lever i fantasin [prs]

Jag vände mig om och såg Ludwig stå i köket några meter bakom mig. Jag log glatt och gick fram till honom.
"God kväll, Kronstrand," sa jag med rolig röst innan jag fnissade till och kramade om honom.
Hans kropp var varm och mysig och den bekanta doftan av hans parfym snurrade runt i mina näsborrar. Han luktade gott.
"Hoppas att du är hungrig, jag har lagat mat åt en hel armé."
Jag släppte taget om honom och gick tillbaks till spisen för att titta till min pasta. Ljudet av något som rispade på golvet och ett lyckligt 'mjao' fick mig att vända mig om igen.
Lakrits hade vaknat från sin djupa sömn och tassade runt. Hon strök sig kärleksfullt mot Noel och Ludwigs ben innan hon fortsatte vidare in i köket mot mig. Hon satte sina tassar mot mitt knä och sträckte ut sig, bad mig om att klia henne under hakan. Jag skrattade och gjorde som hon ville och hon spann mjukt för att berätta att hon var nöjd.
----
Axel satt i sin bil och trummade mjukt på ratten. Han lysnade på punkmusik för en gångs skull, bandet hette något i stil med Green Day, och förvånansvärt nog tyckte han om den. Han tittade på klockan, 19.25, han skulle bli lite sen. Men om han kände de andra rätt skulle någon annan också bli lite sen. Det var alltid skönt att inte vara ensam.
Nyfiket undrade han om Dante skulle lyckas med att få med sin rumskompis, Hilma, om han inte mindes fel. Han log vid tanken av henne- hon kom nog inte ihåg honom från Dantes fester, men han kom helt klart ihåg henne.

Dante sprang uppför trappan. Han hade inte sett Axels bil på parkeringen där han visste att Axel brukade parkera. Alltså var han nog inte sist.
Dante gick med raska steg mot porten. Han hade ena hörluren i örat och lyssnade på Linda Pira. Den andra dinglade i luften när han gick. Han kände hur han började svettas i kvällsvärmen.
När han kom upp till dörren brydde han sig inte om att knacka - han steg rakt in genom dörren.
"Hallå!" ropade han och drog in doften av mat. Wow.

Jag sken upp och Lakrits sprang iväg för att hälsa på Dante.
"Dante, hej!" ropade jag samtidigt som jag hörde hur det började bubbla lite för mycket i pastan.
Blixtsnabbt vände jag mig om och skruvade ner värmen precis i tid för att förhindra att det kokade över. Det fick mig att känna mig stolt, men när Dante klev in i rummet och såg ut som Gud själv tittade jag ner på min dino-onesie och rodnade lite. Kanske jag borde klätt mig lite bättre?
Jag lade märke till att hans kompis inte var med honom och jag rynkade ögonbrynen.
"Var är din kompis? Hilma?"
----
Axel klättrade upp för trapporna till Violas lägenhet. Han hade sett Dantes bil utanför och Dante var nästan alltid den som kom sist. Han snubblade på sista steget och rammade in i dörren.
Vilket roligt sätt att knacka på, tänkte han och klappade sitt ömmande huvud.

Dante

säker på att jag inte ska hämta dig? du kommer att ångra dig så hårt.

Jag tittade på meddelandet och stönade. Jag tänkte inte ens svara - han visste ju vad jag skulle svara. Han lät nästan hotfull - om du inte kommer ska jag få dig att ångra dig.
Jag satt dessutom med det oborstade, blöta håret i en knut som irriterande nog droppade ner på min rygg. I mitt knä stod min nya macbook - jag skiftade mellan att slösurfa på Monkikläder och titta på Skam. Jag hade flera gånger öppnat en ny flik för att hitta någon ny serie att titta på på Dreamfilm, men jag ångrade mig varje gång. Jag var inte den typen som blev olaglig bara för att få en mysig kväll.

~~~~

"Hej, V-..." Dante hejdade sig. Vad hette hon nu igen?
Han gick fram och gav henne en lam kram. Hon hade världens största dinosauriedräkt på sig och såg stökigt avslappnad ut. Dante skulle aldrig kunna visa sig i en sån dräkt. Han skulle aldrig köpa en sån. Hon var dock väldigt söt i den - som en ovanligt snygg tolvåring. Usch, nu gick han för långt.
"Hilma ville inte följa med och Alma är sjuk. Har vi planer för ikväll? Har annars lite idéer. Ni ska få träffa henne, såklart. Vad är man för människa som tackar nej till folk som vill vara med en?"
Dante log busigt, och en smäll hördes utifrån.

Jag ryckte på axlarna.
"Nej, inga planer mer än mat och film, och så hade jag räknat med övernattning eftersom att jag känner er. Självklart så behöver vi inte göra något av det, men jag lovar dig, Dante, då måste du äta all pasta själv. Om vi ska åka iväg kanske jag måste sätta på mig något lite mer städat..."
Jag ryckte till vid smällen och mitt hjärta skakade oroligt till. Vad kunde det ha varit? Jag tittade bedjande på Noel som skakade roat på huvudet och började gå mot hallen. Jag kände mig så liten bredvid Ludwig och Dante, så för att slippa den pinsamma spänningen jag skulle få ta itu med om jag pratade med sjönk jag ner i skräddarställning på golvet och placerade Lakrits i min famn. Jag kunde inte komma ihåg senast jag var så blyg. Vad var det med mig?

----

Noel småskrattade åt Viola. Han visste hur blyg hon plötsligt kunde bli- som från ingenstans.
Brädorna i golvet knakade tyst när han än en gång gick mot dörren i hallen. Viola hade under många år varit småskrämd av den tatuerade killen i lägenheten bredvid som var väldigt lik Zayn från One Direction, bara för att han pratade lågt och tyst med henne och nästan alltid stod vid portöppningen och rökte precis när hon kom hem från jobbet. Egentligen var han jätteschysst, det visste Noel- han jobbade som butiksbiträde i en blomaffär och hade möten med bokcirkeln varje vecka. Violas rädsla resulterade ofta i att han fick gå ut och kolla varje gång det lät konstigt från trappuppgången.
På golvet bakom dörren satt Axel och flinade medan han hade handen över huvudet. Noel började skratta, det var typiskt Axel att göra så.

Dante nickade och gick sedan ut i hallen för att se vad som hänt. Självklart var det Axel. Han satt och flinade dumt på golvet, i färd med att resa sig upp. Dante flinade. Med Axel var man aldrig långt ifrån ett skratt.
"Axel, my maaaan", ropade han och slog sig på bröstet på skämt. Det var ett vandrande skämt hos dem - de hade en gång sett en kille gjort sådant på allvar och inte kunnat sluta skratta på alldeles för länge. "Bra jobbat."
Dante vände och gick tillbaka in i lägenheten igen. Han hoppade upp på köksbordet - efter att ha bedömt det som stabilt nog - och dinglade med benen.
"Nej men angående Hilma", började han igen och hoppades att någon lyssnade. "Antingen så ringer vi henne på hangouts eller nåt och tvingar henne att prata eller så åker vi helt enkelt hem till mig. Jag har tjocka väggar."
Han flinade busigt - den sista meningen var också ett skämt som Ludwig hört ett antal gånger. Dock trodde han inte att någon annan skulle fatta.

~~~~

Ludwig hade satt sig i soffan, djupt begraven i sin mobil. Han hörde hur Axel kom in i lägenheten och höjde lamt en hand som hälsning. Han var djupt inne i en pepptalk på nyheter 24 om en tennisspelare som förlorat sexton matcher i rad mot en amerikan och så vann han den sjuttonde. Hans svar på hur han kunde klara det var "ingen vinner mot Vitas sjutton gånger i rad". Det var riktigt roligt.
Ludwig kände hur hans mage kurrade av smör-på-pasta-lukten och han önskade att det var mat snart. Nu hade dock alla kommit, så Viola kanske tänkte servera.

Jag satte bestämt ner den sista tallriken på bordet och föste frånvarande ner Dante därifrån. Kastrullen med pasta stod mitt på bordet och luktade underbart gott. Jag hade inte ens märkt att jag var hungrig innan men med den doften vattnades det i minnen.
"Om du vill irritera henne är det hundra gånger bättre att våldgästa henne. Blir det fortfarande film och övernattning? Jag tror nog inte att jag pallar ta mig hem sen igen."
Jag satte mig ner på stolen längst in mot fönstret där jag alltid satt. Lakrits tassade graciöst fram mot mig och satte sig bredvid min stol. Hennes vita mjuka päls trycktes mot hennes lilla djurkropp när jag lyfte upp henne och placerade henne i mitt knä.