The good and the evil cooperate {PRS Annie Lupin € Piggelino}

Abbie sneglade misstänkt på flickan. Hon var ovillig att berätta något för henne, speciellt något som handlade om hennes egna liv.
" Mina föräldrar har aldrig talat om vad som finns utanför slottets murar, vad som finns i skogen eller bortanför den. Jag vissteinte att muren där borta hade någon betydelse. Jag flydde ut i skogen i morse och ville bara komma bort, jag tänkte inte på vart. Jag har aldrig fått lämna slottets område, mitt slott alltså, inte den där vita skiten." Abbie nickade mot slottet som skymtade mellan träden. " Jag är prinsessan Abigail Darkswan, och jag tror inte bara att jag är prinsessa. Jag är tyvärr alltför medveten om att jag är det. Du anar inte hur mycket jag önskade att det var rent och skärt påhitt, hur mycket jag önskar att jag ljög när jag sa det. "
Abbie grimaserade ilsket, det där var mer än hon någonsin berättat om sitt liv. Var det någon mystisk kraft flickan hade som gjorde att hon.. Ja, vad det nu var.

Lucy nickade kort men visste inte direkt vad hon skulle säga. Så den mystiska flickan heter Abigail Darkswan... det namnet lät bekant.
"Darkswan...", mumlade hon tyst. Hon visste att hon hört det efternamnet förut. Men vart?
"Min kära syster skickade ett brev om att tronen snart inte tillhör oss."
"Darkswans skulle aldrig kunna göra det så länge vi lever"
Rösterna i huvudet var mors och fars. Nu fattade Lucy alltihop. Man skapade muren för att de onda inte skulle ta tronen. Abigails mor har tänkt ta tronen och sedan låta Abigail ärva den. Mor nämnde att hennes syster skickade brevet. Är Abigails mor Lucys moster?
"Onej..."

Abbie stirrade på prinsessan Lucy som hon så fint kallade sig.
" Vad?" fnös hon ilsket. " Tänker du springa till ditt slott och skicka efter vakter för att jag är från andra sidan av denna jäkla mur? Vad är det för speciellt med den egentligen? Du babblar om den hela tiden!"

"Prinsessan Abigail Darkswan." säger hon och hade någon snobbig rik dialekt. "Jag fick nyss reda på att din mor och min mor är syskon och att vi två är kusiner. Min mor byggde den här muren för att inte din mor skulle ta tronen. Så det är därför vi aldrig träffat varandra och därför trodde att vi både var prinsessor över riket för att våra föräldrar inte sagt något om vad som finns på andra sidan muren. Jag vet att det är svårt att ta in men jag ljuger inte"
Lucy fattade nästan inte själv det hon sa.

Abbie såg tvivlande på Lucy.
" Det där är sinnessjukt..." hon skakade på huvudet. " Det låter som en saga"
Men på något vis gick det ändå ihop, tänkte Abbie.

Lucy nickade för att visa att hon instämde med det hon sa.
"Det finns en saga i slottet om det här men med andra namn." mindes hon. "Det var något om att den onda kronprinsessan hade galna krafter och dödade någon från tjänstefolket. Kungen och drottningen förvisade sin dotter från slottet men de ville inte heller att deras dotter skulle komma tillbaka och döda deras yngre dotter så de byggde en mur."
Allt låt galet men ändå rimligt på något konstigt sätt.
"Din mor är den onda kronprinsessan och min mor är den yngre dottern. Jag har alltid trott att det var en saga som någon blivit inspirerad av muren men den är sann."

Abbie såg irriterat på Lucy.
" Ond kronprinsessa? Vadå, är jag också ond eller? Är vi den mörka sidan? Bara för att ni ska vara så... Heliga... Och...Snälla." Abbie fnös föraktfullt.
" Att kasta ispilar eller vad det nu var på folk är inte särskilt snällt i så fall, du kanske vill följa med mig tillbaka till " den onda sidan" ? Borde du inte försöga besegra mig med regnbågar eller något? "
Trots att något inom henne helt enkelt visste att det Lucy sa stämde, var det ändå svårt att acceptera att folk såg på henne som ond. Att hennes familj hade blivit utvisad och sepparerad av en mur...

Lucy stirrade irriterat tillbaks på Abigail.
"Om ni älskar att mörda eller tortera oskyldiga så ja, då verkar ni vara den mörka sida." vilket hon visste att de gjorde.
"Jo, vi kastar självklart regnbågar till våra fiender eller så kastar vi rosa moln så de inte försöker ta tronen ifrån oss.", svarade hon sarkastiskt. "Och jag är super ond som kastade isdolkar!"

Abbies första reaktion var att på något vis skada Lucy när hon pratade så där om henne, men om hon gjorde det skulle det bara bevisa sanningen i hennes ord.
" Jag är inte ond, det är du som har en förvriden syn på gott och ont." sa hon istället. " Men istället för att du ska babbla om att jag är ond och mörk kanske vi borde prata om det faktum att vi har levt hela våra liv i en lögn, plus att vi är kusiner."

Lucy försökte att inte säga något ironiskt igen för hon skulle antagligen ångra det senare.
"Jag sa heller inte att du är onda, jag sa bara om du gillade att mörda andra så är ni det.", svarade hon lite irriterat. "Men om vi ska prata om det så borde vi nog gå någon annanstans. Mina föräldrar har aldrig velat att jag ska hit för de tycker det är farligt, de kanske inte har ljugit om det."
Hon kollade runt för att se om det fanns någon konstigt eller farligt runt de.