Aplos&Misthaven (privat)

Matthew nickade och log.
”Detsamma!” sa han och Rhaenys skriade glatt. Han vände om när hon red iväg och gick tillbaka mot Misthaven. Han korsade gränsen, och det var som att luften blev annorlunda, som om konflikten slog mot honom så fort han korsade gränsen. Han suckade och tog sig tillbaka till slottet, där hans föräldrar blev glada att se att hans ägg hade kläckts. Han var den första prinsen som också var drakmästare, vilket gjorde honom unik. Han berättade för dem om resan han hade tänkt göra, och de accepterade den, eftersom de visste att han var tvungen att återvända till Misthaven eftersom det var hans hem och framtid, trots allt. Han gick till sitt rum och började packa, och när det blev kväll var han redo att bege sig. Han lade sig i sängen och somnade med Rhaenys bredvid sig.

Nästa morgon slog Matthew upp ögonen tidigt, solen hade knappt gått upp än. Han samlade ihop sina saker och gick ut från slottet. Han gick bort till stallet och sadlade sin svarta hingst Orion. Han satt upp på hästen och galopperade iväg till Isela och sjön där de hade pratats vid dagen innan. Han hoppades innerligt att Ember skulle komma, och att hon inte hade backat ur.

Väl tillbaka vid slottet mötte hon sin mor. Alessandra hade sitt vänliga signaturleende på läpparna trots att leendet inte alltid nådde hennes ögon. Så var det även denna gång. Kvinnan frågade inte var hennes dotter hållit hus. Överraskande nog protesterade hon heller inte då Ember berättade om sina planer. Tvärtom uppmuntrade hon den unga kvinnan men givetvis varnade hon även om att vara försiktig. Efter att ha ätit en lätt middag tillsammans gick Ember upp till sitt rum för att packa. Mycket med sig trodde hon sig inte behöva. Nu kunde hon ju omöjligt veta exakt hur länge de skulle bli borta men hon tvivlade ändå starkt på att hon behövde hela sin egendom med sig.

Mycket sömn hade hon inte fått sig under natten men hon kände sig ändå förvånansvärt pigg, för att inte tala om ivrig över dagen och äventyret hon skulle ge sig ut på tillsammans med Matthew. Hon samlade ihop sin packning och lämnade sedan slottet efter att ha tagit avsked av de få som var vakna så här tidigt på morgonen. Stardust väntade på henne en bit ifrån stallet, frustade till då hon såg sin ryttare. Ember var inte den enda ivriga på att få komma iväg. Då de närmade sig sjön saktade Stardust ner på farten.
"Vilken stilig en," tyckte hon. Ember trodde först att stoet pratade om Matthew och var på väg att instämma, men insåg inte en stund för sent att hon pratade om den svarta hingsten han red. På det viset. Framme hos ekipaget gjorde hon halt och strök en slinga av sitt blonda hår bakom örat.
"God morgon," önskade hon med ett varmt leende, "redo?"

Matthew gäspade och hoppades att Ember skulle komma snart. Han visste inte riktigt hur länge han skulle vänta, innan han skulle bege sig iväg på egen hand. När han funderade på det hörde han hovar mot marken och plötsligt såg han Ember och Stardust komma ut genom skogen. Han log och höjde handen mot dem när de kom ridandes mot honom. Han klappade om Orion och nickade.
”Absolut” sa han och tittade på Rhaenys som hade lagt sig tillrätta i manen på Orion framför sadeln han satt i.
”Men jag vet inte riktigt vart vi ska, jag har ingen plan eller så” sa han och skrattade till, och det slog inte honom riktigt förrän nu. Vart skulle de ta vägen egentligen? De visste ju inte om det ens fanns något bortom Misthaven och Aplos, men sannolikheten var ganska stor att det borde finnas något där. Orion skrapade med hoven i marken och Matthew tog tag om hans tyglar.
”Vad tror du om österut? Det är en råchansning, men det kanske kan vara något?”

Ember kände sig inte mycket klokare än Matthew angående vilket håll de skulle röra sig mot. Hon hade ingen aning om var någonstans de skulle börja och kände sig plötsligt ganska nervös. Något liknande hade hon aldrig gjort trots att hon som yngre varit mycket äventyrlig av sig. Det här var dock helt annorlunda från allt som hon någon gång tidigare hittat på. Hans förslag om att de skulle rida österut lät bra i hennes öron. Skulle inte det ge dem något resultat fick de helt enkelt byta strategi och ta en annan rutt. Långt hann de inte komma förrän en varg dök upp och blockerade vägen. Snart fick den sällskap då resten av flocken, fem stycken till, omringade dem ilsket gläfsande.
"Vi är trötta och hungriga." Vargen som var den största och till synes argaste hade tagit till orda. De andra vargarna blottade hotfullt tänderna som för att ge eftertryck åt det som alfan berättat. Stardust skrapade med hoven i marken. Hon tyckte inte alls om situationen de befann sig i. Ember tog sig ner från hästryggen och vände sig mot vargarna. Rädd var hon inte. Vargarna var vanligtvis inte aggressiva och hon hade ingen aning om vad det var som tagit åt dem helt plötsligt. Det kunde ju inte bara vara fråga om mat. Hon satte sig ner på knä framför den största vargen och vilade handflatorna mot sitt knä.
"Jag har ingenting att erbjuda er," började hon lugnt, "men ni kan följa med oss en bit på vägen. Det kommer säkert lösa sig med maten och ni kommer få en chans att vila. Mitt andra förslag är att ni fortsätter mot gränsen till Aplos. Hälsar ni från mig kommer någon hjälpsam alv hjälpa er." Vargarna slutade en efter en att morra och la nu alla huvudet på sned.

Matthew såg sig omkring under ridturen, och kände att han verkligen gillade naturen. Han kände vinden i håret och hur skön atmosfären kändes. Plötsligt stannade de till, och Orion gnäggade oroligt, och backade lite. Framför dem stod ett pack vargar. Orion frustade och ställde sig lätt på sina bakben.
”Lugn”, sa Matthew och klappade om Orion, som fortfarande var nervös, men han hade alla hovar i marken. Rhaenys hade flugit upp och svävade nu i luften ovanför honom. Han stirrade på hur Ember hoppade av Stardust och satte sig framför vargarna. Han öppnade munnen för att säga något, men hon hann före. Hon verkade prata med vargarna. Han tittade imponerat på henne.
”Du kan prata med djur” sa han, när det plötsligt slog honom. Han hade ju aldrig träffat en alv innan, men han hade läst lite om dem. Rhaenys skriade glatt och landade på hans axel.
”Precis som du kan tala med mig” sa hon till honom och Matthew klappade hennes huvud. Han såg på Ember.
”Vad säger dem, vill de oss något?” frågade han och bet sig i läppen. Det sista han ville var att hamna i slagsmål med ett pack vargar. Han tittade på dem, och de verkade lugna ner sig, men han var ändå på sin vakt. Han ville inte skada dem, men om de gjorde någonting mot honom så var han tvungen.

Ember bröt för en kort stund ögonkontakten till vargen för att vända sig om och se på Matthew. Hon nickade som för att bekräfta hans påstående om att hon kunde tala med djur. Det var en förmåga hon var väldigt glad och tacksam över att ha. Hon skulle inte vilja byta ut förmågan mot något annat. Hon vände sig om mot vargen igen som nu hade lugnat ner sig. Han satte sig ner och slickade sig tankfullt om nosen.
”Vi följer med er,” hade han snart bestämt sig för och sträckte ut sin tass mot henne i fredlig avsikt. Ember tog tassen i sin och kramade lätt om den innan hon reste sig upp igen. Så tog hon sig upp på hästryggen igen. Stardust hade läst av situationen och böjde ner huvudet för att hälsa på alfan.
”De är hungriga och trötta, bad om ursäkt för att de gav ifrån sig ett hotfullt intryck. Flocken kommer följa oss en bit på vägen,” förklarade hon för Matthew innan hon smackade med tungan för att uppmana Stardust att fortsätta framåt.

Matthew studerade när Ember skakade alfahannens tass, nästan som två personer som har kommit fram till en överenskommelse. Han nickade till hennes ord, men funderade lite för sig själv. Det var lite konstigt att ett pack med vargar ville följa med dem, och det kändes lite konstigt att ha dem i hasorna när han tryckte in sina hälar i Orions sidor för att få honom att röra sig framåt. Orion var fortfarande lite orolig, speciellt eftersom vargarna gick bakom honom. Rhaenys flög bredvid Matthews huvud. Efter några timmars ridning saktade Matthew ner. De hade lämnat Isela för en stund sedan, och var nu på mark som varken Misthaven eller Aplos hade utropat som sitt, men det tillhörde heller inte Isela, i alla fall inte vad Matthew visste.
”Vi är utanför gränserna nu, eller hur?” frågade han och bet sig i läppen. Han undrade varför ingen hade velat resa hit innan, han hade aldrig hört om någon som hade gjort det. Lite längre fram fanns en skog, som såg vacker ut, men ändå mörk på något vis, nästan som om träden hade något mörkt över sig. Han tittade på Ember.
”Vad tror du om skogen? Ser den inte lite konstig ut?” frågade han och stannade.