PRS Emma07 & Aphrodite

Lorelai funderade en stund. Hon visste att det bästa alternativet var att låta varulven komma nära Moira, men en del av henne ville absolut inte att det skulle hända. Men just nu fanns det inte tid till att vara självisk.
”Giftet påverkar oss på liknande sätt. Smärtan gör att våra totem löper amok inom oss och påverkar våra sinnen” sa hon och mötte varulvens blick. Magiker hade totem, det vill säga andar i sina kroppar som passade värdarnas personligheter. Det sades att totem hjälpte magikern att använda sin magi på olika sätt. Totem var någonting man upptäckte när man var runt 15-årsåldern, och vissa levde mer eller mindre efter sina totem efter det, alla magiker trodde på att totem var något som ingick i livet, även om alla inte tyckte det var lika viktigt. Lorelai själv hade Björn som sitt totem, vilket passade henne ganska väl eftersom hon, likt en björnmamma med sina ungar, skyddade sitt folk med allt hon hade. Det var även så att mer skickliga magiker kunde förenas med sitt totem både på ett andligt och fysiskt plan, vilket gjorde dem ännu mer kraftfulla. Den sortens magiker var väldigt, väldigt ovanliga dock. Lorelai var däremot en av dem.

Lorelai noterade hur varulven stelnade till, och hörde hur han svor. Hon lyssnade, även om hennes öron var långt ifrån lika bra som en varulvs så hörde hon fortfarande bättre än en människa. Hon hörde svaga ljud av steg när hon koncentrerade sig. Stegen var inte alls lika smidiga som varulvens hade varit tidigare. Hon kände av en närvaro som var förvirrad, arg och frustrerad på samma gång. Hon vände blicken mot varulven igen, som sa till henne att hålla sig undan. Lorelai såg hur hans ögon bytte färg, och noterade att hans aura förändrades; det röda bleknade och blev mer och mer svart. Hon tittade bort mot skogen där ljudet kom ifrån, och gjorde sig redo för eventuell strid. Hon tog ett djupt andetag. Hon kände björnen inom sig, hur den vaknade och hela hennes kropp blev laddad. Lorelai valde att släppa ut den, eftersom hon inte visste hur farlig varulven faktiskt var. Plötsligt var det en form bredvid henne, en stor björn gjord av halvt genomskinlig, ljus, tjock rök (tänk dig typ en Patronus). Lorelai tittade på den, och sedan ut i skogen igen. Hon lyfte upp händerna och gjorde sig beredd att slåss.

James höll blicken stadigt emot det håll han kom ifrån. Hur hade han kommit ut? Han svor tyst för dig själv och såg ditåt. Han vände sig snabbt emot Lorelai.
"Krök inte ett hår på honom. Jag kan kontrollera honom", sade han kort och såg ditåt igen, knyckte på nacken och då han rätade upp det igen hade han förvandlats till varulvsformen.

Lorelai betraktade varulven när han talade.
”Jag rör honom inte så länge han inte rör mig” sa hon kort, och hon lämnade inte sin stridsposition. Hon hade ingen anledning att skada den nya varulven, inte än. Så fort han kom i närheten och Lorelais liv var i fara så skulle hon agera. Det skulle däremot resultera i en fruktansvärd, nästan förblindande smärta i huvudet, som straff för att ha brutit den delen av kontraktet de nu hade kommit överens om; hon fick inte skada varulvens valpar, och varulven fick inte skada hennes likar. Det var en säkerhetsåtgärd för att skydda hennes likar, för varulven skulle också känna samma smärta om han skadade någon av dem. Nackdelen med att ha magiska kontrakt, men fördelarna vägde mer än nackdelarna. Björnen intill Lorelai var lika spänd i kroppen som hon själv. Hon såg hur varulven förvandlades, och nu var hans aura helt svart. Lorelai hade aldrig sett ett varulvsslagsmål, det skulle bli intressant att observera så länge hon själv inte blev indragen i det.

James såg snabbt på henne och såg emot det hållet igen nu. Phil hade blivit sjuk dagen innan. Han kom snart ut igenom träden och morrade djupt, James morrade dovt tillbaks och det syntes det fick lätt verkan på honom då han verkade tveka lite. Han rusade fram - onaturligt snabbt - och naglade fast Phil emot marken, ville inte skada dem då skador ifrån honom höll sig kvar längre. Phil försökte kämpa sig loss ifrån honom men James var starkare pga att han var alfa. Han naglade fast blicken i honom och röt högt, det har ett sätt för honom att dra ur en beta ur varulvsformen. Och strax förändrades Phil till människa igen.

Det var kort, och ganska tråkigt om Lorelai skulle vara helt ärlig. Hon hade sett framför sig att päls skulle yra runt i luften och tänder skulle blottas, men icke. Varför hade varulven ens gjort en så stor deal av det hela? Hon skakade på huvudet och björnen intill henne förenades med hennes kropp och försvann. Lorelai tittade på scenen framför sig; en varulv stod ovanpå en människa som nu dessutom var naken.
”Är han mindre galen som människa, eller påverkar ert gift honom nu också?” frågade hon. Hon var ganska säker på att svaret var nej, och att giftet fortfarande påverkade honom. Hon tog två steg framåt, mest för att titta närmare på människan som låg på marken.

(dem förvandlade sig till varulvsformen och då är dem inte nakna Det är bara ifall man förvandlar sig helt till varg och det är det bara James utav dem som kan göra, skriver han förvandlar sig till varg ifall han gör det )


James höll fast Phil ordentligt tills han var säker på att han lugnat sig. Han lät långsamt sina egna varulvsdrag sjunka in och smälta ihop med hans vanliga tills det bara var dem som syntes, höll dock kvar ögonfärgen för att kunna hålla kvar Phil som människa. Han såg snabbt upp på Lorelai. För honom var Phil en enkel match när han var ifrån vettet så, men det var också till största delen för att han var hans alfa - även när han löpte amok fanns det någon slags inbyggd spärr som gjorde att de inte gärna anföll sin egen alfa. Det märktes nu på Phil hur sjuk han var, han kallsvettades och verkade ha svårt att hålla medvetandet.
"Nej, giftet påverkar honom men så länge jag kan hålla honom i styr är det bara sjukdomen", sade han.

(My bad! Sorry )

När varulven tittade upp på Lorelai så såg han ut som han hade gjort när de möttes första gången, faran verkade ha blåst över. Som Lorelai hade trott så påverkade giftet valpen även i människoform. Hon betraktade valpen på marken som verkligen såg sjuk ut. Hans aura skiftade i grönt och vitt, och kunde inte riktigt bestämma sig. Det såg annorlunda ut än Moira, men sedan var han ju en annan ras trots allt. Det var intressant att betrakta hur varulvarna fungerade med varandra, för deras dynamik var helt annorlunda jämfört med magikernas. Lorelai harklade sig.
"Jag kan hjälpa honom, hålla honom i sömn tills det att vi kan hela honom. Så behöver ni inte oroa er för att det här ska hända igen. Jag känner inte för att ta reda på vad som händer om han attackerar människorna i Eastville" sa hon och höjde på ögonbrynet.

(Lugnt )

James såg på henne igen men bara snabbt, han behövde ständigt ha blicken på Phil för att han inte skulle förlora kontrollen igen. Och det märktes att när James vände undan blicken började Phils ögon förändras igen för att ändras tillbaks när James såg på honom igen.
"Och hur vet jag att du kan häva det igen?", sade han kort.

Lorelai log.
”För det första är jag magiker; jag kan alltid häva allt jag gör, på ett eller annat sätt. För det andra kommer du se senare att jag har lagt samma formel över min like som jag kommer lägga över din valp. Det är knappast troligt att jag skulle lägga en formel över min like som jag inte kunde rå på” sa hon och tog ett par steg framåt så hon såg valpen på marken ordentligt. Hans aura, hans fysiska sätt att bete sig samt hans sinnesstämning visade på hur förvirrad han var. Det verkade som om han inte kunde hålla kontrollen om varulven inte tittade på honom, vilket verkade väldigt jobbigt.
”Du vet vad kontraktet vi precis ingick innebär; skadar jag honom så skadar jag även mig själv på köpet” sa hon och satte sig på knä bredvid dem. Björnen i henne vaknade till liv, som för att göra sig redo på eventuella problem som kunde uppstå.

James lyssnade på henne och nickade sedan svagt som ett godkännande. Han hatade att behöva lita på en magiker och särskilt när det gällde hans flock, men han hade inte jättemycket till val just nu för att vara ärlig.