[PRS] Theida & Countess

Ethan steg in klassrummet och valde en plats intill ett fönster. Till höger om honom satte sig två av hans kamrater som läste samma ämne. De lutade sig över bordet för att kunna tala med personerna på raden framför. Men inte Ethan. Istället snurrade han tankspritt på en penna mellan fingrarna och vände blicken ut mot skolgården. Dagen skulle bli lång och han såg fram emot att få lämna byggnaden i eftermiddag.
Då professorn började lektionen försökte Ethan att fokusera, vilket var svårt på grund av samtalet rörande helgens händelser som pågick i raden bakom honom.

Längst fram i klassrummet satt Koreys kompis, han som hade pratat med honom tidigare och gått med honom till klassrummet. Nu satt han och pratade med några andra killar. Det brukade bli så, Så fort han hittat någon annan att vara med än Korey så valde han alltid dem över honom. Ibland önskar Korey att han också hade någon att vara med hela tiden, någon som inte valde andra före honom. Tankarna for tillbaka till den blonda killen som hade suttit mitt emot honom tidigare. Helt ärligt hade han gärna stannat och pratat med honom om han hade fått chansen. Om inte den där tjejen, som antagligen var hans flickvän, hade kommit och stört. Korey störde fortfarande sig på henne. Han kunde inte sätta fingret på vad det var med henne, men något irriterade honom. Kanske var det att hon -troligen- var hans flickvän som störde honom? Fast varför skulle det vara det? Korey suckade lätt. Han orkade inte tänka mer på det och släppte det istället. Ibland är det bara så helt enkelt, vissa personer irriterar man sig på något otroligt utan att veta riktigt varför.
Killarna längst fram skrattade och pratade högljutt med varandra då läraren kom in i klassrummet. De tystnade snabbt och vände blickarna mot läraren. Han började prata men Korey hade verkligen ingen lust att lyssna på det han sa. Det läraren pratade om var otroligt tråkigt och det kändes som att han ändå inte fattade något av det han sa. Han kollade ut genom fönstret och tappade bort sig i sina egna tankar igen.
"Korey? hallå? lyssnar du ens på något av det jag säger?". Korey röck till och kollade fram mot läraren som kollade tillbaka mot honom. Det var läraren som hade märkt att han inte hade fokuserat på lektionen och sagt till honom. "Jadå, jag lyssnar" svarade Korey, fortfarande lite halvt borta i sina tankar.

Lektionen närmade sig sitt slut och Ethan hade för länge sedan gett upp med att försöka fokusera på vad läraren sa. Han hade lagt ifrån sig pennan och stirrade istället ner på en tom sida i sitt anteckningsblock. Han suckade för sig själv och lät kroppen sjunka ännu längre ner på stolen.
Då mindes han plötsligt den märkliga ögonkontakten som han tidigare delat med den okända killen i korridoren. Ethan kände inte igen honom, men ville ändå veta mer. Diskret bläddrade han fram porträttet som fanns längre bak i blocket och granskade det under de kommande minuterna.

Korey hade fortfatande inte alls någon lust att fokusera på vad läraren sa men försökte fortfarande kolla mot honom och verka intresserad för att undvika ännu en tillsägelse. Lektionen var snart slut och efter det skulle han ha en ganska lång rast. Tankarna föll återigen på killen i korridoren. Kanske att han skulle kunna hitta honom då och prata med honom. Fast hur skulle det gå till? Och vad skulle han ens säga? "Hej jag är dendär snubben du satt mittemot i korridoren tidigare idag, jag skulle bara säga hej!" Och sedan gå iväg? Åh gud nej. Aldrig. Han sköt snabbt bort tanken.
Lektionen var äntligen slut. Korey tog sina grejer, reste dig och gick iväg mot sitt skåp.

Ethan vaknade ur sina tankar när det plötsligt vibrerade i fickan och inte alltför diskret försökte han fiska upp mobilen från sina jeans. Påminnelse! Besök 16:30.
Med en besvärad suck drog han ena handen genom sitt blonda hår och släppte telefonen framför sig. Han förstod egentligen inte varför han gått med på att träffa sin far som i flera år hade plågat både Ethan och hans mor.
...
Professorn stängde av projektorn och lektionen var avslutad. Ethan tog snabbt böckerna i handen och lämnade klassrummet först av alla. Alla tankar som for omkring i hans huvud gjorde att han helt glömde bort att vänta på sina kamrater som ännu inte hade plockat upp sakerna från bordet. Efter alla dessa år kunde blotta tanken av fadern fortfarande göra honom upprörd och frånvarande. Så med blicken fokuserad rakt fram och bestämda steg begav sig Ethan bort till skåpen, och med ett kraftigare slag slog han till luckan som for upp i en väldig fart.

Korey öppnade skåpet och la in sina grejer. Han visste att han skulle ha en ganska lång rast nu så han orkade inte ta med grejerna han skulle ha till nästa lektion redan nu. Han stängde skåpet igen och gick tillbaka mot bänken han suttit på tidigare och satte sig ner på den. Han tog fram mobilen och hörlurarna och satte på musik. Korey hoppades nästan lite att killen som hade suttit på bänken framför honom tidigare skulle komma och sätta sig där igen. Eller kanske till och med sätta sig bredvid honom.
Han kollade ut genom fönstret och suckade lågt. Som om det skulle hända.

Efter att ha kastat in sina saker i skåpet stängde Ethan luckan lika hårt som han hade öppnat den. Men därefter sänkte han huvudet och tog ett djupt andetag för att lugna ner sig själv. Det sista han ville var att andra skulle se honom sårbar.
På väg bort från skåpet upptäckte Ethan den okända killen som tidigare suttit mitt emot honom under morgonen. Även den här gången med musik i båda öronen och med mobilen i handen. Istället för att passera killen stannade Ethan mitt framför honom. Delvis kunde han höra musiken som spelades ut ur hörlurarna och förstod att det skulle vara lönlöst att säga någonting förrän volymen sänktes. Därför stod han bara där, tyst och väntade.

Korey märkte att någon hade stannat framför honom och kollade upp. Där stod killen som hade suttit på bänken framför honom tidigare. Helt tyst bara stod han där. Korey kollade lite förvirrat på honom ett tag innan han pausade musiken och tog ut hörlurarna ur öronen. Han kollade upp mot honom igen. "uuhh... Hej?" sa han lite förvirrat.

Ethan hade varit så självsäker när han gått fram, men killens förvirrade ansiktsuttryck drog ner honom på jorden igen. Vad höll han på med? Vad skulle han ens säga? Trots att killen hade pausat musiken och tagit av sig lurarna stod han först bara tyst. Det som var sekunder kändes som en evighet och det började snart bli sådär jobbigt tyst mellan dem.
"Du råkar inte ha en tändare?..", sa han till slut.

varför betedde han sig så nervöst och förvirrat för?? Nyss hade han hoppats på att killen skulle komma hit och att han skulle få en chans att prata med honom. Men nu önskade han nästan att han skulle gå. Eller nej, han ville fortfarande verkligen prata med honom. Få veta hans namn åtminstonde. "uuuh joo-" svarade Korey. Så det var bara det han hade velat? att låna tändare. Lite besviken blev han faktiskt. Han grävde lite i fickan och höll sedan fram en tändare "Här, vill du låna eller?".