Superheroes [PRS]

Lägermedlemmarna som satt samlade runt lägerelden brast ut i applåder när brunetten avslutat sången och med ett överlägset leende satte hon sig ner bredvid Will.
De hade verkligen ärvt självsäkerheten från Apollon, det märkte man.
Jag kände Nemas blick på mig och sträckte ut tungan mot henom innan jag lutade mig närmare mot Leo för att irritera henom, att få henom att känna sig obekväm.
Det tyckte jag med all rätt att Nema förtjänade efter allt hen sagt idag.
Leo höjde retsamt på ögonbrynen och kramade omedvetet min hand hårdare när Keiron bestämde sig för att glida ut ur skuggorna med en road harkling.
Några hoppade till och en stackare skrek till.
”Jag har några nyheter att presentera”, började han. ”Hefaistos stuga och company-” Leos min mulnade ”har kommit framåt på Argo II.” Keiron konstpausade och alla runt lägerelden brast ut i respektfulla applåder. Leo sträckte på sig och rufsade till håret (James Potter vibes av uppmärksamheten och jag stack ner naglarna i hans handflata.
”Och så har vi fått tillbaka Noema Willson,” (’Nema!’) ” Percy Jackson’s halvsyster”, fortsatte Keiron och Nema stirrade på lågorna med en ilsken blick. De flesta applåderade artigt och jag tvingade mig själv att också göra det. Några av halvgudarna såg allmänt förvirrade ut när Keiron steg undan och en hurtig blondin från stuga sju tog initiativet med sången.
”Någon frivillig?” flinade han, letade med blicken efter någon stackare som skulle bli det nästa offer. Jag vände ner blicken mot marken och höll hårt i Leos hand, som om han gjorde mig osynlig.
”Hazel?”
Jag ryckte till när mitt namn ropades upp och ögonen fyrdubblades.
”Kom igen Prinsessan, va inte en fegis”, utmanade Leo och knuffade mig i ryggen. Apollonkillen drog upp mig inför alla.
Jag skruvade nervöst på mig och kinderna blev hundranittio grader varmare.
”Då så, prinsessan”, retades killen från stuga sju som jag inte kunde namnet på. ”Vad väntar du på? Att solen ska komma fram?”
Jag blängde på honom innan jag harklade mig och ett mjukt, nästan melodiskt ljud lämnade mina läppar.

”White lips, pale face
Breathing in snowflakes
Burnt lungs, sour taste
Light's gone, day's end
Struggling to pay rent
Long nights, strange men

And they say
She's in the Class A Team
Stuck in her daydream
Been this way since eighteen
But lately her face seems
Slowly sinking, wasting
Crumbling like pastries
And they scream
The worst things in life come free to us~”

Hennes röst var behaglig, lugnande, fick ilskan att rinna av mig och för en sekund satt jag bara där. Förvånad, medans känslorna visade sin demoniska sida, hotade att visa sig naket framför alla ögon.
När hon sakta tonade ned på låten busvisslade någon, och resten av hopen vid elden stämde in i högljudda applåder. Jag stämde in.
Hazel rodnade lätt och återtog den position hon suttit i.
Allsången fortsatte länge, det hörde jag från stugan. Men jag hade gått efter Hazels uppvisning.
Bågen och pilarna låg på samma ställe jag lade dem på, och försiktigt drog jag upp dem så fort jag hade isolerat mig från folkmassan.
Det svarta träet fick min bleka hud att se nästan vit ut, vilket för en gång skull inte såg konstigt ut. Pilarna lät jag ligga på sängen medans jag försiktigt bar upp bågen. Den var inte lätt, men vägde inte lika mycket som ett svärd. Svärd. Vart hade mitt gamla tagit vägen? Var det kvar någon stans på det där kryssarfartyget och rostade?
Uppgivet la jag bågen bredvid dess partner, klädde försiktigt av mig dem knappt rörda kläderna och bytte om till ett par tunna shorts och linne.
~
Dem grågröna ögonen tittade tillbaks på mig ur dess springor, undrade om det var jag eller om det var en demon. Fräknarna hade spridit sig ut över läpparna och underläppen putade bara en millimeter längre ut än överläppen.
Min långa, smala kropp såg spinkig ut i spegeln, jag hatade den. Oformlig, och ful, sen ärret på vänstra kindben. Kritvitt, knappt synbart, men visste man om det var det enda man såg. Det enda jag såg om jag kollade snabbt i spegeln.
Innan jag la mig under täcket la jag bågen och pilarna under sängen, ville inte riskera att någon hittade den. Var själv osäker på om det var vapnet jag var beredd att satsa på.
~
Mörkret hade fallit över stugan, fått dem ytligt blåa väggarna att förvandlas till djupa grottor.
Sången från lägerelden hade tystnat sen säkert en timme sen, men trotts tystnaden kunde jag inte somna.
~~

The scars of your love remind me of us
They keep me thinking that we almost had it all
The scars of your love, they leave me breathless
I can't help feeling
We could have had it all
Rolling in the deep
You had my heart inside of your hand
And you played it, to the beat

”Du sa aldrig att du sjöng så bra”, muttrade Leo när jag sjönk ner bredvid honom igen. 
Jag suckade och armbågade honom vasst i sidan och fick ett buttert ”aj!” som respons.
Annabeth himlade med ögonen årt vår barnslighet och jag skrattade åt henne medans hon svarade med ett pussljud.
Jag räckte henne långfingret och han tog tag i min hand.
Det glimtade till något slugt i hennes ögon när Leo gjorde det och Annabeth viskade något i Pipers öra.
Piper viskade något till Jason, som skrattade till och viskade något till personen bredvid och sedan hade meddelandet nått runt hela lägerelden.
Sedan stirrade alla på mig och Leo och en rodnad svällde upp på kinderna. Jämfört med Jason kunde jag inte hantera uppmärksamhet.
Alls.
Leo verkade lika förvirrad som jag kände mig och han höjde frågande på ögonbrynen åt Annabeth.
Jag kände en plösligt lust att resa mig upp och smälla till henne, men jag tyglade mig själv.
Tills alla började ropa ”KYSS VARANN! KYSS VARANN!” i en taktfast stämma och när alla började stampa också bestämde sig Leo för att få tyst på dem.
Han lutade sig mot mig och med ett ursäktande leende kysste han mig mitt på munnen.
Jag trodde det skulle kännas fel, konstigt - men när våra läppar möttes sprakade det till i mig och det kändes som att det exploderade fyrverkerier i mig.
Jag kysste tillbaka, la armarna om hans nacke.
Just då kändes det som om det bara var vi som satt där, inte som om det var runt fyrtio personer som busvisslade, klappade och skrek ”HAZEL OCH LEO!”.
När vi sedan drog oss ifrån varandra hade jag två rosenröda kinder och ett blygt, generat leende stirrade jag ner i marken.
——-
So honey now
Take me into your loving arms
Kiss me under the light of a thousand stars
Place your head on my beating heart
I'm thinking out loud
Maybe we found love right where we are

Jag hade plötsligt blivit medveten om mina andningar, lyssnade på dem, fortfarande med stängda ögon. Försiktigt försökte jag känna kroppen, fötterna som låg utanför täcket, benen tät ihop, och armarna låg om huvudet.
Jag mådde illa, inte som om jag skulle spy, utan som om den envist bara satte sig där. Svetten hade lämnat en svag, unken lukt i det trassliga håret (och resten av mig (usch)).
Fortfarande med halvt slutna ögon snubblade jag in i badrummet, låste, klädde av mig sovkläderna och gick in i duschen.
Den kalla strålen fick håret att resa sig på armarna och en flämtning lämnade munnen, men jag tvingade mig själv att inte flytta sig ifrån kylan. Kroppen vande sig tillslut, slutade kämpa emot dem kalla strålarna.
~
Kläderna var knappt varma, motsatsen till, tunna och inte ett dugg åt det varma hållet. Jag förde upp högra pekfingret framför ögat, försökte hitta det nyskurna- skar mig av misstag på en av pilarna- såret. Jag svor, kände mig uppgiven och besviken. Nyfiken.
Det syntes inte ett spår efter något sår, som om det aldrig hänt.
~
Kogret var fastspänt högra axeln, bågen hade jag i handen. Ingen kollade ens åt mitt håll.
Alla skrattade, och log högljutt, pratade om något jag inte kunde höra.
Jag höll huvudet högt, gick med raka steg i riktning mot skyttebanan, kände hur modet sakta sjönk gör varje fnissande grupp jag gick förbi.
Ord som, "Han kysste henne" och antydningar som,
"..Sötare än någon av Afrodites.."
Sen två namn, varav jag kunde urskilja båda. "Hazel Brooks och Leo Valdez"

~

De lila flammorna kastade ett mystiskt ljus över hopen som satt runt den.
Stämningen hade blivit mer lättsam efter - kyssen - och varje gång jag så mycket som sneglade på Leo var det någon som busvisslade.
Leos bruna ögon var drömmande och leendet varnade om att skallen skulle spräckas på mitten om han log något större.
Troligtvis hade han också känt fyrverkerierna (med tanke på leendet och blicken).
Leo märkte att jag stirrade och formade en pussmun med läpparna, vilket fick mig att blänga på honom.
---
Do you think I'm looking hot?
Do you think this hits the spot?
How is this looking on me, looking on me?

Go ahead and stare
And take a picture please,
If you need, yeah
And I think that says it all
---
Det fick mig att bli ännu gladare men samtidigt lite nere, att han också kände så. 
Det var inte rätt tillfälle för att gilla någon, särskilt inte om personen skulle kunna dö när som helst.
Jag fann mig själv sömnig och lutade huvudet mot den närmsta axeln (tack gode gudarna att jag satt mitt imellan Annabeth och Leo).
Så snabbt jag stängt ögonen försvann jag in i medvetslöshetens värld.
—-
En kraftfull orkanvind av grus och grödor förvandlade den till en ändlös virvelvind av svärta och den virvlade över marken. Allt som kom i dess väg slukades och försvann. Hus försvann från dess platser, plantor ryktes bort sögs in i strömmen.
Orkanen skövlade en skog och fotsatte över en kulle som jag kände igen alltför väl - Halvblodskullen, insåg jag med en förskräckelse som vällde upp i hela kroppen. Stormen svalde upp alla stugor, Stora Huset försvann i en enda rökslinga.
Halvgudarna sveptes bort utan att ha en chans att hindra det, utan att ha en chans att kämpa emot.
”Du kan inte kämpa emot, Hazel Brooks”, sade den sömniga, smått roade rösten och samma kvinna med kvistar till hår och grönbrun hy som jag fått besök av den förra natten. Hennes ögon var fortfarande slutna. Gaia - det var hon, jag bara visste det.
”Du kommer ge upp i slutändan”, mässade hon. ”Du kommer inte kunna stoppa mig. Varken du eller dina meningslösa halvgudsvänner kommer kunna göra det.”

—-
Ögonen sköt upp och det första jag såg var Leos bruna ögon.
”Du skrek”, var det första han sa och jag suckade.
”Ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra”, svarade jag och drog en snabb version av drömmen.
”Aww stackars prinsessan”, mumlade han och strök mig över pannan med sin oljiga hand.
Jag himlade med ögonen och småskrattade åt honom.
”Du hade rätt förresten”, sa han plötsligt. ”Det var superkul igår.”
Innan jag hann slå till honom hade han hoppat ur vägen med en blinkning.
—-
She’s something mystical in colored lights
So far from typical, but take my advice
Before you play with fire, do think twice
And if you get burned, don't be surprised

Jag sträckte bak armen för att dra upp en av dem många pilarna, satte den mot strängen, ställde mig bredbent och andades in.
Jag spände bågen, siktade in mot den målade röda cirkeln, och sköt.
Det luktade dåligt skott nästan direkt.
Jag sköt igen, ryckte upp axlarna den här gången. Pilen missade trädet med tre meter.
Jag hade lämnat skyttebanan, ställt mig några träd ifrån valvet.
"Jag har ingen erfarenhet av det här, men försök att spänna armarna och magen." Jag stod emot lusten att svänga runt för att få reda på vem det var som skådade min ensamträning.
Jag ställde mig precis som förut, bredbent, och rak i rygg, släppte ned axlarna den här gången. Så drog jag en pil, satte den mot strängen, och spände både den, och överkroppen.
Siktade in-
Spände-
Sköt.
Jag drog bort en röd hårslinga som fallit ned i ansiktet, fäste blicken på den fortfarande flygande pilen, och döljde ett leende när den träffade den röda pricken.
"Spionerade du på mig?" Frågade jag när jag vänt mig om, fann dem mörkbruna ögonen genomskåda mig.
"Jag var Påväg dit" han pekade på valvet och lyfte ett ögonbryn. "Spionage är inte min grej"
"Visst" svarade jag kort, vände mig om mot trädet och var Påväg för att hämta pilarna, men stannade in bara några meter från det, fann att han fortfarande var kvar.
"Tack för tipset, Heter Nema, är en sur människa som inte har några känslor. Poseidons halvdödliga unge 2.0, vem är du?"
Jag vände mig mot honom igen, pojken med det svarta håret och olivfärgad hud.
"Nico di Angelo" på något sätt uttalade han namnet tungt, som om det inte var den han ville vara.
Sen försvann han.

Mina muskler värkte efter flera timmar utav arbete och jag längtade efter att kliva in i en iskall dusch.
Ja, jag duschade i kallt vatten. Har du nåt problem med det?
Inte? 
Tänkte väl.
På något sätt fick kylan mina muskler att slappna av och jag kände mig vaken och fräsch av det.
Hela min kropp var klibbig av svett och smuts. Troligtvis stank jag också, men jag ville inte lukta för att bekräfta mina misstankar.
Jag tyckte synd om Annabeth och Leo som var tvungen att stå ut med det.
Annabeth borstade aldrig håret, men hon hann duscha på något konstigt sätt och hennes hår såg inte ut som ett skatbo - det avundades jag.
Och Leo, well - jag tror han inte varit inne i en dusch i mer än fem minuter ända sen han kom till Halvblodslägret, så jag kunde inte klaga.
Ändå kunde jag inte låta bli att längta efter en uppfriskande dusch.
Hemma hos mamma blev det aldrig kallare än tjugo grader i vattnet - det var inget problem på vattensystemet, det var bara det att mamma älskade varmvatten så…
Hon hade betalat mycket för det, så jag tänkte inte säga något, ville inte få henne på dåligt humör.
Mamma hade jobbat så hårt i hela sitt liv och det blev inte lättare för henne på grund av att hon förälskat sig i en grekisk gud.
Hennes historia var så lik Tristan McLean’s att man nästan trodde att de var syskon, förutom
kulturerna.
Morfar var som en gud på att berätta historier. Han gjorde så att man levde in sig i handlingen, så att man såg händelserna som om de var på film.
”Hazeeel”, väste någon i mitt öra. Av förskräckelsen sköt mitt huvud uppåt och det smällde till när mitt huvud slog i någons näsa.
”AJ!” utbrast Jasons röst. ”Leo, din - du-” Jason muttrade några otydliga fraser och jag blängde på den dumma blondinen. 
Vänta va?
…
Jasey Pasey you make me crazy
——
What doesn't kill you makes you stronger
Stand a little taller
Doesn't mean I'm lonely when I'm alone
What doesn't kill you makes a fighter
Footsteps even lighter
Doesn't mean I'm over 'cause you're gone

(Kan vi hoppa fram en vecka..?)
Nico och jag hade tränat ofta med varandra den sista veckan. Båda visste att vi hade träffats förut, men ingen av oss nämnde det. Det låg liksom aldrig högst upp på prioritet-listan. Vi snackade inte så ofta med varandra, förutom när det handlade om stridsteknik.
Han var egentligen vara på genomresa, men på något sätt hade jag fått honom att stanna en vecka, vilket var rätt otroligt då jag för tillfället var känd som en sur person som uteslöt alla. Blablabla.
Han verkade trivas i mitt sällskap, och jag trivdes i hans, och N.E.J. vi var inte ihop eller något om någon skulle undra. Nej. Nej, bara NEJ.
"Varför stannade du?" Frågade jag, fortfarande med mest uppmärksamhet på hur jag höll bågen. Jag hade fortsatt med den svarta bågen, och hade inte ens ägnat en tanke på att använda svärd igen. Apollobarnen hade börjat vänja sig vid mig vid skyttetavlorna iallafall.
"Du ville det" svarade han efter någon sekund, och det lät nästan som om han hade tänkt ut det nån gång i förväg.
"Som om du är typen som gör som han blir tillsagd"
Jag vände mig bak mot honom och gjorde mitt bästa för att inte visa nyfikenheten.
Nico la ifrån sig svärdet. "Nej. Du bad mig. Det är en stor skillnad."
På något sätt betydde dem där orden något för mig, liksom som om han verkligen stannade för att jag ville det. Eller för att jag bad honom.
Jag sa inget efter det där. I tystnad följde han med mig till stuga tre, när jag väl var framme dumpade jag bara ned bågen och kogret, och gick tillbaks ut.
Och Nico var borta. Man vande sig efter en stund, men trots det kunde jag inte hjälpa att känna mig ensam när han helt plötsligt försvann sådär.
Ryktena om Valdez och Hazel var inte rykten längre. Man såg det ofta tillsammans utanför bunkern numera, och varje gång man var i närheten gick det en aura runt omkring dem som fick En att hålla sig ur vägen.
Jag sket i att gå till lägerelden, och satte mig istället i duschen. Vattnet rann ned som exotiskt regn på min smutsiga kropp. Jag brukade tänka att det var regn, men skämdes på något sätt över det.

Veckan hade gått snabbare än jag trodde.
Stressen och spänningen växte i bunkern för varje dag som gick. Deadlinen var nästa söndag och idag var det redan tisdag.
Leos irritation mot Nema, Piper och Jason märktes tydligt i hans sätt att prata med dem. Leo var bara lugn och koncentrerad när han byggde på något, men när han pausade påminde sig hans ilska.
Han snäste oftast inte mer än ett ord och var noga med att påminna dem varje gång de var i närheten om vilka som jobbat mest och hårdast.
Jason skyggade tillbaka för varje gång Leo fick ett utbrott. Pipers ögon bad Leo att sluta, att hon redan visste och trots att det säkert sårade henne lite. Nema - well, Leo ignorerade henom och om han sa nåt käftade hen emot.
That's the Nema I used to know.
Nema hade inte förändrats mycket - men jag la märke till att hen tränade med Nico.
Han hade fäst sig vid henom. Jag visste att Nico aldrig i hela sitt liv skulle erkänna det, men man såg det på honom.
För första gången gick han att läsa som en öppen bok på gammalgrekiska på alla som såg dem tillsammans.
Han ansträngde sig för att inte börja gilla henom. Han ansträngde sig för att inte börja gilla någon, bli för nära nån.
Nico var som en lillebror till mig - visserligen bråkade vi inte, men jag brydde mig mycket och vi kunde prata om allt när vi väl hade tid.
Vilket nuförtiden var väldigt sällan.
De tillfällena jag såg honom glad var så sällan som aldrig, men med Nema så han inte lika trött och stressad ut.
---
Eftermiddagssolen trängde sig fram mellan trädtopparna när jag med snabba steg skyndade mig mot stuga ett - som jag inte varit i under hela tiden på Halvblodslägret denna sommar - för att hinna med en dusch innan vi fortsatte.
Jag var ganska säker på att Jason erövrat mitt rum med min namnskylt.
Jag förstod honom väl - jag skulle också undvika att sova i rummet med Hippie-Zeus.
Precis som jag väntat mig låg Jasons kläder prydligt ihopvikta på hans - min-säng och den var perfekt bäddad. Allt i rummet var avdammat och den raka motsatsen till hur jag förväntat mig att Jason skulle behandla mitt rum.
Jag hade ju bara haft stuga tre och Hermesungarnas tillhåll som exempel förut, men Jason var lite övermogen för sin ålder.
Jag drog av mig kläderna så fort jag låst dörren till badrummet, ryckte en klarblå handduk ur hyllan innan jag klev in i duschkabinen.
Med en längtansfull suck vred jag på duschkranen på det kallaste.
En chockväg av salighet när de kalla strålarna träffade min kropp fick mig att för några minuter att bara stå där, helt paralyserad.
---
Duschen tog lite längre än jag väntat mig med fyrtiofem minuter - mitt personliga rekord.
Bunkern var fylld av muttranden när ungdomar (såsom barn) mätte avstånd, hamrade, vred och gudar-vet-vad.
Med en suck sjönk jag ner bredvid Leo, förberedd inför ännu en sömnlös natt.
--
"You can't get much done in life if you only work on the days when you feel good."-Jerry West

Time Skip

Ett dygn. 24, jäkla timmar, tills vi skulle ut på ett flygande skepp, vi inte ens visste kunde flyga. JAg kollade med spelad uttråkning ned i bordet i stora huset. Resten som skulle med på Argo II satt utspridda runt bordet, med ögonen på VAldez som förde 'mötet'.
Jag var nog den enda som tvivlade på Leo i det här.
Avundsjuk?
Aldrig. Tanken gav sig inte.
Bara för att du inte kunde vara perfekt? Hårda, okänsliga du. Nico räcker väl inte? Du vill bli älskad av någon som kan känna-
"käften" Tyst, panikslaget, irriterande, och nånstans hade jag fått Leo avbruten mitt i en mening
Kinderna brände, och plötsligt kändes det som om alla i bunker nio hade hört vad som sagts inom mitt huvud.
Försiktigt sneglade jag bredvid mig. Försiktigt lyfte jag huvudet, mötte ögonen som stirrade på mig.
Många ögon.
Keiron lyfte förvånat, men vänligt, ett ögonbryn mot mig.
Hazel som satt bredvid Leo gav mig en undrande blick, samt famlade efter Leos hand. Han tog den, som om det var det mest självklara i världen. Dem två.
"Sorry, Fortsätt Valdez"
Det hela kändes som evigheter, och eftersom att vi aldrig hade fått veta när vi skulle sluta så var det mer som en ändlös evighet.
Nico väntade inte utanför huset, precis som jag hade förväntat. Han kändes avlägsen. Som om han lämnat lägret för länge sen. Jag var beredd, och det sved på ett matt sätt. Som om man saknade någon som inte fans.
JAg gick direkt till sjön, hade ingen tanke på att packa något just då, och tanken på att gå tillbaks till Stuga tre gjorde mig illamående. Och tanken på att Nico kanske stuckit körde runt i huvudet på mig.
Jag satte mig vid vattenbrynet, kollade ut över horisonten. Solen hade färgat himlen orange, och dess spegelbild var röd i vattnet. Vindstilla, lugnt.
"Mins du vad du sa för drygt tre år sen?" Hon satte sig ned bredvid mig med blicken utöver sjön.
Hazel.
"vad?" Klart jag visste. Klart.