Djupare diskussioner

Jag vet inte om jag håller med om det sista, faktiskt! Alltså, Ron kysser ju Lavender av en andledning - han fick höra att Hermione kanske, möjligtvis hade kysst Krum. Han vill göra henne avundsjuk för en gångs skull, vilket han gott och väl lyckas med. Men han beter sig som många tonåringar gör, och att Hermione tar avstånd tycker jag inte alls är konstigt för att vara Hermione, då Ron ''valde'' henne som sista utväg till balen i fjärde boken (egentligen eftersom att han inte vågade fråga henne) och sen går och kör på en liknande grej i sjätte boken genom att försöka göra henne så avundsjuk som möjligt. Jag menar, han har ju inte ett större intresse i Lavender, utan använder henne främst som något Hermione ska bli ledsen över. Jag tycker om Ron, men det är fortfarande inte ett okej beteende. Harry vänder ju inte direkt Ron ryggen, han försöker ju bara få de två att bli vänner igen så att han kan umgås med båda två.

Fast sen får vi ju såklart inte glömma att Hermione betedde sig rätt omoget också (alltså, Ron och Hermiones sätt att få den andre att bli avundsjuk är så skrattretande, roligt och sorgligt på samma gång, dör) när hon exempelvis bjuder McLaggen enbart för att reta upp Ron. Deras förhållande till varandra blir så komplicerat, och så typiskt tonårigt (is that a word or) men de är så beroende av varandras uppmärksamhet att det liksom går fel nästan hela tiden.

Jag älskar när Ron säger Herminii när han ligger i sjukhusflygeln! Där blir det så självklart att dom älskar varandra. Och hur Hermione reagerar!

^ Ja självklart förstår jag Hermione också, och det måhända att Lavender var lite av en hämnd. Men jag blir ändå irriterad på att Hermione faktiskt blir sur/arg på honom. Sure, det är så människor fungerar, avundsjuka kan ofta leda till ilska, men jag blir ändå irriterad på det.

Egentligen, kanske det inte är Hermione som jag blir irriterad på, utan själva situationen, som jag sa; när Ron för en gångs skull får lite uppmärksamhet så förstörs en vänskap.

trevor, Ja precis! Jag tror det är så att (eftersom att Ron sällan får uppmärksamhet) han ofta tar ut mer av segern än vad, exempelvis, Hermione eller Harry skulle göra. De är vana vid att få utmärkelser och Harry speciellt, drar sig hellre undan. Men Ron som nästan aldrig får uppleva det, firar det fullt ut, vilket ibland kan gå överstyr och i det här fallet, får Ron och Hermione att sluta prata med varandra.

Jag har också alltid tyckt att Ron har varit väldigt mycket av en "sidekick" till Harry under de fyra första böckerna, som att han bara finns där och glider med på ett bananskal liksom.

Men från Fenixorden känner man hur hans egen karaktär börjar utvecklas och att han får egen personlighet. Han blir mer som en självständig individ som man kan se som Ron Weasley, och inte bara som Harry Potters vän...

Det här blev ju bra och kul verkligen att folk verkar uppskatta det. Jag "tjuvstartade" lite redan igår med hur jag uppfattar Snapes agerande här: http://www.mugglarportalen.se/forum.php?forum=1#forum.php?topic=4981&page=6


Så mycket bra har sagts och jag håller med i mycket av det. Dock skulle jag vilja tillföra lite om Rons karaktär.
Jag tycker på något vis att han känns väldigt mycket mer "down to earth" än både Harry och Hermione och precis som accioron påpekade, känns det som att hela trion lite "faller samman" när någon bråkar med Ron. Han är verkligen klippan som både Harry och Hermione till stor del lutar sig emot. Därför är det så otroligt synd att hans karaktär, enligt mig, känns så "överflödig" i filmerna. Som enbart ett supplement till Harry och Hermione.
Som jag sagt i någon annan tråd här någonstans, är hans komplex att ständigt bli förbisedd bland de första karaktärsdrag vi får veta när man som läsare först "träffar" honom (och de andra delarna av familjen Weasley som är med då) på King's Cross och Ron påpekar också på tåget sedan för Harry att hans bröder har gjort allt före honom och uttrycker även sin oro för att inte kunna leva upp till vad som förväntas av honom. Därför kan jag tycka att Harry på ett sätt är rätt dum, som i vissa sammanhang visar en bristande förståelse för denna, ångestfyllda sida hos Ron som oftast är orsaken till Rons mer ilskna utbrott. För att ta prefektutdelningen som exempel vilken Nymphadora Tonks! kom in på tidigare. Dumbledore insåg ju redan med Erised-spegeln (om inte förr) i första boken, vilken ångest och rädsla Ron hade och säkert spelade detta in i valet av Ron istället för Harry som prefekt. Dock kan Harry, trots att han inte säger något om det till Ron, inte riktigt glädjas för att Ron för en gångs skull hamnar "i rampljuset" utan vi får, genom berättaren som - vilket jag också varit inne på tidigare - som är "inuti Harrys huvud" och talar om för oss som läsare att Harry tycker att han är mer lämpad att bli prefekt.

^ Precis, jag håller verkligen med. Alltså jag kan sitta och prata om Rons karaktär hur länge som helst. Och jag vill bara dö när jag blir påmind om vad filmerna gjorde honom till - en motsats till den Ron som jag lärt känna i böckerna. Han kunde ha varit så otroligt mycket mer. Mer än hälften av mina vänner som sett filmerna men inte läst böckerna har sagt att de tycker det är jättekonstigt att inte Harry och Hermione blir tillsammans i slutändan. Deras argument? ''Ron är alltid taskig och får Hermione att gråta'' ''Harry tröstar alltid Hermione och är alltid på hennes sida'' Och det här är inte så konstigt, då vår käre manusförfattare har tagit bort alla delar av böckerna där Harry (och Ron) vänder sig mot Hermione. Ron blir den där fega, ibland taskiga, ibland roliga pajasen medan Hermione blir den briljanta hjältinnan. Liksom, i Prisoner of Azkaban - bok: Ron säger ''If you want to kill Harry you'll have to go through us first!'' film: Hermione säger ''If you want to kill Harry you'll have to kill us too!'' bok: Snape; ''... Or do you take pride in being an insufferable know-it-all?'' Ron: ''You asked us a question and she knows the answer! Why ask if you don’t want to be told?'' film: ''He's got a point you know!''

alltså dööö jag orkar inte, blir bara på dåligt humör och jag har typ skrivit samma saker i en massa andra trådar. åh dra åt helvete steve kloves

^Det är så jag uppfattar "misshandeln" av Ron (det är så jag och mina kompisar kallar det faktiskt!!!) i filmerna också och det påverkar verkligen hur man ser hela trion i filmerna. Jag önskar att JK Rowling gjort som Astrid Lindgren och skrivit manus till filmerna själv. Då hade hon fått välja de delar som är viktiga och fått beskriva karaktärerna på det sätt som hon skrev dem i böckerna. Detta borde ju också ha ansetts vara ganska väsentligt då hon var den enda som faktiskt visste vart alla karaktärer var på väg fram tills dess att DH kom ut och då hade väl alla filmer upp till HBP redan gjorts liksom.

^ Ja eller hur. Men grejen är ju att Rowling har sagt att hon och Kloves typ är jättenära vänner och att hon tycker att han har gjort ett jättebra jobb. Sen kan man ju undra om hon verkligen är nöjd med allting de har gjort. För hon ska ha sagt, innan de började filma, att så länge de lovade att göra alla karaktärer rättvisa så skulle resten komma flytande. Det är just detta jag tycker att Steve Kloves fullkomligt misslyckades med, och därför älskar jag på många sätt Order of the Phoenix, just eftersom att Michael Goldenberg fick ta över för en gång - där fick Ron vara Ron och Hermione vara Hermione. Hela trions dynamik var perfekt och jag förstår verkligen inte varför han inte fick vara kvar.

^Jo, men tycker även om de står varandra nära, behöver det inte betyda att han gör det bra (vilket han, särskilt i Rons fall, inte gör!!!) Typ allt "smart" läggs också i munnen på Hermione i filmerna även om de kommer från andra. Hon snor massvis av "repliker" från Dumbledore och Ron bl.a. Jag älskar verkligen karaktären Hermione i böckerna, men tycker hon tar för stort fokus från andra (främst Ron) i filmerna.
Håller med dig helt om Order... Det märks redan tydligt att det är "andra karaktärer" än i de övriga filmerna. (Dock tycker jag att själva Ordern typ inte är med alls och att filmen egentligen kanske borde hetat Harry Potter och Umbridge, men det är en annan diskussion.)
Angående det här med Rons "avundsjuka" som trevor pratade om. Jag tror inte alls Ron är avundsjuk på Harry. Det är bara det att det är jobbigt att alltid hamna i skymundan och att bli förbisedd hela tiden och även om det är mest i Rons eget huvud, så är det ändå något som skapar ångest hos honom och stundtals blir det för mycket och han blir arg.