prs yehet & kkaebsong

Joshua hade inte förväntat sig en ursäkt, och inte heller att den ett år äldre skulle springa efter honom. Han går nästan in i Zihaos bröstkorg, bara någon centimeter ifrån. Långsamt backar han några steg bakåt och ser på honom med en tom blick. Vad är det som händer? Aldrig, aldrig pratar de på det här sättet. Men det gör honom arg, som att det bubblande hatet han hållit i sig sen elva årsålder äntligen kokat över. Det är läskigt, för han vet inte vad det kommer leda till.

Ett sarkastiskt skratt sipprar ut genom Joshuas läppar när han lägger ögonen i den andres. Ögonkontakt än en gång, kvällen innan hade han velat sjunka genom golvet när de fångat varandras ögon, nu vill han mer än gärna ge honom en käftsmäll.
"Så, jag har ingen rätt att kalla dig mes en gång när du nästintill bad om det, medan du gått runt och slängt det i mitt ansikte i hela fem år?" säger han, känner sig aningen chockerad, han har ingen aning om vad han ska göra. Det är som att hela kroppen kliar av stress, han vill dra händerna genom sitt hår och slita av det. Slita av hela sig själv.

Än en gång blir han förvånad över den andres ord, men eftersom att Zihao vikit undan med blicken, kan han inte ta det seriöst.
"Visst, varsågod." säger han och kliver förbi den långa killen med flammande kinder. Knogarna knyts ihop, biter igenom huden så att en strimma blod släpps ut.

Zihao suckade irriterat och vände sig om för att återigen följa efter personen som hatade honom med hela sitt hjärta. Av något outgrundligt skäl kunde han inte acceptera Joshuas ord. Kanske för att han efter fem år långt om länge, började känna sig skyldig. Hur snabbt kan en person få ett samvete? Framför allt, vad var det som hade utlöst det? Han drog händerna genom håret och slöt upp vid den yngre elevens sida.

"Jag vet att du hatar mig, men...för att vara helt ärlig vet jag inte varför jag hatar dig", sade han sanningsenligt och grävde ner händerna i sina byxfickor. "Troligen för att jag inte hatar dig alls", fortsatte han fundersamt, som om han redan glömt bort vem han talade med. För den sakens skull så fanns det en stor risk att han fått för sig att konversationen utspelade sig i hans huvud. Zihao hade alltid varit lite udda. Det hade hänt upprepade gånger att han vandrat omkring ensam genom slottet samtidigt som han haft långa monologer med sig själv. En gång under ett sommarlov hade modern blivit så orolig över det märkliga beteendet att hon tagit med honom till St Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor. De drog ganska snabbt slutsatsen att hon måste ha tappat honom på huvudet några gånger för mycket under hans unga dagar.

Joshua har ingen aning om vad han ska säga, vad han ska tro. Han drar koftans ärmar över sina sårade händer med blicken fäst på golvet. Känns som ett trick, som att Zihao vill förödmjuka honom. Med armarna i kors sväljer han ner klumpen i halsen, låter den byggas upp i magen istället, och ser upp på den längre.
"Jag har ingen aning om varför du hatar mig heller," säger han. Konstant har Joshua försökt hitta anledningar, och den som förklarar sättet han betätt sig på bäst är faktumet att Joshua är mugglarfödd. Zhiao är långt ifrån ensam om att trycka ner mugglarfödda, flera i Slytherin gör det. Men just Zhiao har varit värst mot honom.

Troligen för att jag inte hatar dig alls. Lögn, ordet ekar i huvudet gång på gång. Ingen skulle bete sig så mot någon annan utan stark avsky mot denne. Ändå finner Joshua sig själv nyfiken över vad det är Zihao menar, men bestämmer sig för att hålla det för sig själv.
"Så varför kan du inte bara lämna mig ifred?" En så otroligt dum fråga, aldrig har han trott att han skulle fråga det. Visst kräver han ett svar, men efter fem år har Joshua inte fått något, så han tvivlar på att det kommer ett nu. "Om du nu fått någon sorts uppenbarelse eller något som får dig att tvivla på dina handlingar, börja bete dig schystare från och med nu. Det är värdelöst att förstå sig på varför du beter dig som du gör, så gå vidare bara." Joshua tänker hur det skulle vara med ett Zihao fritt år, ett år tidigare än han hoppats. Hjärnan skriker av lycka, medan hjärtat klappar hårt.

Det var ofantligt svårt för Zihao att inte övergå till att vara som han alltid varit och han fick bita sig i tungan för att hindra sig själv från att slänga ur sig en förolämpning. Ytterligare ett problem var att hans hjärna bestämt sig för att bara använda en promille av sin kapacitet, vilket kort och gott innebar att han inte visste vad ordet uppenbarelse betydde. Han svor inombords över sin valnöts hjärna innan han skakade på huvudet och tittade bort, ut över elevhems borden.

"Jag vet inte vad uppenbarelse betyder", började han, hundra procent säker på att han uttalat ordet helt fel. "Men det är faktiskt inte helt värdelöst att försöka förstå sig på mig...tror jag..." han tystnade och såg både fundersam och skamsen ut. Fundersam eftersom att han inte hade den blekaste aning om vad han höll på med, skamsen för att han var så ofantligt korkad. Lewis måste tro att han var galen, så som han lät.
"Engelska är svårt, okej? Det är därför jag har Kn i minst hälften av alla ämnen", slängde han ur sig innan han hann hindra sig själv. Bra, nu visste minst hälften av alla som satt och åt frukost att han var lika dum som han betedde sig. Prata med små bokstäver Zihao - det hade kanske trots allt lönat sig att lyssna på sina föräldrar genom åren, om han gett dem en chans det vill säga.

"Uppenbarelse betyder.. hmh, på ett ungefär att vi får nya tankegångar från ingenstans, andra åsikter. Som att universum, eller Gud om det är något du tror på, får dig att inse att faktumet att vara elak mot andra är onödigt. Och det får dig därefter att handla helt annorlunda från de handlingar du skulle ha tagit innan. Förstår du?" frågar Joshua med ett svagt leende över läpparna, han har trots allt varit där själv. Haft svårt med det engelska språket. Men det betyder inte att han avskyr Zihao mindre, inte alls.

Joshua funderar en liten stund, biter sig i läppen innan han skakar på huvudet.
"Jag tror säkert att det inte är värdelöst att försöka förstå sig på dig för många, vissa skulle säkert älska att umgås med dig," han försöker hålla huvudet kallt, vara snäll och inte sjunka till nivån Zihao varit på. "Men det funkar bara inte för mig, okej? Jag orkar inte försöka förstå mig på en människa som gjort mina första fem år här till ett levande helvete. Det gäller inte bara dig, det gäller alla som tryckt ner andra." förklarar han, konversationen känns så oerhört främmande. Han borde bara sticka därifrån, inte ge Zihao en enda blick till.

Blicken fastnar på Julian som nyfiket övervakar dem, redo för att hoppa in om ett slagsmål påbörjas. Vännen nickar mot honom, en gest för att visa att han ska komma nu. Joshua ser på Zihao en sista gång, utan att säga något, för att sedan röra sig mot gryffindor bordet.

Efter att Joshuas ord sjunkit in mörknade Zihaos blick, om nu detta ens var möjligt då de redan såg kolsvarta ut. Trots att han förstod innebörden av vad han sagt någorlunda väl, hade han alltid haft problem med att bli avvisad. Från hans eget perspektiv kände han sig oduglig, även om han innerst inne visste att han inte förtjänade att bli förlåten på någon sånär nivå. Hade inte den yngre eleven varit så jävla självbehärskade och trevlig hade allting inte blivit så komplicerat för hans stackars hjärna. Istället rätade han till väskan som hängde snett över sin högra axel och gick bort mot Jayden, som satt för sig själv borta i änden på Slytherin bordet med ett långt brev framför näsan.

"Vad säger du om att planera ett mord?" frågade Zihao buttert och slog sig ner mittemot sin kamrat.
"Vet du hur många mord du har planerat under din tid här?" kontrade Jayden ointresserat och tog en klunk av sin apelsinjuice, utan att så mycket som slänga en blick på sin tillsyns mordiska kompis. "Inte? Då kan jag tala om för dig att du har omkring trettiosju mord att utföra under det här året", fortsatte han när han inte fick något svar.

När tystnaden fortgick, sänkte han brevet och möttes av en besynnerlig syn. Zihao hade lyckats proppa in tre skivor rostat bröd i munnen samtidigt och det såg ut som om han var så förbannad att han grät. Det var självfallet inte den första gången som det hade hänt.

"Vad var det där om?" frågar Julian när Joshua äntligen damp ner bredvid honom. Kroppen sjunker under bordet, låter ansiktet begravas över armarna på bordet.
"Ingen aning," svarar han med en stor rynka i pannan, blåser upp kinderna medan han försöker hitta ord som kan beskriva den nya händelsen.
"Vi ska lägga våra namn i bägaren ikväll, ni följer med va?" frågar George med en rostad macka och marmelad i högsta hugg. Joshua dunkar sin panna i bordet, försöker att kunna fokusera på sina vänner istället för Zihao. Blicken glider upp mot tvillingarna och sedan Julian.
"Tror du att de har någon chans alls?" frågar han, och det förvånar honom när ett kluvet ansiktsuttryck träs över den andres ansikte.
"De verkar riktigt övertygade," påpekar han, och Joshua bestämmer sig för att hela umgänget blivit helt galna det senaste året. Att Julian ens överväger att det kan fungera för Joshua förbryllad. Han snor till sig en macka från Julians fat utan någon protest från den andre, och tar en tugga i sin förvirring.

Det finns dock något han ser absolut framemot, spöktransferens. Redan som elvaåring hade han kunnat använda det för att fly från oönskad uppmärksamhet, och nu är det dags. Ett leende dyker upp över läpparna, kan inte hindra sig själv från att bli exalterad. Julian kollar aningen förbryllat på honom, men bestämmer sig för att hålla tyst, det är trots allt inte det mest onormala som brukar inträffa vid gryffindors matbord.

Joshua drar in smaken av marmelad, känner att han kan njuta mer av maten än han kunnat kvällen innan. Kanske han borde smyga fram till en av fransyskorna och träna på sin franska. Han kan bara nicka till sig själv, bra. Han har kommit på andra tankar, skjutit bort de negativa en kort stund.
"Fred, George, kom igen vi vill inte missa första lektionen!" tjatar han exalterat. Båda två tittar tomt på honom innan de nickar instämmande.
"Hur är det mugglare förflyttar sig, förutom att gå?" frågar Fred medan de går, samlar fakta som de kan överraska deras far med i kvällens brev hem.

"Zihao, spotta ut minst två av de där tre bröden", utbrast Jayden förskräckt och slängde sig över bordet. Han lyckades gripa tag i alla tre skivorna med bröd och drog i dem tills de gick av på mitten. Med en uppgiven suck torkade han av händerna på sina byxor.
"Varför är du alltid så jävla konstig, lägg ner nu va? Annars kan jag svära på att du kommer få underkänt i mer än hälfen av alla ämnen", fortsatte han men tystnade snabbt när han insåg att någonting var annorlunda.

I vanliga fall brukade kamraten vara hyperaktiv och otroligt rastlös när han var förbannad, nu såg han snarare deprimerad ut, vilket oroade Jayden. Zihao hade alltid haft problem med att hålla sig i skinnet och kontrollera sina känslor, men det här var ju bara asurt. För mintre än tio sekunder sedan hade han varit förbannad och nu låg han med ansiktet ner mot sin tallrik, som inte var tom, utan fylld med rostat bröd och skivor av frukt.

"Jag är en dålig person eller hur?" frågade han slutligen, utan att lyfta på huvudet. "Jag har aldrig riktigt tänkt på vad det innebär att vara en dålig person", fortsatte han bedrövat. "Det har liksom aldrig fallit mig in hur den andra personen känner och nu tror jag att jag har fått en...uppenbarelse, eller vad fan det nu heter."

"Vi rider på små hundar och hoppar jämfota större delen av tiden, att gå tar alldeles för lång tid," skämtar Joshua som svar, med ett roat leende i hopp om att tvillingarna ska gå på det.
"Snyggt försök Josh," muttrar Fred som skakar på huvudet åt sin vän medan de kliver in i klassrummet. "Vi frågade faktiskt Hermione tidigare, och hon berättade om buss och bil, bara inte flygande eller osynliga såna."
"Nehe? Hon driver med er era tokstollar," George puttar till den kortare med handflatan innan han sätter sig ner på bordet, något han alltid varit lite förtjust i de senaste fem åren. Lärarna har haft många olika åsikter om det.
"Tror faktiskt mer på henne än dig," skjuter han tillbaka, vilket leder till att Joshua tittar förolämpat mot sin vän. Men helt ärligt, litar Joshua mer på Hermione än Fred och George han också.

Första lektionen var lång och utmattande, även om Joshua håller sina betyg högt uppe, så är teori något han inte är särskilt förtjust i. Samma sak med Fred och George, som gör skissningar under bordet med hjälp av trollstavarna. De planerar drycken, vilket Joshua inte kan undgå att granska, ett besök hos Snapes trolldryksskåp kommer att ta plats om inte mer än en timma. Vilket Joshua definitivt allt för att hålla sig borta ifrån.

"Helt ärligt tror jag inte att ni kommer iväg med det, Snape kommer sniffa uppe er och straffa er med någon bedrövande kvarsittning," varnar Joshua när lektionen slutat, huvudet fylld med ny information.
"Vad är livet utan några risker Mr Lewis? Dumbledore kommer skydda oss med hela sitt Gryffindor älskade hjärta, och säga att det endast är ett skämt," argumenterar Fred där de går i korridoren. "Antar att du inte följer med oss, utan håller dig på den säkra sidan där du hör hemma?" Joshua blänger på honom men nickar bestämt.
"Jepp, lycka till ni." därefter säger de sina adjön.

Efter frukosten stod dubbeltimme i förvandlingskonst på tur, det enda ämnet Zihao hade bra betyg i. Även om han tyckte om ämnet, fick Jayden trots det släpa honom efter sig, då han fortfarande inte fullkomligt hämtat sig efter sin lilla depression. Utanför klassrummet möttes de av Anthony och Andrew som stod och tjattrade om någonting som stod i läroboken. Under sommarloven läste de alltid igenom alla läroböcker minst sju gånger, vilket inte var till överdrift. Båda två var galet ambitiösa och begåvade på alla sätt och vis. Ibland undrade han varför de överhuvudtaget valde att umgås med honom. Som tur var dök Professor McGonagall upp runt hörnet innan han hann fortsätta dissekera den tanken.

"Idag", började hon och satte ner en hög med böcker på sin kateder. "Idag, ska vi repetera fågelkonjunkturs besvärjelsen, Avis", avslutade hon utan att slå sig ner på stolen bakom katedern. Istället började hon gå runt bland bänkraderna med armarna bakom ryggen i väntan på att eleverna skulle plocka fram sina trollstavar. När ingenting hände och alla fortsatte att sitta rakryggade och knäpptysta bakom sina bänkar viftade hon lite med händerna.
"Vad väntar ni på, det är bara att sätta igång", manade hon på och stannade olyckligtvis nog bredvid Zihaos bänk. "Mr Xie, om du vill vara så vänlig att demonstrera för resten av klassen? Det verkar som om de är helt obekanta med besvärjelsen av någon anledning."

Zihao reste sig upp utan att röra en min och höll staven framför sig samtidigt som han mumlade "Avis". En flock med gula kanariefåglar flög med ens ut från spetsen på den lätt böjliga, elva tum långa ekstaven och började flaxa omkring i rummet. Han sneglade lite på McGonagall som såg ut att vara belåten med hans utförande av besvärjelsen. Det fick honom åtminstone att känna sig någorlunda bättre till mods.

Resten av lektionen fortsatte de repetera besvärjelser de redan lärt sig, för att friska upp minnet och komma in i samma gamla mönster. När den led mot sitt slut verkade det som om Professorn var hyfsat nöjd med klassen och släppte dem därför tio minuter tidigare, något som skedde ytterst sällan.

"Dina fåglar var ju bäst i hela klassen", sade Andrew uppmuntrande och klappade Zihao på axeln när de befann sig utanför klassrummet i korridoren.
"Tack", muttrade han olustigt och strövade fram till ett av fönstren som vätte ut mot Svart Sjön där han sedan stod dödstyst och blängde ner mot den mörka samlingen vatten.
"Vad är det för fel på dig idag då? Igår betedde du dig som om du vore berusad och nu börjar jag oroa mig för hur vi ska få upp dig på morgnarna", utropade Anthony och boxade till honom på axeln. "Ryck upp dig, vi kan dra ner till Hagrid och slå sönder några av hans pumpor."

Tanken att slå sönder pumpor var någonting som föll Zihao precis i smaken. I samma veva som de började röra sig ner mot den Stora Salen för att äta lunch, blossade en intensiv konversation om pumpfrön upp och det slutade med att alla fyra nästan kiknade av skratt.