[rs] Lumos :3 & tippest

Abigail log mot de små barnen.
"Jajamen. Ni kommer ha mycket att se imorgon. Hogwarts har väldigt många hemligheter, och ni kommer behöva en god natts sömn för att orka med allt. Det är tur att vi har de bästa sovsalarna och det grymmaste uppehållsrummet". Abigail nickade för att visa att de skulle följa med henne och Cole, och började leda vägen mot den stora marmortrappan.

Hittills hade hon inte varit så hemsk, men å andra sidan hade hon ju bara hälsat på honom. Han förberedde sig för det värsta. Han gick om henne då han inte tyckte om att hon ledde vägen. Han ville se ut som den viktigaste försteprefekten, och det kunde han ju inte göra om han gick bakom henne.

Abigail rynkade på pannan när Cole gick om henne för att leda vägen, men ryckte likgiltigt på axlarna. Ville han leka ledare så fick han väl göra det. De fortsatte klättra upp för trapporna, och Abigail vände sig om precis när en pojke lyckades sätta foten i ett så kallat "fejktrappsteg". Han pep och snubblade till, och Abigail ryckte tag i hans arm innan hon drog upp honom på ett säkert trappsteg.
"Det händer ibland. oroa dig inte, du kommer lära dig trappstegen väldigt snart. Slottet gillar att busa med en", log Abigail, och den lilla pojken fick även han fram ett svagt leende. Hon klappade honom på axeln, och han tackade henne tyst innan han fortsatte uppåt.

Cole vände sig om så fort han hörde någon pipa till. En pojke, som hade blivit helt röd i ansiktet, hade lyckats trampa på ett fejktrappsteg. Stackars sate, tänkte Cole. Pinsamt. Han började gå lite långsammare, som att han väntade in Abigail. När hon var tillräckligt nära närmade han sig försiktigt och viskade i hennes öra.
"Kommer du ihåg vad lösenordet var?" frågade han, lite förläget. Hans minne hade aldrig varit det bästa och kunde ibland, så som nu, leda till obekväma situationer. Han hatade att behöva be henne om hjälp. Herregud, hon skulle säkert se ut att vara en mycket bättre försteprefekt än han själv.

Abigail vände blicken mot Cole och rynkade på pannan när hon tänkte efter.
"kroksvans var det, va?" Hon skakade på huvudet. "jag svär.. lärarna måste sluta hitta på så konstiga lösenord i den här skolan."
Abigail älskade Hogwarts, och hon hade väldigt bra lärare, men om det var någonting som de inte förstod så var det lösenordkonceptet. Man kunde inte ange lösenord som "kroksvans" utan att känna sig som en jubelidiot. Det gick inte.

Han pustade ut. Han trodde att hon skulle vara otrevlig. Hon kanske ändå var helt okej? Nej, det kunde hon inte vara. Hon var säkert bara trevlig gentemot honom för att inte se ut som en bitch framför de nya eleverna.
"Jag tycker om skolans kreativitet", svarade han henne sedan, i vanlig samtalston. "Men jag förstår, om man är stel så är det väl inte så passande."

Abigail spände irriterat på käkarna samtidigt som hon fortsatte att gå genom korridorerna.
Fortsätt vara lugn, fortsätt vara lugn. Ignorera honom.
Hon försökte fokusera på alla detaljer runt omkring henne. De tunga kristallkronorna. De rörliga tavlorna. Figurerna som hoppade in och ut ur deras tavelramar.
"tja, jag antar att vi får vara överens om att vara oense."
Abigail tänkte inte explodera. Hon tänkte inte ge honom den underhållningen. Han kunde försöka bäst han ville. Det skulle inte fungera.

Till hans stora besvikelse fick han inget argt svar tillbaka. Han visste ju att hon var en hemsk människa, varför kunde hon inte bara visa det?
Han var tjurig resten av vägen till Gryffindortornet. När de väl var framme vid porträttet av den Tjocka Damen vände han sig om till eleverna.
"Det här är den Tjocka Damen", sa han och vände sig snabbt bakåt för att le mot henne. "För att komma in till Gryffindors uppehållsrum måste ni säga det rätta lösenordet till henne."

Att få in ungefär femton ivriga elever genom porträttet utan att de lyckades knuffa omkull varandra var inte det lättaste jobbet i världen. När det problemet var ur världen så gällde det även att övertala dem att gå upp till sina respektive sovsalar. Det var dock enklare än det första problemet, då de unga barnen var helt slutkörda efter den stora middagen. Matkoma. Ett underbart fenomen. När alla tillslut hade klättrat upp för trapporna till sovsalarna så andades Abigail ut. Hon tog sedan ett djupt andetag innan hon vände sig mot Cole. Hon harklade sig.
"ehm, tja. godnatt, då", sade hon innan hon rättade till hennes mantel och började gå mot trapporna till flickornas sovsalar. Ruby var nog redan där uppe, och Abigail visste mycket väl att hon skulle babbla i åtminstone en kvart innan hon lät Abigail somna. Det var lika bra att få det bekymret ur världen så fort som möjligt.

Cole gav några varnande blickar till några elever som började knuffa omkull de andra. Han sa dock inget högt till dem, då han inte ville framstå som sträng och tråkig redan första dagen. Efter alla elever hade kommit in så var både han och Abigail tvungna att övertala dem att gå till sina sovsalar, något som lät mycket lättare än vad det faktiskt var.
När jobbet var över så var han faktiskt väldigt trött. Abigail sa godnatt till honom men han ignorerade henne. Han tänkte inte vara trevlig mot henne. Han var fortfarande övertygad om att hon var satans dotter. Han gäspade till innan han begav sig till sin egen sovsal. Där inne satt redan alla andra som skulle vara där, han var den enda som saknades. Ingen hade somnat än och lysena var fortfarande tända. Han slängde sig på sin säng och var nära att somna direkt, men Ben och några andra killar hindrade honom. Han hade öppet pratat illa om Abigail och de ville därför höra hur det hade varit att arbeta med henne. Han berättade allting (vilket inte var mycket alls) och sedan fick han deras tillåtelse att sova.