Nordiska halvgudar ÖPPET rollspel

Mall:
Namn: Chloe Shaw
Ålder: 18
Kön: tjej
Utseende:
Gudomlig förälder: Oden
Övrig familj: Hennes mamma Evalyn bara.
Död: Det var ett väpnat rån, hon ställde sig i vägen när de sköt mot den som skulle bli rånad.
Personlighet: Rollas väl fram i guess
Övrigt: Tack vare sin far är hon väldigt klipsk och strategisk när det kommer till krig. Av sin mor har hon fått fåfänga och en kaxig attityd.

Tänker att vi försöker sätta igång det här nu om alla är ok med det?

Vill någon börja eller ska jag försöka?

Jag kan inleda, ifall du inte vill ha den äran

Du får gärna börja

Då gör jag så

Váli hade omedvetet slutit ögonen när sekunderna närmat sig noll. Han hade insett att hans chanser att hindra bomben ifrån att gå av, var chanslösa. Den som tillverkat bomben var antingen ett geni och hade funnit ett, för Váli okänt sätt att tillverka en bomb. Eller så hade det varit en människa som chansat och haft tur. Vilket det än varit, så hade tiden varit för knapp för Váli för att hinna finna en lösning på att hindra bomben. Det hade självklart inte hindrar honom ifrån att försöka, efter att ha varnat sina kamrater. Men med sekunderna som tickade ner emot noll, och fortsatte oavsett vad han gjorde, så hade bomben snart detonerat.

Han visste inte vad han hade förväntat sig när den första tryckvågen träffade honom. Smärta? Tomhet? Rädsla? Lättnad? Glädje? Stolhet över att ha försökt? Oavsett vad det var så kände han inget av detta, snarare en tomhet, innan det bländande ljuset kom över honom. Han hade hört historier om att i den stunden man dör, kommer ett vitt ljus över en, men han hade inte lagt någon vikt vid dem, då han trott att döden endast skulle vara svart.

Men han insåg snart att han hade fel. För en sekund trodde han att han överlevt, en löjlig tanke, men att han stod upp, välbehållen och omgiven av någon form av värme kändes för honom omöjligt. Men det var det som skedde. Váli hade aldrig trott på ett liv efter döden, var detta guds sätt att påvisa hur fel han haft? Men Váli var tämligen säker på att man behövde ha en tro för att hamna hos gud, oavsett religion, och det var något han inte hade. Men det borttog inte bevisen att han nu befann sig någonstans, levande eller död, visste han inte ännu, utan en förklaring. Osäker på vad han skulle göra, började han göra det han fann logiskt, gå framåt, i det här fallet emot det starkare ljuset, kanske kunde de ge honom något form av svar.

Det hade gått så snabbt att Avena inte hunnit uppfatta. Det var mitt i natten och Avena låg med de andra i tältet. Plötsligt hörde ropet från utkikaren och de for upp, någon eller några kom mot dem. De kom alla ur tältet, det var mörkt och snön yrde om dem.
Flera kom mot dem och det blev ett enda virrvarr av människor, döda, levande och vapen som sköts. Avena sköt ner en, sedan kände hon det. Kulan som genomborrade hennes kropp och blodet som forsade. Avena fortsatte, men snart kunde hon inte stå upp, en till kula och hon föll. Smärtan var genomträngande lika väl från kylan av snön som omslöt henne.
Allt blev svart och Avena slöt ögonen, väntade på döden för att ta henne från detta liv.

Men det var inte som hon tänkte, istället för att det skulle bli mörkare, blev det allt ljusare och kylan trängdes bort och värme omslöt henne. Avena slog upp ögonen och ställde sig upp och vände sig mot där ljuset kom ifrån.
Vad var detta? Detta var inte snö, det var inte fjällandskap, allt var så rent på något sätt, var det guds ställe? Vem nu det var.
Hon följde ljuset, det verkade vara det enda hon kunde göra och samtidigt öppnade hon den vita pälsjackan, det var varmt.

Zeke vaknade sent denna morgon, tyvärr enligt honom - han hade återigen drömt om sin död. Man kunde tro att man kunde ha sluppit det efter ändå så pass lång tid, men nepp. Och han skulle antagligen aldrig slippa det heller. Han visste att han aldrig skulle glömma nåt av det - smällarna ifrån andra delen av skolan, där man hade kemikalierna som nu exploderade, skriken från dem som var instängda, sirenerna. Brandkåren hade kommit dit, men alldeles för sent då skolan redan var helt övertänd när de kom. Men det som var jobbigast var nog att han inte visste hur det hade gått med hans mamma efteråt. Han undrade hur hon hade det och hur hårt hon hade tagit det - hårt, om han kände henne rätt. Det hade alltid varit bara dem två, och hans mamma hade knappt ens haft någon kontakt med sina egna föräldrar. Han suckade lite, trängde undan de tankarna nu och klev upp istället. Han såg runt lite i det stora rummet, gick och bytte om samtidigt som han undrade lite över dagens nykomlingar. När de kom berodde på när dem dött, men oftast brukade de komma på förmiddagen och få komma upp på sitt rum och presenteras för dem i samma korridor då och sedan få presenteras tillsammans med valkyrians video av döden vid middagen. Det hade varit lite få den senaste veckan, men oftast kom det mellan 0 och 10 nya varje dag.

Det var sent på natten i New York, hon hade varit på bio med en kille som hon inte riktigt mindes namnet på. Det hade varit en mysig dejt men inte alls märkvärdig. Efter filmen så valde de att ta en promenad genom staden, ingen av dem hade förväntat sig att två män med vapen skulle knuffa hennes dejt mot tegelväggen bakom dem och försöka råna dem. När killen inte reagerat snabbt nog så höjde en av rånarna vapnet för att skjuta deras offer. Rånarna hade inte räknat med att flickan bredvid skulle slänga sig framför och istället dö för att rädda livet på killen med de dyra kläderna. Männen sprang iväg och lämnade flickan till sitt egna öde.

Chloe öppnade ögonen och suckade högt, hon hade drömt samma dröm i månader om inte år redan. Hon hade sedan långt tillbaka glömt hur länge sedan det var sedan hon dött. Hon klev upp från sängen och granskade sitt rum, hon började bli sugen på att göra om allt. Hon tog på sig ett par mörka byxor och en tshirt. Hon sträckte på sig och gick ut från rummet, hon hade alltid en stor aptit efter att ha drömt om sin död. Hon kunde inte riktigt förklara det men efter varje gång hon vaknat av skottet så blev hon sugen på allt och kunde äta en hel elefant ifall hon fick.

I nästa blinkning så försvann ljuset, som om det aldrig existerat. Framför honom befann sig istället, något han ville beskriva som en stad, men ordet stad kändes futtigt. Och när Váli studerade den närmare, verkade "staden" vara ett enda hus, större än han någonsin kunnat föreställa sig. Med byggnaden som enda tänkbara mål framför sig, styrde han stegen ditåt, då vända tillbaka inte var ett alternativ.

För varje steg som Váli tog, började han få en insikt som han aldrig trott att han skulle få. I unga år hade hans mor pratat om hans far, Váli hade alltid lyssnat med spänning, svalt varje ord. För honom hade det varit sagor, sagor om en far som inte befann sig på jorden, en far som var en gud. Något som många barn drömde om. Vem önskade inte att ens far var en intressant, spännande och mäktig person. Hans mor hade berättat om hur hon träffat hans far när hon rest jorden runt, då omedveten om vem han varit. Men hon hade accepterat honom för den han var, när sanningen kommit fram, och hon hade försäkrat Váli om att hans far inte velat något annat än att stanna hos dem. Det var förvisso något han var osäker på var sant, särskilt då hans mor delgivit honom namnet på hans far, Loki.

Váli hade läst allt han kommit över om sin far, och han medgav att det var en person som intresserade honom, men desto äldre Váli blev, desto mer förvandlades berättelserna till sagor. Hans mor ville endast ge honom glädje som barn, och Váli hade slutat att tro. Men stående på en plats som han inte kunde beskriva, efter att han skulle ha dött, gav honom misstankar.

Långsamt puttade Váli upp en stor svart ekdörr, för att mötas av något som inte kunde beskrivas som ett rum. Váli kände sig minimalisk när han började vandra över de olika djurhudarna, emot vad som verkade vara en reception, med en kvinna bakom.
"Välkommen" sa kvinnan när han anlände. Váli mötte hennes blick, kanske var det hans år som soldat, eller kanske var det att han började inse att han är son till en gud som gjorde att han inte kände rädsla. "Vi har väntat på dig"
"Beklagar att jag tog min tid" svarade Váli och kvinnan granskade honom.
"Hm" sa hon "En av Loki's avkommor. Jag må säga att du är bättre än många av de andra han avlat, du ser åtminstone mänsklig ut. Din mors förtjänst såklart, var glad för det"
Váli svarade inte kvinnan, han visste vilka barn hon talade om, han hade trots allt läst om de som skulle ha varit hans halvsyskon, om historierna varit sanna, något de nu verkade vara. De syskonen fick nästan Jillian att framstå som from, men ändå föredrog Váli redan sina andra syskon, trots att han aldrig träffat dem.
"Vi väntar på en till, när hon anlänt, kommer ni bli hänvisade till era rum. Du kan vänta där borta"
Váli vandrade emot en öppenspis, den största han skådat, den var i storlek med ett sovrum och Váli undrade om det fanns någon distinkt mening med att ha allt i den storleken de hade. Det var inget han skulle finna ett svar på, åtminstone inte i en stund som denna, så i väntan på vem det än var som skulle anlända, så la han sig ner på en av de mjuka mattorna, och slöt ögonen.

Då ljuset övergick till, tja ett hus? Hon visste inte, hon hade sett skyskrapor på bild, men detta var något annat. Som ett skyhus, ett gigantiskt om nu sådana fanns. Hon började misstänka mer och mer var hon var. Sagor hon hört som liten som sedan försvunnit men under faderns sjukdom återkommit. Hon hade trott han svamlat i feberyran, men kanske inte? De sagor fadern berättat för henne kom emot henne. Den vreden hon känt mot den vad hon trodde påhittade modern som inte kom och hjälpte henne. Den som inte funnits där under hennes ensamhet, ensamhet mot de andra barnen, mot byn, ja mot alla utom fadern.

Avena sköt upp de enorma ekportarna och kom in i ett enormt rum. Avena lät huvan falla och såg sig om. Hon hade aldrig sett något så enormt, men ändå hemtrevligt på någotvis. Kunde det vara det hon trodde det var?
En kvinna kommer emot henne och välkomnade henne, med ett leende.
"Välkommen" ler hon mot henne.
"Var är jag?" frågar Avena förundrat och kvinnan skrattar till.
"Valhall förstås." svarar hon.
""Åh, så det är alltså sant?" får Avena ur sig medans kvinnan går till någon som ligger på en av mattorna. Det hon kunde se av honom var det en soldat. Kläderna deras liknande varandra även om de skiljdes. Hennes var vita som snön, som landskapet där hon kom från. Lika vit som hon själv var och det som byborna hatat henne för. Hon såg vaksamt på mannen, skulle han vara som de andra?