rollspelare & tippest prs

Sophia log vänligt och motstod från att sucka, hon ville inte ha en till stel vandring med prinsen. Hon ville inte ha något med honom att göra egentligen så hon bad om förlåtelse till Gud.
"Ja, jag var där innan. Det är verkligen vackert och fridfullt." sade hon, gillade inte att ljuga men hon klarade inte av att vara tvingad till något. Hon skulle redan gifta sig med honom, hon behövde ju inte umgås med honom mer än nödvändigt. Hennes blick gick mot en tavla bakom drottningen, kunde inte riktigt fästa blicken när hon ljög men som tur var så kände inte drottningen henne så det var svårt att veta. Hon kollade på prinsen och log snällt, tänkte inte gå ut så tydligt med att hon avskydde att hon skulle gifta sig med honom.

"Ni får ursäkta mig", sa hans mor och log ursäktande innan hon gick iväg. Var hon tvungen att lämna dem ensamma med varandra? En lång rad av svordomar bildades i Henris huvud och han fick bita ihop för att inte skrika ut dem.
"Så, vad tycker du och dina damer om kammaren?" frågade han och försökte låta intresserad. Även fast han inte ville gifta sig med henne så skulle det ju bli av ändå, så han kunde ju lika väl försöka bli vän med henne. Eller bara lära sig att prata med henne.

Sophia såg efter drottningen och kollade på prinsen när han tilltalade henne. Hon började gå, långsamt, medan hon låtsades fundera.
"Jag gillar det, jag bodde ju med nunnorna. Vi hade inte egna rum." sade hon och ryckte på axlarna. "Så det känns skönt att inte behöva gå till att sova själv nu direkt." sade hon och såg sig omkring i korridoren, var helt fascinerad av alla tavlor som hängde på väggarna.

Han la händerna på ryggen och följde henne. Han nickade lätt till hennes svar och granskade henne när hon tittade på alla tavlor som prydde väggarna. Själv hade han aldrig spenderat så mycket tid med att titta på dem; de hade alltid varit där, och skulle aldrig försvinna. Han såg ingen poäng med att titta på dem. Än mindre att bli fascinerad av dem.
"Det där", sa han efter en stund, och pekade på en tavla någon meter bort. Han skrattade till lite. "Är den värsta tavlan på mig som någonsin gjorts." Han förstod inte varför hans mor hade envisats om att hänga upp den - han såg liten, sjuklig och klen ut. Hans far hade avrättat konstnären när han hade fått se tavlan; Henri tyckte att det var en smärre överreaktion, men han sa inte emot. Konstnären gjorde ju trots allt inte sitt jobb så väl.

Sophia kollade mot honom när han sa något och kollade sedan mot tavlan han menade. Hon kunde inte låta bli att skratta även ifall hon hade försökt.
"Vet inte vad du pratar om. Ser ju ut som dig på pricken." sade hon retsamt och skrattade till. "Men du ska bara höra vad folk säger att jag ser ut som." sade hon sedan och ryckte på axlarna.

Hennes retsamma kommentar fick honom att skratta lite till. Skrattet dog ut då hon sa något mer. Han vände blicken från tavlan och till henne istället. Helt ärligt talat hade han inte hört så mycket prat om henne - hennes tid i klostret hade förmodligen fått många att i princip glömma bort hennes existens.
"Kan det verkligen bli värre än den där tavlan?" frågade han och nickade lätt bort mot tavlan på sig själv. Usch, någon dag skulle han förstöra tavelhelvetet.

Sophia skrattade till och kollade mellan prinsen och tavlan några gånger innan hon ryckte på axlarna.
"Jag tycker den är bedårande, du är lite av en besvikelse i jämförelse." sade hon roat och började gå igen. Hon antog att prinsen inte var lättstött då det varit han som påpekat att tavlan inte alls var fin eller något, så hon tog sig friheten att skämta på hans bekostnad. "Vart ligger den där trädgården som drottningen nämnde?" undrade hon sedan och kollade på honom, gillade inte riktigt att hon i stort sett erkände till att ha ljugit men hon blev nyfiken.

Sophia roade sannerligen honom. Kanske skulle äktenskapet inte vara ett rent helvete? Visst skulle det bli kärlekslöst, men de skulle säkerligen bli goda vänner. Han väntade tills hon började gå innan han gjorde likadant själv. Oftast tyckte han om att leda - men med tanke på att hans sällskap var i form av en drottning, så lät han henne leda.
”Du hade väl varit där?” frågade han och höjde på ögonbrynen, aningen förvånad. Han insåg kort därefter varför hon kunde ha ljugit om det; hon ville inte vara med honom. Eller, rättare sagt, hon ville inte gå runt med honom i tystnad. Vilket även var varför han inte ville vara med henne heller.
”Nåväl, den ligger utanför den östra utgången”, fortsatte han sedan innan hon hunnit säga någonting. ”Min mor har lagt ner mycket resurser på den, så den är väldigt vacker.” Han vände blicken från henne och tittade rakt fram samtidigt som han fortsatte att gå.
”I min åsikt kunde resurserna gått till något viktigare, men nåväl”, tillade han och lät aningen bitter.

Sophia granskade honom medan han pratade och nickade lite, hon log smått åt hans bittra kommentar.
"Jag yttrar mig i den frågan efter att jag sett trädgården. Jag ber dock om ursäkt för att ha ljugit, jag tycker bara att vi bör minska påtvingat sällskap då det inte kommer leda till något gott alls." sade hon och drog en hårslinga bakom örat. Hon tyckte att det var skönare att prata och umgås med prinsen när det inte var för någon annans skull utan när de själva valde det, det kändes som att det var hennes enda fria val.

Han blev, ännu en gång, aningen förvånad. Inte över hennes lögn denna gånf; men över hennes kvicka övergång tlll diplomatiskt tal. Han nickade kort åt det hon sagt, däremot.
”Självfallet”, sa han och knäppte ihop händerna som han höll bakom ryggen. ”Ska jag visa dig trädgården?”