Gatans barn

Samantha slutar att vissla då hunden som tillhör den sjungande flickan kommer och nosar på henne.
"Hej, där. Kände du att jag hade något gott i fickorna?" ler hon och tar fram en liten korvbit och ger till hunden. Hon hade ändå gott om pengar nu och skulle sälja fler saker.
Sedan studerar hon flickan och ler stort och charmigt mot henne.
"Hej, du brukar sjunga på marknader va? Det är väldigt fint." ler hon och stoppar händerna i fickorna medans hon studerar henne uppifrån och ner. Flickan liksom hunden skulle behöva ett bad och säkert en luskammning med.
"Vad har hänt?" frågar hon och nickar åt blodet och sträcker sedan fram handen.
"Sam heter jag, gissar att vi ska åt samma håll så vi kan följas åt." ler hon glatt och intagande åt henne. Det var så hon log åt alla damer, de blev mer givmilda då och att använda sin charm till sådant ändamål hade hon inget emot. Däremot hade hon inte tänkt avkräva något sådant av flickan, men det skadade inte att vara trevlig heller.

Grace log lite när trollkarlen gav Miko en korvbit, väldigt generöst. Grace nickade som svar till hans fråga.
”Ja, det gör jag, tack” sa hon och ryckte på axlarna. Grace hade svårt att ta emot komplimanger. Rösten använde hon för att överleva, och det var bara en slump att den var väldigt vacker. Hon tittade på såret när han frågade vad som hade hänt.
”Någon på torget som blev arg bara” sa hon och tittade på killen, som hon nu fick reda på hette Sam. Grace nickade.
”Jag heter Grace” sa hon och fattade hans hand, ”du brukar göra trolleritrick på torget va? Jag brukar se dig ibland från där jag står” sa hon och tittade bort mot den svarta marknaden som uppenbarade sig framför dem. Man kunde sälja allt där, var det något man behövde som inte fanns i vanliga affärer var det hit man gick. Behövde man sälja saker som man hade fått tag på ett ohederligt sätt var det hit man gick. En perfekt plats för ficktjuvar och andra kriminella att driva sin respektive handel på. Även om rättsväsendet visste om dess existens så brydde de sig oftast inte om vad som pågick där, det var som en fristad.

”Jag förstår att du inte bara utför trollkonster på torget” sa hon och nickade mot den svarta marknaden. Varför skulle Sam annars vara påväg dit? Hon försökte avgöra hans ålvder, och bestämde sig för att han antagligen var någonstans runt hennes egen, 18, 19 år.
”Hur länge har du jobbat på torget och marknaden?” frågade hon nyfiket. Själv hade hon gått från att bedra rika till att sjunga vid 14 års ålder, även om hon fortfarande bedrog folk ibland. Det bästa hon visste var att bryta sig in i folks hem när de var borta och bada i deras badkar och tvätta sig, det var bättre än att simma i kanalen. Hon försökte hålla sig så ren som möjligt, men ibland gick det inte. Klänningen hon bar var hyfsat hel i alla fall, det var viktigast, sen att den var smutsig var en annan femma. Det var bara kanten som var lite stött, men om det blev större revor så gick det att laga. Hon tittade på Miko som gick mellan dem.
”Han verkar gilla dig” sa hon och nickade leende mot den svarta hunden som glatt viftade på svansen. Han var alltid glad, oavsett situationer. Det var därför Grace tyckte om honom så mycket, för han livade upp stämningen runt henne, gjorde hennes liv lite lättare att leva.

Seven hade när tillfälle givits, bytt kläder. Han kunde fortfarande höra männens rop från mörkret, letandes efter en clown. För att inte väcka uppmärksamhet och bli förhindrad av frågor, rörande en händelse han inte varit delaktig i, bar han istället ett sätt finare kläder. Seven gick ut i folkvimlet, nu klädd i svart kappa, hög hatt och en enklare skjorta med tillhörande väst och byxor. Han höll huvudet böjt och lät skuggan ifrån hatten dölja hans ansikte. Utan masken var bandagen synliga, något han var en aning obekväm med. Dock kastrerar folk inte några direkta blickar åt hans håll, då han smälte in i folkmassan. Lik de adelsmän som promenerade längs gatan. En gång hade han varit än av dem, kanske var han fortfarande, om han inte blivit dödförklarad. Dock var tanken på återvändo till sitt tidigare liv otänkbart, så länge hans föräldrars mördare befann sig någonstans på Londons gator.

"Jag ber om ursäkt herrn" sa plötsligt en yngre pojke som sprang in i honom. Pojken var på väg att fortsätta framåt när Seven tog tag I hans hand.
"Det kan gå illa om du inte är vaksam" sa han och tog sin börs ifrån pojken, som såg förvånat på honom, innan han försökte spela oskyldig.
"Jag vet inte hur den hamnade här. Det måste ha varit en olyckshändelse"
"Jag har inte för avsikt att döma eller tala dig till rätta" började Seven och öppnade börsen. "Att be om en hjälpande hand är inte lika med ett nederlag"
Seven räckte över en peng till pojken som stirrade stort på honom.
"Tack herrn"
"Medkänsla behöver inget tack" sa Även och kostade på sig ett leende under hatten, dock var det inte synligt för pojken.
"Behöver ni hjälp med något?"
"Tack det var ödmjukt av erfarenhet, men gesten är inte nödvändig. Om ni trots allt vill göra något för mig, kan det vara att vara försiktigare hädanefter. Alla är inte lika förstående när ens börs blir tagen" sa Seven och pojken nickade.
"Skall bli herrn" sa han innan han började springa därifrån, men stannade och vände sig om. "Om ni ändrar de, så fråga efter Mikael"

Seven följde pojken med blicken när han försvann. Han var lättade att hon kunnat bidra med något för pojken. Trots att Seven var än av dem, och själv bodde på gatan, fanns det en klyfta mellan dem. Han hade något att falla tillbaka mot, ännu åtminstone. Seven drog ner hatten ännu lite till, och fortsatte sin vandring längs gatan.