PRS Aphrodite & wolfy

Meila funderade en kort stund på om det var en god idé att följa med honom istället för att gå direkt hem, men hon kom relativt snabbt fram till att hon hellre umgicks med Killian än med sina föräldrar. Han hade inte stannat upp för att vänta på hennes svar utan redan gått iväg, så hon småsprang för att hinna ikapp honom.
Baren de kom fram till var ganska sparsamt inredd men kryllade ändå av folk. Stora folkmängder hade hon aldrig varit särskilt förtjust i men höll hon sig intill Killian skulle det nog gå bra. Hon hävde sig upp på en av stolarna vid baren och lutade armbågen mot disken. En storväxt man dök upp och gav henne en misstänksam blick, det såg ut som om han försökte lista ut vad hon gjorde där.

Meila bestämde sig tydligen för att följa med honom; hon var fortfarande vid hans sida när han öppnade dörren till baren. Som vanligt var den fylld med enbart vampyrer och demoner, någon människa här och där, men som antagligen var där av order av vampyrerna. Killian nickade mot bartendern, som hällde upp ett glas whiskey till honom. Killian tog en klunk och lutade sig bakåt i barstolen. Han tittade på Meila, och sedan på bartendern.
”Hon är med mig” sa han kort och bartendern tittade på Killian och flinade lite. Killian vände sig till Meila.
”Vad vill du ha?” frågade han och gestikulerade med handen mot drinklistan.

Han såg sig omkring i baren, det var en annorlunda stämning än gårdagen. Han scannade in rummet och rynkade pannan. Han vände sig till bartendern.
”Var är Tyler?” frågade han och bartendern skakade på huvudet.
”Du har inte hört? Jägarna fick tag på honom, så du får nog skaffa en ny spanare. Synd, Tyler var en bra kund” sa han och Killian svor. Han drog handen över munnen och tittade på sin klocka; det var fortfarande sent, så hans problem började inte än.
”Varför får jag höra det först nu? Vet du vilka som fick tag på honom?” frågade han och bartendern hostade till, och gjorde en rörelse med fingrarna. Killian suckade och drog upp ett par sedlar ur fickan och lade dem på baren. Bartendern hostade till igen.
”Jag tänkte mig något annat, faktiskt” sa han och lade ögonen på Meila. Killian skakade på huvudet.
”Glöm det, hon är min, jag delar inte. Berätta vad du vet eller så hittar jag information någon annanstans” sa han och höjde på ögonbrynet. Bartendern harklade sig och beskrev jägarna, och Killian fick en flashback till källaren för sju år sedan. Han svor igen.
”Jävligt synd” muttrade bartendern och vände sig bort. Killian såg på Meila.
”Jag har lite att stå i, tydligen” sa han och suckade irriterat.

Meila tog en förvirrad titt på drinklistan men bestämde sig ändå för att beställa samma som Killian, vilket visade sig vara whiskey. Särskilt gott kunde hon inte påstå att det smakade men man skulle väl någon gång vänja sig vid smaken.
Bartendern diskuterade något med Killian och Meila försökte låta bli att tjuvlyssna till deras samtal, men eftersom hon satt vid disken så var det ändå svårt att inte med ett halvt öra följa med diskussionen. Bartendern gav en noga beskrivning av jägarna ifråga och hon förstod snabbt att det var hennes föräldrar som låg bakom Tylers mystiska försvinnande. Hon satt tyst en stund tills bartendern vände ryggen till för att servera drinkar till några andra som dykt upp.
”Om din vän fortfarande är vid liv så kanske jag kan hjälpa honom.”

Meila höll upp ett finger för att ursäkta sig, hoppade ner från pallen för att sedan styra stegen mot badrummet. Hon hade trott att det varit en helt vanlig bar han tagit med henne till, men istället var den fylld av både vampyrer och andra varelser. Det gjorde det inte bättre att alla följde henne med blicken som om hon vore mat. Vilket hon ju var i deras ögon. Då hon uträttat sitt behov och tvättat händerna öppnade hon dörren till badrummet, hann knappt ta ett steg ut förrän någon greppade tag om hennes skjorta och tryckte upp henne mot väggen. En man lutade sig närmare henne med huggtänderna blottade och skrockade förtjust till.
”Ser man på vilken liten godbit som hittat hit.” Han drog sina fingrar längs med hennes hals.

Killian skakade på huvudet.
”Du kan ju kolla om han är i er källare, men jag är rätt säker på att han gav dina föräldrar en fair fight, så han är nog död, tyvärr.” sa han och suckade. Han drog handen genom håret och nickade när hon ursäktade sig.

Killian såg sig omkring, pratade lite med en av sina vänner när hans öron plötsligt plockade upp en hotfull mansröst och vad han kände igen som Meilas hjärtslag. Han tittade bort mot badrummen och såg en vampyr stå lutad mot Meila. Han rörde sig mot dem, och hoppades att Meila inte skulle hinna göra någonting; han skulle få rätt mycket skit om de andra fick reda på att han hade tagit en jägare till baren. Han lade handen på vampyrens axel, och han kände hur hans ögon blev röda och hur hörntänderna sköts ut.
”Har inte din mamma lärt dig att man inte leker med maten? Speciellt inte andras” sa han kallt och vampyren vände sig om, och spärrade upp ögonen. Han höll upp händerna och backade ett steg.
”Erhm, Angel, jag trodde inte hon var din” mumlade vampyren och backade bort från dem, fortfarande med händerna synliga. Killian ignorerade honom och vände sig till Meila.
”Är du okej?” frågade han tyst.

Fler vampyrer hade samlat sig för att nyfiket följa med vad det var som pågick. Också åskådarna blottade sina huggtänder: precis som om de förväntade sig att mannen som stod lutad över henne skulle dela med sig. Meila öppnade munnen för att säga något som skulle kunna köpa henne tid tills hon listade ut vad hon skulle göra för att ta sig ur den besvärliga situationen, men Killian blev hennes räddning. Det var tydligt att de andra vampyrerna hade respekt för honom eftersom de backade och letade efter någonting annat att roa sig med. Hon nickade då han undrade om hon var okej - ingenting hade hunnit hända tack vare honom.
"Tack." Hon uppskattade verkligen att han sett till att ingenting hänt, vem visste hur tokigt det skulle ha kunnat sluta. Meila återvände till disken och satte sig på pallen igen, rynkade lite på näsan innan hon drack upp innehållet i sitt glas. Eftersom hon lämnat det obevakat var det bland det sista hon egentligen borde göra, men hon tvivlade ändå på att någon hade spetsat med hennes drink.

Killian gick efter henne, svepte sitt glas och satte ner det på bordet.
”Jag behöver gå” sa han och tittade på henne. Nyheterna om Tylers försvinnande gjorde det jobbigt för honom, både vänskapsmässigt och affärsmässigt. Han tittade på sin klocka, och funderade i några sekunder.
”Om du vill kolla om Tyler finns i dina föräldrars källare hade det varit schysst, men jag vill inte sätta dig i skiten. Igen” sa han och skrattade till lite. Han nickade mot utgången och gick ut från baren. Månen lös med all sin prakt över dem och det var inte så mycket människor ute, vilket inte var så konstigt egentligen.
”Om han mot förmodan skulle vara där, så säg till så får jag försöka få ut honom” sa han och nickade. Den där hämnden mot jägarna kanske skulle komma lägligt också. Han drog handen genom håret.
”Jag är rätt säker på att du klarar dig, men gentlemannen i mig måste fråga om du vill att jag ska följa dig hem? Det är trots allt osäkert här ute” sa han med ett leende.

”Åh,” utbrast hon då han menade att han var tvungen att gå. Hon hade hoppats på att spendera lite mer tid med honom, men det skulle komma flera tillfällen. Hoppades hon. Bara för att hon kände en konstig glädje över att ha träffat honom igen betydde det inte att han var lika ivrig över det oväntade mötet. Hastigt skyndade hon sig efter honom ut: han var väldigt snabb, visserligen för att han var vampyr och antagligen använde snabbheten till sin fördel men också för att han hade väldigt långa ben.
”Om Tyler fortfarande är vid liv i vår källare så ska jag hjälpa honom därifrån. Mina föräldrar kan åtminstone inte avsky mig mer än vad de redan nu gör.” Hon skrattade lite trots att det inte alls var särskilt roligt. Det var inte en särskilt varm känsla som spreds inuti henne då hon tänkte på att hennes föräldrar inte kände någon stor kärlek för deras egna barn.
”Jag uppskattar erbjudandet men jag vill inte uppehålla dig om du har bråttom.” Visst skulle det glädja henne om han följde henne hem men Killian hade redan gjort mycket för henne under en kväll, agera som en livvakt tills hon säkert satt foten i huset behövde han inte. Speciellt inte med tanke på att han säkert hade annat för sig.

Killian nickade.
”Tack, jag uppskattar det” sa han och log. Han skrattade lite torrt till hennes föräldrar-kommentar.
”Testa att ha föräldrar från 1700-talet, det är en upplevelse kan jag säga” sa han och flinade innan han höjde handen i en hälsning och gick bort från henne. Han tog upp sin mobiltelefon och tryckte på några knappar innan han satte den mot örat. Mänsklighetens bästa uppfinning, enligt Killian. Inget svar. Han svor och sprang tillbaka till sitt hus. Han öppnade dörren och letade igenom hela huset, innan han sparkade på en stol och gick ut ur huset igen. Han visste ju vart Meila bodde, han mindes fortfarande huset färskt. Han gick i vanlig takt ut och ner på vägen, mot huset där han en gång hölls fången. På vägen mötte han några vänner.
”Angel! Ute på jakt?” frågade en av dem och Killian skakade på huvudet.
”Allt annat än det. Har ni sett Tara?” frågade han och vampyrerna skakade på huvudet.
”Hon är inte med dig? Se till att hitta henne fort” sa en av dem och Killian himlade med ögonen. Trodde de inte att han visste det. Han vinkade och styrde stegen mot Meilas hus, utan att fundera på vad han egentligen skulle göra där.

Leendes vinkade hon hejdå och följde honom med blicken en stund innan hon vände sig om för att röra sig hemåt. Hennes föräldrar stod uppklädda i hallen och bytte upprörda ord med varandra. Vad de den här gången grälade om orkade hon inte ens försöka lista ut, det var inte värt att bekymra sig för deras problem. Hon var glad över att de var på väg ut eftersom det skulle göra hennes besök ner till källaren betydligt lättare. Delilah vilade sin hökblick på sin dotter - det var nästan som om hon visste vad som rörde sig i Meilas huvud men hon sa ingenting. Michael gav henne förvånade nog en kram och en puss på pannan innan han tillsammans med sin fru lämnade huset. Hon väntade en stund för att vara säker på att dörren inte skulle flyga upp för att de insett att de glömt något, hon ville inte bli påkommen.

När det gått ungefär tio minuter letade hon reda på nyckeln för att låsa upp dörren till källaren. Det gick kalla kårar genom hennes nätta kropp då vampyrernas klagande yl nådde hennes öron, hon kunde inte ens föreställa sig vad allt de fick gå igenom förrän de slutligen fick en påle i hjärtat. Meila gick med lätta steg nerför trapporna och ställde sig sedan vid väggen för att kunna studera vampyrerna i tur och ordning.
”Är någon av er Tyler?” frågade hon men fick inget svar. En kille lyfte dock på huvudet så hon gick fram till honom.

Att sitta i den där buren som ett djur var fruktansvärt. Han hade ju faktiskt varit människa en gång i tiden. Han hade hört Killian berätta om två skickliga jägare, och det verkade som han hade hamnat i deras klor. Det blonda håret hängde i ögonen när han hörde källardörren öppnas, och han kravlade sig till ena hörnet av buren, och lyssnade på de andra vampyrerna som försökte höras så mycket som möjligt. Han kände en lukt han inte kände igen, och hörde en kvinnoröst tala….. Hon sa hans namn. Han kröp fram och tittade upp, och kvinnan tilltalade honom. Han nickade.
”Jag är Tyler” sa han knappt hörbart, hans stämband hade fått rejält med stryk. Han tittade på henne och undrade vad hon gjorde här, hon var ju människa.

Killian stod utanför huset och studerade när de två vuxna i hushållet lämnade huset. Han fick en impuls att följa efter dem, men det var lättare att ta dem en och en, och dessa två verkade vara klistrade på varandra, tyvärr. Han tittade när de försvann bort, och såg sedan mot huset igen och svor. Han hade inte tid att vänta. Han försvann och luktade i luften, men den var full med andra dofter, det skulle vara i princip omöjligt att hitta en ensam person bland dem. Han suckade och försökte komma på en ny plan.