Det sagolika uppdraget

Evie släppte honom då Juliette sa det. Med något galet i blicken studerade hon honom samtidigt som hon lekte med dolken.
"Men det låter ju perfekt, att han här tar din plats." sa hon ljuvt och Michael såg tacksamt på henne. Hon blinkade åt Juliette då det framstod att hon inte gillade honom. Långsamt tog hon sig fram, än med något galet i blicken. Långsamt förde hon handen över hans kind och kindben.
"Ja, absolut, vi skulle ha det så trevligt samman." andas hon mjukt fram vid hans öra så nära att läpparna kittlade hans kind. Hennes hand fördes längst hans sida och upp under hans tröja.
"Det skulle vara så bra med någon att offra till vilddjuren och släcka mina lustar med." hennes röst var mer av en viskning nu då hennes läppar omslöt sig om hans. Hon kände väl att han var oerfaren och att hon skrämde honom, det var precis det hon ville.

Juliette studerade händelsen framför henne. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon gillade inte att Evie skrämde honom, men hon ville ju samtidigt inte ha honom där. Michael andades snabbt, och Juliette kunde nästan höra hur pulsen slog snabbt i hans bröst. Han utstötte något märkligt ljud och sprang snubblandes iväg, bort mot vattnet och försvann. Juliette stod tyst och insåg inte förrän nu att hon höll ett febrilt grepp om sitt hår. Hon släppte det och tittade bort mot hållet som Michael hade försvunnit. Hon öppnade munnen för att säga något om Evies metoder, men stängde den igen. Michael skulle nog aldrig störa henne igen. Juliette satte sig ner på marken.
”Tack för hjälpen” sa hon och tittade upp mot Evie. Juliette kunde inte låta bli att tänka på om hon bara skulle vara en börda under det här uppdraget, Evie verkade ju klara det själv. Hon lade sig ner på marken och tittade upp mot stjärnorna. Himlen var så vacker när det var stjärnklart.

Då Michael flydde skrattade Evie roat, något galet och stoppade undan sin dolk. Detta var roande att se hans rädsla, se honom fly och ha den totala makten över honom. Inte bra eller renhårigt kanske, men vad brydde hon sig om det? Hon var inte uppfostrad så, inte som Juliette. Hon möter hennes blick, undrade vad hon tyckte om det hela. "Ingen orsak, han lär nog inte störa dig mer. Gör han det kan du alltid hota med mig." flinade hon innan hon gick och la sig på andra sidan elden där hennes filt var. Hon virade sig in i den och la sig till rätta.
"God Natt då." sa Evie lågt innan hon slöt ögonen för att försöka få någon sömn denna natt.

Juliette nickade och lade sin filt och hår över sig. Hon blundade och somnade ganska fort. Hon drömde inte så mycket under natten, utan vaknade utvilad när solen gick upp. Hon reste sig upp och flätade ihop sitt hår. Hon suckade irriterat och drog lite i flätan innan hon gick fram till trädet hon hade sett dagen innan. Hon tog tag i en gren och hävde sig upp på den. Väl där började hon klättra, och satte smidigt fötter och händer på rätt platser tills hon nådde toppen. Hon tittade ut över landskapet som bredde ut sig; träd, buskar, sten och hav såklart. Hon såg båten en bit bort. Österut såg det ut att finnas någon form av klippformation. Hon satt där en stund och njöt av den friska luften innan hon klättrade ner igen. Hon tog en skål och började gå runt och plocka de bär som hon visste var ätbara. När skålen var full satte hon ner den i lägret och slog sig ner på stocken i väntan på att Evie skulle vakna. Juliette visste inte vad Evie ville ha till frukost, så hon kunde inte förbereda den åt henne. Hon studerade de smådjur som sprang omkring lite längre in i skogen, en liten kanin och ekorre sprang runt och letade mat.

Evie hade sovit dåligt under natten. Hon låg hopkuren under filten med huvudet gömt. Det var hennes vanliga mardrömmar och hon hade lärt sig att vara tyst, inte skrika, att ens ha dem visade hur svag hon än var. Drömmarna då hon fick spendera en natt i fängelsehålan och mycket mer.
Då hon väl vaknade ordentligt såg hon blek och inte alls utvilad ut då hon satte sig upp. Hon såg på Juliette som verkade ha varit vaken ett tag, men sa inget. Istället tog hon en klunk ur flaskan och började sedan värma vatten för te till dem, för att lugna henne.
"Vill du ha te?" frågar hon slutligen för att säga något alls, för att visa att allt var bra även om hon inte log och hade lika stelt ansikte som förr.

Juliette studerade Evie där hon låg. Hon verkade ligga helt blickstilla. Juliette själv rörde sig väldigt mycket när hon sov, så hon var fascinerad över hur stilla Evie låg. När hon väl vaknade kunde Juliette inte låta bli att notera att hon inte såg särskilt utvilad ut, hade hon legat vaken hela tiden? Juliette valde att inte fråga utan nickade bara. Hon tittade lite förvånat när Evie tog en klunk ur spritflaskan, var det inte lite väl tidigt för sådant?
”Gärna, jag har plockat lite bär om du vill ha” sa hon och sköt fram skålen mot henne. Hon drog i sin fläta och tittade på Evie.
”Jag såg ett gäng klippor en bit bort, med vad som såg ut som grottöppningar. Vi kanske ska gå dit sedan och se om det finns någonting som är användbart för att hitta diamanten?” föreslog hon och stoppade in ett bär i munnen. Hon såg plötsligt en kanin komma fram till lägret. Den satt och tittade på dem och Juliette satte sig långsamt på knä och sträckte fram handen.
”Kom då” lockade hon och kaninen tittade misstänksamt på henne innan den skuttade fram och nosade på hennes hand. Juliette rörde vid pälsen på huvudet och klappade den innan den skuttade iväg in i skogen igen. Juliette skrattade lite och lutade sig bakåt mot stocken. Hon saknade sina egna djur.

Evie nickade till tack för bären, hon orkade just nu inte vara trevlig mot henne. Hon hällde upp te till dem båda och tog ytterligare en klunk ur flaskan för att lugna ner sig. Då hon drack sitt te kände hon åter sitt lugna och samlade jag kom åter. Hon var svag som ens blev såhär dessa känslor borde hon för länge sedan lärt sig att hantera, eller ja hantera det bättre än nu.
"Det låter bra, vi har visserligen varit i några av dem grottorna, men inte alla." sa hon menande då hon och hennes vänner varit här.
Plötsligt kom en kanin från ingenstans som Juliette lockat dit. Evie såg något blandat med motvilja och fascination på dem. Hon hade aldrig rört vid ett levande djur förr. Inte för att hon försökt, men hon gissade på att dem bara skulle fly från henne.

(Haha, bra det xD)

Juliette tog emot koppen.
”Tack” sa hon och tog en klunk. Hon brukade dricka rätt mycket te, hon gillade värmen. Hon nickade när Evie pratade om grottorna, Juliette kunde inte vänta att utforska dem, det skulle bli spännande. När hon hade druckit ur sin kopp satte hon ner den och reste sig upp. Hon satte på sig sitt bälte och tittade på Evie.
”Är du redo?” frågade hon och började gå bort mot grottorna. Hon undrade hur de skulle se ut inuti, och om det fanns något speciellt i dem. Hon hade aldrig varit i en grotta förut, det fanns inte så många sådana i Corona, och om det fanns skulle hon ändå inte få lov att gå dit. Hon skakade irriterat på huvudet när hon gick, hon tyckte inte om att behöva sätta upp håret. Men det var ju lättare än att ha det släpandes i skogen och fastna i grenar. Hon försvann in i sin egen tankevärld och stannade upp för att vänta in Evie. Hon visste ju trots allt området mycket bättre än Juliette själv.

Evie plockade ihop sin packning så de bara kunde lasta på båten när de sedan skulle ge sig av. Sedan följde hon efter Juliette, Juliette och hennes långa fläta.
"Varför klipper du inte håret?" frågar Evie med en lätt rynka mellan ögonbrynen. Det verkade vara så opraktiskt och Juliette verka störa sig på det. Hon ledde dem sedan genom den lilla skogen och till den första grottan som låg rakt över ön på andra sidan.
"Så." sa Evie då de var vid grottan. Hon letade sedan på ett par rejäla grenar och mumlade något mot dem. Den gröna elden från förr uppenbarade sig på dem. Hon gav den ena facklan till Juliette och gick sedan in.

Juliette rycktes ur sin drömvärld när Evie ställde en fråga till henne. Hon bet sig i läppen. Vad skulle hon svara? Evie hade ju redan visat sina krafter, så varför skulle inte Juliette visa sina? Hon tänkte i några sekunder, och mindes var hennes mamma hade sagt innan hon gav sig iväg. Hon bestämde sig för att visa vad hon kunde göra om det verkligen, verkligen behövdes. Hon skakade på huvudet.
”Jag kan inte, det är en lång historia” sa hon tyst och tog emot facklan från Evie. Hon klev in i grottan och såg sig fascinerat omkring. Det hängde långa formationer av stenar i form av droppar i taket, och det rann vatten på klippväggen. Juliette gick längre in och kom ut till en liten oas med en stor sten i mitten. Stenen var formad i mitten, och det såg ut som någon form av piedestal. Hon vände sig mot Evie.
”Har du varit här innan?” frågade hon och nickade mot oasen.