prs yehet & wolfy

Osäkert vilade Jevon blicken på den brunhårige, försökte lista ut om det var ett dåligt skämt eller om han faktiskt ville att Jev skulle spela en stund till. Då han inte såg något spår av att den kortare killen skulle ljuga nickade han lite och sträckte sig efter gitarren igen, satte sig ner på en stol och rättade till glasögonen.
"Så.. vad vill du att jag ska spela?" frågade han och log ett prövande leende. Lite förvånad var han över att det här redan var andra gången på en och samma dag som han stötte på Samuel, det hade inte hänt tidigare och då hade de ändå gått i samma skola några år. Men det var bara ett sammanträffande, intalade han sig själv, Samuel hade ju själv sagt att han bara var där för att låsa klassrummet.

Samuel slår sig ner på en stol efter han dragit till sig ett album med ackord och låtar. Det förvånar honom, hur han stött på Jevon ännu en gång. Kanske det är för mycket, men Samuel blev alldeles fäst vid den andres spelande på gitarren, och ville inte flytta på sig.
"Kan du find you av Stan Walker?" frågar han och ser upp på killen bredvid sig. "Annars kan du använda dig av noterna.." han sätter upp pappret på notstället framför dem.

Hans ögon lös upp. Find you var en av hans favoriter att spela, det var ett häftigt sammanträffande att det var en låt som var bekant även för Samuel. Det var faktiskt tack vare Charly som han introducerats för låten, hade han inte råkat höra henne spela den i sitt rum hade han högst antagligen än idag varit helt ovetande. Han nöjde sig med att nicka som en slags bekräftning ifall den andre inte uppfattat att det inte var frågan om en ny låt för honom, började sedan spela.
"Can't see you in the dark, I'm trying to find your light," sjöng han. Ögonen höll han mjukt slutna. När han spelade eller sjöng så kunde han lyckligtvis stänga ute allt annat, endast fokusera på det han gjorde just då. Det hade inte alltid gått lika lätt för honom men med en del övning hade han lärt sig slappna av tillräckligt.

Samuel blev aningen förvånad när han hör den andres sjungande röst, klar och stark röst. Visserligen hade han inte tänkt att Jevon skulle vara dålig, men att han är så duktig hade han ingen aning om. Leendet blir lite bredare, ser hur killen bredvid honom sjönk in i musiken, precis som Samuel själv brukar göra. Försiktigt sluter han sina egna ögon, låter läpparna öppnas och rösten jobba i takt med gitarren.
"I can't move through the dust, Getting lost in the night" börjar han.

Jevon kom nästan av sig då den andre började sjunga. Aldrig hade han hört en så klar och fin stämma, det var något otroligt. Han skulle kunna lyssna till rösten dag och natt utan att det fanns den minsta chans att han skulle tröttna. Det var en väldig tur att hans fingrar fortsatte dra över strängarna, att det inte märktes hur påverkad han blev av den vackra rösten som fyllde rummet.
"The storm may come and the rain will fall. Fire and pain go hand in hand, what more? The sun will rise and I may fall," fortsatte han sjunga efter en stund, förvånades över hur bra deras röster lät tillsammans med varandra.

Samuel kan inte hindra sig själv från att älska hur rösterna låter tillsammans, men låtens sköra mening och gitarrens klirrande. Han lyssnar på Jevons röst lika mycket som sin egna, och när låten kommer till sitt slut tar det en liten stund för honom att öppna de slutna ögonen. Ljudet fortfarande färskt i huvudet. Tillslut öppnar han ögonlocken och ser på Jevon med ett genuint leende.
"Gud så duktig du är," säger han.

Det var ärligt talat en besvikelse då låten tog slut, han hade mer än gärna fortsatt spela och lyssna till Samuels änglalika röst en god stund till. Men allt bra tog slut någon gång. Som tur var skulle det här bli till ett fint minne som han alltid nu och då skulle tänka på, drömma tillbaka till. Jev mötte Samuels blick och besvarade hans leende.
”Detsamma, din röst är otrolig,” andades han fram. Han höll inte tillbaka när det kom till komplimanger, fann han något bra med någon annan var det också något han talade om.

Samuel känner hur rodnaden stiger över hans kinder, han blir alltid generad över komplimanger.
"Tack," ler han och tar notbladet. "Våra röster passar tillsammans, tycker du inte det?" Samuel vill av någon anledning inte gå därifrån, han vill sjunga mer med den längre, Jevon är duktig och det kan han inte komma över.

”Väldigt bra,” nickade han och reste sig upp för att varsamt lägga gitarren ifrån sig. Den här stunden hade verkligen varit höjdpunkten för honom under dagen, och han kunde inte låta bli att hoppas på att det här var något som en vacker dag skulle upprepas. Han sträckte sig efter sin ryggsäck och begav sig av mot dörren, hejdade sig dock efter bara några steg för att vända sig om mot den andre igen.
”Jag tänkte gå ner till Espresso house en sväng, står ditt erbjudande fortfarande i kraft?” Jev höjde på ett ögonbryn. ”Om du inte har andra planer vill säga, det här kommer ju lite ur det blå så det är lugnt om du har andra planer, vi kan ta det en annan gång.” Han kände nervositeten växa inom sig igen: visste inte vad han plötsligt hade att vara nervös över.

Samuel ställer sig upp han också, följer den andre sjuttonåringen upp mot dörren och tar upp nycklarna från väskan. När Jevon sedan ställer en fråga, som Samuel inte ens visste att han önskade, kan han inte låta bli att le.
"Mina erbjudanden står alltid kvar," svarar han och nickar lätt på huvudet innan han låser dörren efter dem. "Som tur är behöver jag inte vara barnvakt idag," börjar sjuttonåringen, som jobbar som barnvakt hos en liten familj på landet. "Så jag är ledig, och säger aldrig nej till Espresso house."