[Privat] Unicornhorn

"Oj-- skrämde jag dig? Förlåt!" Celeste klappade Tara på axeln och skrattade. Hon slog sig ned på platsen bredvid flickan, och observerade de nya Gryffindoreleverna när de satte sig längs bordet. Hon minns det som som igår, hur hon själv som elvaåring för första gången klev in på Hogwarts och likt sin mor blivit placerad i Gryffindor. Celeste förblev övertygad om att brevet hon fick var bland det bästa som hänt henne.
När maten äntligen dök upp på bordet så började hon genast att sleva på mat på sin tallrik. Celeste skrattade till och nickade instämmande.
"Definitivt. Och åh, ja det förstår jag verkligen. Det hade jag nog också trott om jag var du." Hon tog en tugga av potatisgratängen medan hon lyssnade och fnissade.
"Stackars liten... Men åtminstone så är du här! Är dina föräldrar positivt inställda till att du studerar här, och inte på en mugglarskola?" frågade hon.

Tara nickade.
"Mamma accepterade det ganska fort, men pappa förstod nog inte riktigt, speciellt inte eftersom de inte kan komma och hälsa på heller" sa hon och ryckte på axlarna.
"Sen det här med magi har han långsamt kommit att acceptera, och det förklarade varför jag råkade byta hårfärg var och varannan dag" sa hon och skrattade till. Hon hade blivit ganska lättad när förklaringen hade kommit, för hon hade verkligen börjat undra när hon vaknade med blont hår istället för rött. När hon senare hade börjat på Hogwarts hade hon dock insett att det var ovanligt, och att inte alla kunde byta hårfärg hur som helst. Hon hade också fått lära sig så mycket mer om sin situation, metamorfmagus, som hon hade fått lära sig att det hette.
"Din pappa då, har han accepterat det? Att du och din mamma är häxor?" frågade hon och log.

"Jag förstår... Det kan ju inte vara så lätt... Särskilt att plötsligt få reda på att ens elvaåring ska spendera terminerna någon annanstans, det är säkert jobbigt för en förälder."
Celeste spärrade upp ögonen i förvåning och gapade.
"Är du en metamorfmagus?! Fan vad häftigt!" utbrast hon. Hon blev nästan lite avundsjuk. "Jag har aldrig träffat någon som är det, faktiskt." Celeste granskade Taras hår, som om hon förväntade sig att det plötsligt skulle byta färg.
"Jo, det dröjde ett tag, men tillslut så gick det in. Och han älskar ju min mamma, så vad skulle han göra? När jag fick brevet så visste han redan om det, så han blev inte direkt förvånad över att jag var det också." svarade hon.

Tara nickade.
"Jag fattade inte det förrän jag kom hit, det tog något år innan jag förstod att inte alla kunde göra det. Dock så trivs jag bra med mitt egna utseende, och brukar aldrig förvandla mig om det inte är för att jävlas med folk" sa hon och flinade.
"Måste ha varit svårt att förstå först" sa hon och log.
"Men kärleken övervinner väl allt, som man säger" la hon till och skrattade lite.

Måltiden överskred i att prefekterna reste sig och gick med förstaårseleverna ut genom Stora Salen, och efter det kunde resten av eleverna gå.
"Kom, så har vi sällskap till sällskapsrummet" föreslog Tara med ett leende. Hon började gå, och det var en hel del elever som valde att gå ut. När hon gick kände hon plötsligt hur någon stack fram sin fot, och hon snubblade. Hon tog emot sig med händerna på marken och tittade upp, på en av tjejerna som hade kommit förbi under tågresan. Hon flinade brett.
"Se dig för" sa hon och gick därifrån. Tara svor tyst för sig själv och reste sig. Hon borstade av kjolen och skakade på huvudet. Hon fortsatte gå som om ingenting hade hänt.

Celeste nickade långsamt medan hon lyssnade och hummade.
"Jo, det förstås. Men det är ändå ganska coolt att du är kapabel till att ändra ditt utseende lite hur och när som helst! Det är ju något att skryta med, menar jag." svarade hon med ett litet skratt. "Och ja, det har du nog rätt i."

När det var dags att gå och Tara bad Celeste om sällskap till sällskapsrummet så nickade hon med ett leende, och följde henne ut ur Stora Salen. Plötsligt så såg hon hur Tara föll över ett ben som stack ut, och Celeste blev alldeles paff.
"Vad i-- vad sysslar hon med?!" sade hon ilsket och ganska högt i hopp om att flickan skulle höra. Hon kände igen henne som en av tjejerna som kommit in i deras kupé under tågresan, och hon blängde efter henne. Men hon vände sig genast till Tara som redan kommit upp på fötterna, och Celeste la försiktigt en hand på hennes axel.
"Gick det bra? Vad-- vilka är det där egentligen? Eller snarare, vilka tror de att de är?" sa Celeste med en uppenbart irriterad ton i rösten, och sa sedan, ganska skämtsamt: "Ska jag spöa skiten ur dem?"

Tara ryckte kraftigt till igen när Celeste lade handen på hennes axel.
"Inget, jag tar dem nästa gång" sak hon knappt hörbart och tittade sig omkring, men de andra verkade vara upptagna med att gå så de hade inte märkt något.
"De är inte så glada i mig" sa Tara kort och började gå upp för trapporna. Hon hade så svårt för just de tjejerna. Tara hade oftast inget problem att stå upp för sig själv och strunta i vad andra tyckte, men de tre tjejerna tryckte verkligen på alla knappar som fanns i Tara, och det visste de. Visst, hon hade gett tillbaka många gånger, men på något vänster var det som att de alltid vann i slutändan, och det irriterade Tara. Som tur var så gick de i alla fall inte i samma elevhem, tjejerna gick i Slytherin. Men trots det så behövde Tara se dem nästan varje dag på lektioner och i skolan. Hon drog en hand genom håret och suckade irriterat. Det störde henne att hon inte hade varit kvickare med att hugga tillbaka, som hon brukade göra. Hon borstade av kjolen ytterligare en gång när de bytte till nästa trappavsats. Det var nackdelen med att bo uppe i Gryffindortornet: alla dessa trappor.

Celeste hade genast dragit tillbaka sin hand efter att hon såg att Tara ryckte till. Genast så skämdes hon och kunde känna hur hennes kinder blivit alldeles varma. Men hennes största bekymmer var om hon gjorde flickan obekväm, och inte heller ville hon framstå som alldeles för på- vilket hon hade en tendens att vara. Celeste beslutade sig dock för att låta det vara och sa inget mer, men fortsatte att följa efter Tara upp till Gryffindors sällskapsrum.

Tillslut så nådde de porträttet, och tack o lov så skulle några elever precis kliva in i porträttet framför dem, för hon hade som vanligt inte koll på lösenordet. Celeste klev in i porträttet och ett vagt leende formades på hennes läppar. Hon hade alltid tyckt väldigt mycket om sällskapsrummet, då det påminde henne om hennes hem.
Hon vände sig till Tara igen och såg på henne med en ganska så oroad blick, men ville inte säga någonting som skulle uppröra henne.

Tara såg hur Celeste reagerade på hennes egen reaktion.
"Förlåt, det är bara att de brukar... Jag menar..." Tara tystnade och fortsatte gå. Hon klättrade genom porträttet och stannade till. Hon skakade på huvudet och gick upp för trappan till sin sovsal som hon delade med fyra andra tjejer. Hon öppnade sin koffert och rotade runt i den. Hon tog upp ett par vita skridskor och ställde sig upp. Hon lade skridskorna på sängen. Hon drog av sig slipsen och slängde den på kudden innan hon plockade upp skridskorna igen. Hon gick ner för trapporna och kom ut i sällskapsrummet igen. Hon kastade en ursäktande blick på Celeste och gick ut genom proträtthålet igen. Hon kunde inte bry sig mindre om att det snart var förbjudet att gå i slottet eftersom det var kväl, hon var tvungen att rensa tankarna litel. Hon slängde skridskorna på ryggen och gick ner för alla trappor och ut genom entrédörren.

Hon gick bort till sjön och tog fram sin trollstav. Hon mumlade någonting och vattnet på sjön förvandlades till is. Hon sparkade av sig sina skor och satte på sig skridskorna innan hon graciöst tog sig ut på isen och tog ett djupt andetag, det var alltid skönt att slippa tänka på annat. Hon slöt ögonen och åkte runt, snurrade och hoppade och försvann in i sina egna tankar.

Celeste följde Tara med blicken tills hon försvann ur sikte, och hävde därefter en djup suck av förtvivlan. Det här känns inte alls bra, tänkte hon. Hon slog sig ned i en fåtölj framför brasan där ett par bekanta satt och hälsade kort på dem. När Tara kom gåendes nedför trappan igen så mötte hon hennes blick, men hon tittade genast bort igen. Om Tara inte ville prata med henne, så tänkte hon inte heller tvinga henne.

Eftersom det ännu var för tidigt för Celeste att gå och lägga sig så tog hon tag i en bok som låg på bordet framför henne som såg ut att handla om magiska djur, och började läsa för att komma på andra tankar. Celeste märkte knappt att timmarna gick, och tillslut så var det bara hon kvar i sällskapsrummet.

Tars fortsatte sin dans över den kalla isen, och stannade tillslut upp. Hon hade ingen aning om hur länge hon hade varit borta, men hon visste att hon var tvungen att vara försiktig när hon gick tillbaka för att inte upptäckas av någon lärare. Hon åkte in till kanten av sjön och tog av sig sina skridskor. Hon drog på sig sina skor och ställde sig upp. Hon höjde trollstaven igen, och isen förvandlades till vatten igen. Tara slängde en blick mot fullmånen som reflekterades på vattenytan innan hon vände sig mot det stora slottet som nu var mörkt.

Hon öppnade de stora ekdörrarna försiktigt och stängde dem tyst efter sig. Hon höll hårt i sina skridskor och tog sig så snabbt och tyst som möjligt upp för trapporna till Gryffindors sällskapsrum. Hon var tvungen att smita in i en korridor för att inte upptäckas av Peeves, som flög förbi. Hon gick bort till trapporna igen när han var borta och tog sig upp till porträttet, som blev ganska sur för att Tara väckte henne med sin ”sena ankomst”. Tara muttrade lösenordet som svar och klev in genom hålet som uppenbarade sig. Hon kom in och såg att det var helt tomt i uppehållsrummet, utom Celeste som satt själv i en fåtölj.
”Kan du inte sova?” frågade hon och log. Hon satte sig ner mittemot henne.
”Förlåt för mitt beteende innan, de där tjejerna trycker på mina knappar alldeles för mycket” la hon till och bet sig i läppen.