Mugglisar i Stockholm!

_{Skrivet av Aydane:}
Nu är jag äntligen på bussen hem. Jag vill bara sätta mig ned och gråta någonstans.

Jag är inte en stark person. Igår var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. När man inte ville annat än refresha twitter men man istället behöver trösta elever som inte får tag på sina föräldrar som jobbar på Drottninggatan. När föräldrar som säger att de är fem minuter bort inte har kommit en halvtimme senare och internetrykten florerar om skottlossningar vid Fridhemsplan. Globen. Mall of Scandinavia. Jag satt en och en halv timme och pratade TV-spel med en autentisk pojke och missade helt allt vad som hände, och man bara fick trycka undan oron och ångesten eftersom att man visste att det var ännu jobbigare för honom. Hans föräldrar hade inte Facebook och telenätet låg nere. Till slut knackade de på skolans låsta dörr.

Det var bara så mycket. Inget hände, men den där rädslan. Paniken. Oron. Vuxna elever som gråter för att det bara blir för mycket och jag som bara också vill gråta men försöker lugna.

Fyra personer dog. Det är hemskt. Men inte fler än vid en vanlig krock. Men den där rädslan. Alla rykten som florerade. Elever som hittade bilder på internet som de verkligen aldrig borde ha behövt se.

Jag är inte en stark person, och jag var verkligen inte beredd på att sista dagen innan påsklovet skulle bli såhär.

Jag fick sova hos en vän. Idag känns hela gårdagen som en dimma. Nu vill jag bara ta ett bad. Gråta. Sova. Jag vet inte varför det slog så hårt mot mig igår, men det var en så himla tryckt stämning. Usch. Över. Gå vidare. Jag behövde bara skriva av mig.