[PRS] Cawith & Aphrodite

Vi behöver dig nu.

Allison skickade iväg meddelandet innan hon reste sig upp från stolen i hennes rum. Hon tog fram hennes stele för att börja spåra trollkarlen då hon inte orkade vänta på något svar för att bestämma en plats. Hon visste inte om trollkarlen hade tänkt på att hennes visitkort kunde användas till spårning, eller så kanske det var tanken. Oavsett vad kunde Allison efter att ha ritat en runa veta exakt vart trollkarlen befann sig. Efter att ha kastat en blick på sig själv i spegeln (Håret var fortfarande lite blött i hästsvansen som det var uppsatt i och hon hade på sig en ny, identisk outfit som den hon hade haft imorse) gick hon med snabba steg ut från hennes rum och mot Institutets mitt. Centrumet i Institutet var fullt av folk som diskuterade om olika saker, och hon sökte med blicken efter hennes mor som stod med en Skuggjägare framför en karta över London.
"Jag ska möta trollkarlen nu", sa Allison kort när hon nådde fram till de två kvinnorna. "Ska jag ta med någon?", fortsatte hon sedan.
"Det behövs väl inte tror jag, ni ska väl bara diskutera det administrativa. Dessutom har vi fått upp ett nytt spår vid Themsenså vi behöver så många vi kan ha där", svarade hennes mor och Allison log som svar innan hon med stelen i sin högra hand klev ut i sommarvärmen.

Det tog bara någon minut innan hon kunde skymta trollkarlens lila hår och hon började gå mot caféet där hon satt placerad. Utan att säga ett ord satte hon sig mitt emot trollkarlen och vinkade dit en servitris för att själv också beställa kaffe.

Azula betraktade en ung man som satt och skrev på sin laptop. Han såg lugn ut, inte alls lika stressad som hans fingrar verkade med tanke på hur fort de for över tangenterna på laptopen. Han verkade skriva på någon form av artikel, av det lilla som hon lyckades snappa upp från hans skärm. Hennes guldiga ögon vandrade genom rummet och landade på den lilla familjen som satt och åt frukost i hörnet. Warlocks var infertila, det ingick tyvärr i magipaketet. Det gjorde att många Warlocks inte var speciellt intresserade av att skaffa familj, men Azula var inte en av dem. Hon såg hur dottern i familjen tittade på Azulas hår, och gjorde sedan en gest mot sitt eget till sina föräldrar. Azula återvände till sitt eget bord och sina tankar.

Hon tog en klunk av kaffet och såg hur dörren till cafét öppnades, och Skuggjägaren från gårdagen klev in. Här var det ord och inga visor, hon satte sig mittemot Azula, och sa ingenting. Det hade alltså inte varit en engångsgrej under gårdagen.
”Du är inte mycket för småprat, eller hur?” frågade Azula med ett leende på läpparna. Hon tog en klunk av kaffet igen och mötte Allisons blick. Artigheter verkade inte finnas i henne blod, men sen var hon ju en Skuggjägare också. De ville ofta bara göra affärer, de gick rakt på sak.

"Småprat är slöseri med tid", sade Allison kort och blickade runt i caféet. Snart kom en servitris tillbaka med hennes kopp kaffe och hon sade ett kort "tack" till personen. Hon tog en klunk av kaffet och grimaserade något av smaken. Hon skulle nog aldrig vänja sig riktigt vid den.
"Låt oss prata affärer istället. Vi har försökt spåra personen utan resultat, oftast för att liken redan är uppstädade när vi hittar dem. Vi skulle behöva ordna en slags fälla på något sätt, så att vi kan komma åt dem innan de hinner plantera liket. På sån sätt får vi något att utgå ifrån", förklarade hon snabbt.

Azula skakade på huvudet.
”Småprat är aldrig slöseri med tid. Speciellt inte när man är, av brist på bättre ord, kollegor. Att lära känna personen man jobbar med är viktigt, så man vet att hon har ens rygg om det skulle behövas” sa hon och höjde på ett ögonbryn. Hon tog en klunk av kaffet och lyssnade på Allison. Hon pratade fort, det var en stressad människa som Azula hade att göra med, kändes det som. Azula lutade sig bakåt och tog tid på sig att svara, mest för att irritera Skuggjägaren framför henne. Lika bra att testa gränserna direkt.
”Jag har en känsla av att personen inte kommer gå på något så enkelt som en fälla” sa hon och korsade benen under bordet.
”Jag har lyssnat runt en hel del, för att få ut information. Tyvärr är det inte många som har fått reda på någonting. Det finns en anledning att ni inte klarar av personen själva, så att säga. Det sägs att det är en sorts demon, men det finns ingen säker källa på det. Plus att det betyder att det kan vara i princip vem som helst av oss Downworlders” sa hon och tog den sista klunken av kaffet.

Allison himlade med ögonen som svar. Hon visste att allt trollkarlen sa var skitsnack, oavsett vad de sa nu skulke trollkarlen svika henne vid minsta lilla. Hon tog ett djupt andetag och försökte hindra sig själv från att slå till trollkarlen på käften när hon satt och drygade ut tiden, och spände ögonen i kvinnan.
”Vad föreslår du då? Det är inte vilken fälla som helst, vi behöver inte fånga personen eller vad det än är. Det enda vi behöver är något vi kan använda för att senare spåra den, och därför blir det svårare att se igenom betet”, försäkrade Allison irriterat med blicken fortfarande fäst i kvinnans guldiga.
”Och vad säger att du inte är denna person då?”, sade hon sedan. Tonen i hennes ord var utmanande, som att hon ville pressa kvinnan till att få det svar hon ville ha.

Azula flinade, Skuggjägaren var lättirriterad, det var bra att veta. Hon lutade sig bakåt i stolen och mötte kvinnans blick.
”Att spåra den är en enkel match, det svåra är att hitta vart personen kommer slå till nästa gång. Det är lättare att spåra om vi vet vart personen kommer befinna sig” sa hon och höjde på ögonbrynet. Hon skrattade vid Skuggjägarens sista ord.
”Precis samma som säger att du inte är personen vi letar efter. Frågan kan alltså kastas tillbaka till dig själv. Du får helt enkelt lita på att jag inte är personen, oavsett om du vill eller inte” sa hon och snurrade den tomma koppen på bordet två varv.
”Om ni har någon data om personen vi letar efter så vill jag se den, så vi är på samma blad. Det är onödigt för mig att gå och ta reda på information ni redan vet” sa hon och lutade sig framåt på bordet. Hon hade aldrig varit i en Skuggjägares högkvarter innan. Inte för att det var en plats hon ville vara på, men om de nu skulle jobba tillsammans så var det lika bra att utgå från ett ställe där all information fanns.

"Vi håller på att leta upp ett mönster mellan attackerna, så gott som vi vet attackerar den med något slags mönster, till exempel sker en attack varannan vecka", sa Allison. Istället för att svara på det trollkarlen sade härnäst himlade hon istället bara med sina bruna ögon. En markering för att hon inte litade- och nog aldrig skulle lita på trollkarlen. Hon drack upp det sista av kaffet innan hon ställde ned koppen på bordet. Det smällde till, och många människor i caféet vände sig om för att kolla vad som hände. Tydligen tog hon ut sin irritation över trollkarlen på kaffekoppen.
"Du får väl ta och förtjäna den, visa att vi kan lita på dig först". Hon reste sig upp. "Jag tror vi är klara här, leta upp mig när du har något", fortsatte hon och flinade för sig själv när hon slängde ett visitkort mot trollkarlen, det hon hade fått under gårdagen men hon hade ersatt trollkarlens namn till hennes egna.

Azula lyssnade på vad Allison sa, och rörde inte en min när kaffekoppen smällde i bordet så hela London hörde. Ett leende spred sig på hennes läppar. Hon var inte lite modig, den där Skuggjägaren. Det var nästan att Azula ångrade att hon hade gått med på att hjälpa henne. Men bara nästan.
”Jag skulle vara försiktig med att ställa krav. Det är ni som behöver min hjälp, inte tvärtom” sa hon och reste sig upp. Hon drog på sig sin kappa och tog ett steg mot dörren. Hon vände sig mot Allison, fortfarande med ett leende på läpparna. Hon tog tag i Skuggjägarens kaffekopp, och brydde sig inte om visitkortet. Hennes klackar klickade med varje steg, och hon gick ut genom cafédörren, fortfarande med kaffekoppen i handen. Hon satte sig på muren som skyddade människorna från att falla i Themsen, inte så långt ifrån caféet, mest för att se vart Skuggjägaren tog vägen. Hon satte sig med benen i kors och koppen i knät. De guldiga ögonen betraktade rörelserna runt omkring. Hon hade en känsla att personen de letade efter fanns i närheten, för oavsett vem det var så låg personen ett steg före dem.

Så fort Allison hade kommit en bit från Caféet började hon att ta sig in mot staden. Dagen innan hade ännu ett lik rapporterats och Allison tänkte ta sig till olycksplatsen för att förhoppningsvis hitta någon ledtråd innan hon återvände till institutet. Hon joggade i hastig takt genom Londons gränder innan hon kände doften av blod och hon styrde stegen ditåt. Gränden där liket låg var tom, och hon gick några varv runt den för att försäkra sig om det innan hon började att inspektera liket. Det var en älva, och blodet runt kroppen låg som en pöl runt det trasiga håret. Allison böjde sig ned och tog fram sin stele, och hon började att leta efter vad som helst som kunde ge henne en ledtråd om vem som var skyldig.

Inga ledtrådar. Som vanligt.

Plötsligt hörde hon ett ljud och vände sig hastigt om för att se en demon närma sig. Om den jobbade för gärningsmannen eller inte kunde hon inte avgöra, då det var vanligt med demoner såhär långt ut i stadens gränder. Allison ropade sitt svärds namn och det flammade genast upp i en ljusblå nyans. Hon gjorde ett anfall på den huggande besten och duckade sedan undan när den försökte attackera tillbaka. Hon gjorde ett hugg med svärdet och demonen löstes upp i ett damm som virvlade ned på den smutsiga marken.

Azula satt kvar och slöt sina ögon. Hon muttrade någonting på chthonian, ett av språken som hon använde när hon kastade sin magi. Hon öppnade ögonen, och längst med gatan låg ett guldigt spår, som såg ut som en lång linje av sandkorn. Azula hoppade ner från muren och stoppade ner koppen i sin väska. Hon följde spåret och såg ett lik i en av gränderna. Hon satte sig ner på huk intill, och såg att de var en manlig Warlock. Ännu värre var att det var en Warlock som hon kände. Inte speciellt väl, men ändå. Azula bet sig i läppen och gjorde en gest över ansiktet på Warlocken. En aura av guldig karaktär omslöt honom, men slocknade nästan lika fort som den kom fram. Azula svor och reste sig igen. Hon noterade att hennes spår fortsatte, vilket betydde att Marcus, som Warlocken hette, antagligen inte var det enda offret. Azula kastade en skyddande formel över honom innan hon följde spåret vidare.

Efter bara några meter hörde Azula ljud inifrån en av gränderna, något som lät som ett slagsmål. Hon halvsprang fram och såg precis hur en demon löstes upp och bakom den stod Allison, med sitt svärd redo. Azula tittade på älvan som låg intill henne.
”Det ligger ett annat offer en bit härifrån, en Warlock” sa hon och nickade i riktningen mot Marcus. De guldiga ögonen landade på svärdet och mötte sedan Allisons bruna ögon.
”Hann du se vilken sorts demon det var? Det skulle kunna hjälpa oss att korta ner listan över vad för person vi letar efter” sa hon och tittade på platsen där demonen hade försvunnit.