Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Graces händer skakade så mycket att det var ett under att hon ens kunde se dem. Det var tur att det inte var så många som var ute på skolgården just nu. Hon fattade tag i Calvins hand och kunde med hans hjälp resa sig upp. Hon tog ett djupt andetag.
”Prata om vad? Hur jag reagerar när det kommer Strigoi? Det var inte jag som var distraherad, det var du” sa hon och höjde på ögonbrynen. Hon funderade seriöst på om hon skulle berätta för Calvin om sina problem, det kunde ju faktiskt göra hans del av jobbet lättare, men vad skulle han tro om henne? Hon såg framför sig hur han kontaktade en lärare som sedan fick henne inlagd på mentalsjukhus. Det var hon inte jättesugen på.

"Det är klart jag är distraherad! Du skrek så... Jag trodde det var en riktig Strigoi, Grace. Har du ptsd?" undrade han sedan och granskade henne noggrant. Det hade inte förvånat honom ifall hon led utav post traumatisk stress då hon hade gått igenom otroligt mycket. Han svalde hårt och märkte då att han fortfarande höll i hennes händer. Han log svagt och släppte dom försiktigt.

Grace reagerade inte på att han höll i hennes händer förrän han släppte dem. Hon tog ett steg bakåt och kände hur hon blev lite röd i ansiktet. PTSD. Hon bet sig i läppen.
”Jag tror det” sa hon tyst och tittade ner i marken. Hon kände sig så otroligt utblottad där hon stod, som den svaga Moroi som hon var. Moroin som inte hade något element att kontrollera, trots en familj som hade varit full av luftkontrollanter. En Moroi som såg och hörde i syne och som höll på att bli galen. Hennes murar hon hade byggt upp fanns där av en anledning. Hon böjde sig ner och plockade upp sin väska från marken.
”Tack för hjälpen” sa hon lika tyst och kliade sig i nacken. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Allra helst ville hon bara springa till sitt rum, lägga sig i sängen och inte gå upp igen på ett halvår.

"Var det därför du skrek? Du tänkte tillbaka på den där dagen..." sade han och kollade nyfiket på henne. Han kunde inte ens klandra henne för att hon mådde dåligt över det, han hade hört att hela hennes familj hade gått bort i attacken. Han svalde hårt och granskade henne lite snabbt innan han försiktigt kramade om henne. "Det är lugnt att vara ärrad, det vet du va?" sade han tyst.

Grace nickade och tittade fortfarande ner i marken. Hon stelnade till när han lade armarna runt henne och hon stod bara still, hon gjorde ingenting. Hon tittade på honom.
”Att vara ärrad är en grej, men det förstör hela mitt liv. Jag klarar inte ens av en fejkattack, hur ska det gå när det händer på riktigt igen?” sa hon och sparkade på en sten på marken. Hon bet sig i läppen när hon plötsligt började höra rösterna igen. De smög sig på henne och viskade, knappt hörbart, till henne. Hon ryckte med huvudet och morrade. Hon lade händerna på tinningarna och tog ett par steg bort från Calvin. Det hade inte slagit henne förrän nu, kan allt som hon hade sett och hört uppkommit på grund av posttraumatiskt stressyndrom? Men samtidigt kändes det mer mysteriskt kring problemen, som om det var något annat än psykologi. Hon tittade på Calvin. Han måste tro att hon var galen.
”Plötslig huvudvärk” mumlade hon tyst.

Calvin kollade på henne och suckade, han öppnade på munnen för att svara men lät bli då hon betedde sig underligt. Han sa inget utan nickade lite åt hennes ursäkt, han köpte det inte alls.
"Kom nu." log han försiktigt och började gå mot matsalen. Han började fatta hur försiktig och vaksam han behövde vara för att hon skulle må bra. Visst gillade han henne inte särskilt mycket men han ville inte att hon skulle må dåligt för hans utbildnings skull.

Grace såg på honom att han tvivlade på hennes huvudvärk, men sköt det åt sidan nu. Hon vände sig om och började gå mot matsalen. Det kändes bättre på något sätt, men rädslan att hennes problem skulle läcka ut i skolan ökade. Hon gick in till donatorerna och blev kvar där en bra stund. Hon behövde vara ensam en stund, och donatorerna visste ändå inte vad som pågick när de väl hade fått sin kick. När hon kom ut till Calvin igen stod rektorn vid honom. Grace fick en stöt i magen. Hade han berättat? Hon tittade besviket på Calvin men bytte fokus när rektorn harklade sig. Hon räckte över ett brev till henne. Hon tryckte Graces händer och tittade medlidsamt på henne när hon tog emot brevet.
”Om du tackar ja så skickar vi med två beskyddare härifrån, men såklart också Calvin här, eftersom uppgiften fortfarande gäller” sa hon och nickade mot Calvin innan hon vände och gick därifrån. Grace bet sig i läppen och tittade på brevet. Det var adresserat till henne, med drottningens sigill högst upp. Hon tittade sig omkring i matsalen, det var inte så många där. Hon öppnade brevet och ögnade igenom det snabbt. Hon kände hur tårarna började trycka bakom ögonlocken och det kändes som om hon skulle kräkas. Det var en inbjudan. Graces mamma Tyra hade varit väldigt aktiv politiskt, och en väldigt omtyckt politiker. Det var många, inklusive drottningen själv, som hade sagt att hon hade stor chans att bli vald till nästa drottning. När hon dog blev det mycket uppmärksamhet och sorg, och nu ville hovet bjuda in till en bal i Tyras, och resten av familjens, ära på årsdagen av deras bortgång. Grace stirrade på brevet. Hon hade bara velat få vara i fred på årsdagen, inte gå på någon bal och behöva vara social och få medlidsamma samtal hela kvällen. Hon skakade på huvudet och svalde hårt. Hon koncentrerade sig hårt på att inte visa några känslor just nu.

Calvin hade en ganska kall och uttråkad ton när han pratade med rektorn, det var inte riktigt hans favoritperson så det var sällan han lät det minsta trevlig mot henne. Han sneglade mot Grace när hon kom ut och rynkade på pannan när han såg en hint av besvikelse när hon kollat mot honom. Han granskade kvinnorna framför honom och såg sedan efter rektorn. Han vände uppmärksamheten till Grace igen och rynkade lite på pannan.
"Hur är det? Vad handla det om?" frågade han nyfiket och kollade på henne. Han ville ta brevet från henne och läsa igenom det då han inte gillade att inte ha koll. Om han eventuellt skulle åka nånstans så ville han gärna veta vart.

Grace svalde hårt och räckte över brevet till Calvin.
”Vi ska till drottningen och slottet, vi åker imorgon” sa hon och gick förbi honom. Hennes hjärna gick på högvarv, och just nu tänkte hon inte på saker som att Calvin skulle se henne flippa ur, för det var något hon behövde göra just nu. Hon stormade in i sitt rum och stannade. Hon tittade sig omkring och gick fram till skrivbordet. Hon rev ner allt som var på det ner på golvet. Böckerna flög åt alla håll och pennor rullade runt på golvet. Hon gick bort till bokhyllan och började riva ut böckerna som var där och slängde dem på golvet. När hon var färdig andades hon tungt. Hon satte sig ner mitt i kaoset och tog upp vad som låg närmast henne. Hon såg att det var anteckningsblocket som hon skrev ner händelserna i. Hon gav ifrån sig ett sammanbitet vrål och slängde blocket i väggen. Hon sparkade på en av böckerna och öppnade garderoben i jakt på sin balklänning, som om hennes utbrott precis inte hade hänt. Hon tog ut den. Det var en ljusblå balklänning som hade varit hennes mammas. Hon höll upp den och tittade sig i spegeln.
”Jag borde bära svart dock” sa hon för sig själv och suckade. Hon hatade svart.

Calvin rynkade lite på pannan åt hennes ord. Drottning? Slott? Han skakade lite på huvudet och gick efter henne. Han stannade utanför hennes rum då han antog att hon behövde en liten stund för sig själv. Han själv hade svårt att greppa att han skulle åka till slottet. Han märkte sedan att han höll i brevet, det tog en liten stund innan han öppnade det och läste igenom texten. Han suckade lågt och la brevet i sin ficka. Han knackade försiktigt på dörren innan han gick in. Han granskade Grace, som numera stod vid spegeln med en blå klänning framför sig.
"Den blir jättefin." sade han bara och gick till henne. Han tvekade inte utan kramade om henne, han antog att hon behövde någon slags tröst efter att ha fått upp sina föräldrars mord som en käftsmäll i ansiktet av drottningen själv.