PRS Aphrodite/rollspelargärna

Sarah hoppade upp på lådan och tittade fascinerat på håret som landade på golvet. Tristan svalde och flackade återigen med blicken när kvinnan sökte ögonkontakt. Han visste inte ens vad hon hette. Det här gick helt emot vad samhället hade lärt honom, och han undrade vad som skulle hända om någon fick reda på att en adlig var inne i hans hus. De skulle säkert tro att han hade kidnappat henne.
”Det är en reflex, Miss” sa han och lade ner några teblad i varje kopp väldigt omsorgsfullt, för att slippa att titta upp.
”Han är rädd för att ni inte är som de andra, Miss. Det slutar alltid dåligt då” sa Sarah och Tristan kastade en arg blick på sin syster. Hon hade ju rätt dock. Åtskilliga berättelser om adliga som hade lurat fattiga, mest för att det var roligt att se dem bli satta i fängelse och därmed försvinna från gatan och deras synfält. Det hade hänt Tristans bästa vän, och vad han visste satt han fortfarande där, om han inte hade hamnat i kolgruvan. Kolgruvan var vad föräldrar berättade för sina barn för att få dem att uppföra sig. Många fattiga tog det som ett jobb, men de flesta dog innan den första lönen kunde utbetalas.

Cassandra fortsatte klippa hennes hår mjukt och himlade med ögonen åt Tristans svar.
- mitt namn är Cassandra och inte miss och jag tjänar inget på att vara här, mina föräldrar skulle bli väldigt förbannade om de fick veta att jag var här och hjälpte er sa hon och kammade igenom flickans hår innan hon gav henne spegeln så hon kunde titta hur det såg ut.
- och nej, jag är inte som andra för jag anser att det är fel att man föds in i hur man ska leva, jag anser inte att jag gjort mig förtjänt de pengar jag har sa hon och kollade på Tristan och la armarna i kors. Ingen adlig skulle någonsin stå och ens diskutera med fattiga.

Sarah tittade sig förundrat i spegeln. De använde alltid en plåtbit för att titta på sig själva om de behövde. Inte för att de brukade behöva det. Tristan svalde och rätade på sig. Han tittade på henne. Inte i ögonen, men nästan. Det var en bra början i alla fall.
”Vi är tacksamma Miss” började han och bet sig i läppen, ”men vi vill inte att ni ska behöva riskera någonting genom att vara här” sa han och såg sig omkring i rummet. Han hällde upp vattnet som nu hade börjat koka i de båda kopparna. Det var som sagt riskabelt, både för henne men också för honom själv, för Cassandra att umgås med en i lägre rang. Han visste inte vad hennes konsekvenser kunde bli, men hans kunde bli alldeles för hårda. Men på något sätt var det värt risken, och Tristan kunde inte komma på varför. Sarah hoppade ner från lådan och vände sig mot Cassandra.
”Tack så mycket, Cassandra” sa hon och log innan hon återvände till sitt nya ritblock. Sarah var mycket bättre på att anpassa sig än Tristan, antagligen på grund av hennes naivitet. Tristan vågade helt enkelt inte. Han lyssnade däremot på vad hon sa. Hon var verkligen annorlunda gentemot de andra adliga. Tristan undrade om de andra adliga visste om hennes åsikter, eller om hon höll dem för sig själv. Det var riskabelt att sätta sig upp mot adelns åsikter, även som adlig själv.

Cassandra himlade med ögonen och tog emot en kopp och tog en liten klunk av teet innan hon satte det på en låda innan hon lät Tristan sätta sig ner på lådan och hon började klippa hans hår med lätta fingrar hans lockar åkte ner på golvet vid hans systers. Hon kollade på Sarah.
- vad ritar du för något? Frågade hon med ett leende och fortsatte klippa Tristans hår. Varför kunde han inte sluta kalla henne miss? Hon hade till och med sagt sitt namn.
- du har inte sagt ditt namn sa hon och gav Tristan en frågande blick.

Sarah log och höll upp ritblocket. Hon ritade ofta människor, och nu hade hon börjat rita av Cassandra själv. Sarah var väldigt duktig, det var inte som vanliga tioåringars teckningar utan mer som en vuxen konstnärs. Hon hade tillochmed lyckats få med lockarna i Cassandras hår. Tristan satte sig på lådan och såg hur lite av hans hår föll till marken. Han ville fortfarande behålla längden, det var mest tovorna han ville få utborstat.
”Jag heter Tristan” sa han och nickade mot sin syster.
”och Sarah” sa han och betraktade sin systers leende. Han hade inte sett henne så här glad på länge. De hade haft en lång dålig period, men det kanske vände nu. Han kunde ju i alla fall hoppas.

Cassandra tittade på teckningen och tog mjukt blocket för att kunna kolla närmre.
- du är verkligen superduktig Sarah, det ser ju precis ut som jag, du är i klass med de som målar porträtten hemma sa hon mjukt. Hon räckte honom spegeln. Längden var kvar men tovorna var borta. Hon la ner saxen i korgen igen.
- spegeln kan ni behålla la hon till. Satte sig på en madrass bredvid Sarah. Satte hennes nya nalle i sitt eget knä.
- har du någon leksak eller något du verkligen önskar dig? eller något godis du verkligen vill ha? Sa hon mjukt och drog en hand genom sitt långa hår.

Sarah sken upp när Cassandra gav henne komplimangen om hennes teckning. Tristan log mot sin syster och drog handen genom håret som var nu tovfritt. Han lyssnade på regnet som hade börjat smattra mot taket igen. Dropparna började återigen komma ner i hinken på golvet. Sarah tittade på Cassandra och sedan på Tristan.
”Tristan kommer du ihåg när mamma hade köpt det där goda, bruna, söta?” frågade hon och Tristan log.
”Choklad” sa han och hans tankar for tillbaka på när hans mamma hade kommit hem, lycklig och med fyra bitar choklad, en till varje familjemedlem.
”Så hette det!” utbrast Sarah och tittade på Cassandra. Hennes kinder blev plötsligt röda och hon tittade ner i marken.
”Men ni ska inte köpa det till mig , Miss” pep hon fram tyst och svalde. Tristan skulle precis sätta sig vid Sarah när ett brak hördes. Han reagerade instinktivt och lade armarna om Sarah och tittade bakåt. Taket hade gett vika, och det var nu inte mycket kvar av det, det som fanns kvar var det som var över dem. Han tittade på Sarah, och sedan på Cassandra.
”Är ni okej?” frågade han och Sarah letade upp sin brors hand och tog tag i den.

Cassandra log mjukt åt flickan. Såklart skulle hon köpa choklad till flickan. Hon kollade på dem och ryckte till när hon hörde taket falla ner. En del av en bräda föll ner på hennes fot med en vass spik i. Hon gnydde lågt till när hon kände smärtan och kollade ner på sin fot och såg såret där det smått började rinna blod från. Hennes skor var redan förstörda av blodet och smutsen från taket. Hon kollade på de båda.
- är det okej med er? frågade hon. Brydde sig mer om dem än om hennes välmående och hennes såriga fot. Hon funderade en stund. De behövde någonstans att bo.
- Jag har nog ett ställe där ni skulle kunna bo istället för här sa hon lågt. Hennes släkting på långt håll hade ägt ett mindre hus men när hon gick bort hade Cassandra fått ärva det vilket hennes föräldrar inte visste om. Det skulle bli ett perfekt ställe.

Tristan tittade på såret på Cassandras fot, och en klump i magen växte. Han hade skadat en adlig. Eller, inte han såklart, men det var hans fel. Han sköt undan tanken och tittade på hennes ben.
”Ni blöder, ni behöver hjälp” sa han och tittade på såret. Sarah ställde sig vid väggen och sa ingenting, hennes glädje hade ersatts med rädsla. Ingen av dem verkade höra vad Cassandra sa om ett hus som de kunde bo i, det var det sista Tristan tänkte på just nu. Det löste sig alltid för dem.
”Jag kan hjälpa er till ert hus, vi har inga läkare här” sa han och såg hur Sarah tittade förskräckt på honom. Tristan hoppades på att de skulle se det som att han hjälpte Cassandra, och det skulle nog gå hem hos de adliga.

Hon reste sig upp och skakade på huvudet.
- oroa er inte, jag kan gå till huset själv, så farligt är det inte. Men packa ihop era saker så kommer jag komma tillbaka imorgon. Oroa inte, jag kommer inte säga något om detta till någon utan jag säger att jag skadade mig på ett annat sätt sa hon med ett litet leende innan hon började halta ut därifrån.