, det är inte det minsta roligt att göra samma trick på min lillebror... du förstår, han är mycket starkare och svårfångad än dig, som den lilla nioåring han är." påpekar Eric, med det spydiga flinet över läpparna. Något som får honom om möjligt att se än mer läskig och elak ut.
"Eric.." muttrar han lätt, och ska precis höja handen för att få up sitt skåp igen, innan tredjeårsseleven rycker tag i hans arm, och drar åt sig hans ritblock
"Kommer sakna att ha något att terrorisera när jag slutar.. måste ju ta vara på tiden, eller hur?" påpekar han roat och öppnar målarboken. Blicken glider roat över bilderna, innan han river sönder dem från boken, och låter dem falla mot golvet. Jo, Edmund skulle nog ha börjat gråta om han inte varit van vid det, då hans teckningar tar evigheter att göra, och han har gjort dem enda sedan tioårsålder. En på hans mor, en på hans bror. Kanske det är värdelöst att ha dem i skolan.