PRS elin-15 och Emma07

Chris lyssnade på henne.
"Okej. Då är det inte nån panik att bestämma till vad men bra så snart som möjligt", förklarade han och log så han såg katten.
"Vad heter katten?", frågade han vänligt.

Isabella nickade. Sen hörde hon vad han sa. Hon såg ner på Loke.
-Han heter Loke,sa hon. Hon klappade honom över huvudet och hörde hur han spann. Hon log och satte snart ner honom. Loke gick fram till chris och luktade lite på honom innanhav strök sig mot hans ben.
Isabella log svagt.
-Hur länge har du jobbat som snickare?,sa hon

Chris lyssnade och log, det var väl ändå ett passande namn på en katt. Han böjde sig ned och hälsade på katten, kliade honom lite bakom örat. Han såg upp på Isabella igen.
"Är det bara du och katten?", frågade han nyfiket, lyssnade sedan på hennes ord igen och log svagt.
"Det är väl en 6-7 år nu. Men det är lite på deltid, eller egentligen heltid men jobbar dubbelt. Hjälper morbror en del på hans gård, jag växte upp där så", förklarade han med ett vänligt leende mot henne. Att han under största delen av sitt liv inte växt upp med sina föräldrar var inget han dolde direkt, varför skulle han. Däremot så var faktiskt olyckan någorlunda känd, varför förstod han inte riktigt.

Isabella nickade. Oj. 6-7 år. Då var han nog väldigt duktig. Hon hörde vad han sa. Om hon bodde ensam med Loke? Varför ville han veta det? Hon svalde tyst. En klump bildades i hennes mage. Skulle han slå henne om hon sa att hon var ensam? Försvarslös.
-Nej min Kille också,han är polis,sa hon och såg på honom

Chris lyssnade på henne, klappade än katten.
"Okej, vad heter han? För jag behöver både ditt och hans personnummer dessutom till papperna", förklarade han, det var lite uppgifter att fylla i för varje nytt uppdrag han tog sig an. Det hade med fakturan och så vidare att göra.

Isabella såg på chris och stelnade till när hon hörde vad han sa. Nej! Shit..
-Eh..Johnny heter han,sa hon.
-Men han vill nog vara anonym och huset står skrivet på mig bara,sa hon

Chris lyssnade på henne.
"Men jag måste veta bådas ifall ni båda bor här", förklarade han vänligt, det vet ett arbete där det hände olyckor och då behövdes båda.

Isabella såg på chris. Hon insåg att det var kört. Det gick inte att ljuga.
-Jag har ingen kille,jag och Loke bor här,sa hon kort. Sen gick hon ut i vardagsrummet igen. Hon satte sig ner i soffan och suckade tyst.

Chris höjde lite förvånat på ögonbrynen åt hennes kommentar, fortsatte sedan fixa med bänken i tystnad. Varför hade hon ljugit om det? Det lät så konstigt tyckte han.

Isabella tog upp en soffkudde och kramade om den i famnen. Det var jobbigt för henne att behöva ljuga men hon var så rädd och osäker efter allt med Martin och hade så svårt för att lita på okända män.