~Norden~ [Privat Fantasy Roll]

När den stora folkmassan började skingra på sig stod Tova fastfrusen kvar på samma ställe som hon hade stått när hon hade ifrågasatt bröllopet. Hon suckade stort åt sig själv. Varför hade hon ifrågasatt allt? Hon hade alltid lyckats hålla sig undan dalens affärer och hon hade kunnat hålla sig undan detta också, men nu skulle hon behöva agera slav åt en uppblåst hövdingadotter. Det var det rätta att göra intalade hon sig själv. Hon hade fortfarande chans att omöjliggöra bröllopet, hon tänkte inte låta magikerna behöva arbeta för något fånigt som ett bröllop.

Ljudet av fotsteg blev högre och högre och Tova tittade upp från marken. En medelålders man som hon kände igen som en av Tryms medhjälpare kom gåendes mot henne. Hennes blick mörknade och hon backade instinktivt några steg. Han var mycket större än henne, men om han attackerade kunde hon alltid försvara sig med sin magi.
“Följ med här”, beordrade mannen och hon svarade med att le snett och skaka på huvudet. Hon var allt annat än glad, hon beordrade sig själv att ta djupa andetag för att inte låta ursinnet som steg inom henne ta över.
“En annan dag kanske”, log hon och vände sig om och hon började sedan snabbt att gå. Hon visste att hon skulle få sota över detta senare, men just nu var hon för arg för att bry.

Heid suckade då hon fick höra om vad hennes nya medhjälpare gjort. De hade ingen aning om vem hon var, var hennes hus låg eller hur de skulle kontakta henne. Det var problem bara som det var, utan massor med upproriska medborgare. Men antagligen förtjänade hövdingsfamiljen illojaliteten. När hade de någonsin gjort något för att de skulle bli omtyckta?
Hon satt i hennes faders arbetsrum och väntade på att han skulle komma. Trym hade försökt se om han kunde hitta någon som visste vem den unga kvinnan var, men det skulle antagligen ta lite tid, det var en hel del som bosatte sig på ensliga platser för att ta avstånd från staden och frigöra sig lite från hövdingens makt över dem. Och kvinnan hade något upproriskt i blicken som kunde tyda på det. Heid suckade igen.

Astrid hoppade över stenar, kastade sig under stacket och lyckades välta omkull två personer och en tunna vatten på vägen till sina föräldrars hem. Bran och Alda Sohlberg bodde i ett timmer hus inte långt ifrån hästhagarna som tur var. När Astrid andfådd och svettig kom fram rök det ur skorstenen och doften av mat fyllde hennes näsborrar. Hon tog ett djupt andetag och skulle ljust knacka på den tunga trädörren in i huset när ett högt rop nådde hennes öron.
"Astrid!" Astrid snurrade runt när hon hörde sin minsta lillasysters ljusa röst bakom sig. Sigrid kom springande emot henne ut från skogen med ett brett leende på läpparna. Innan hon visste ordet av hade systern nästan vält omkull henne i en kärleksfull omfamning.
"Oops! Sigrid, ta det lugnt! Jag vill hinna äta middag innan jag du kramar ihjäl mig."
Sigrid drog sig tillbaka igen, fortfarande med ett leende på läpparna.
"Äh, du överlever! Och idag har du tur, maten är inte färdig ännu då mor tillagar älgen du fällde i förrgår så du är för första gången inte sen till middagen!"
Astrid fnös.
"Jag är aldrig sen..."
Sigrid skakade på huvudet.
"Nej, juste..." Hon fortsatte, "Men, eftersom du nu är här lite för tidigt så kan du få hjälpa mig att bära vatten, jag var vid brunnen när jag såg dig springa förbi."
Astrid snörpte på munnen och såg något sur ut.
"Jag kom hit för att äta middag, inte bära vatten." Men hon följde ändå med sin syster tillbaka till brunnen igen.

"Sigurd! Där är du, jag började nästan undra om du skulle ha någon middag idag eller inte." sade hans mor med sträng röst då Sigurd och Freja klev in i huset.
"Mor, jag har arbetat och Astrid-"
"Åh den där Astrid! Hon är allt en ovanlig flicka den där, du borde försöka anskaffa en mer behärskad fru." suckade Hilde, Sigurds mor, fram irriterat medan hon rörde i den stora grytan över elden. Samtalet gick rakt över Sigurds huvud, han förstod inte alls vad Astrid hade att göra med hans eventuella framtida fru.
"Hilde, låt pojken vara."
"Men Bjorn, han är 26 månar gammal! Han behöver en fru!" utbrast Hilde då Sigurds far försvarade honom.
"Jaja, det blir nog bra med det i framtiden."

Freja flinade finurligt mot Sigurd och petade honom i revbenen medan deras föräldrar fortsatte att prata om fruar, barn och framtiden.
"Aldrig att du skulle gifta dig med Astrid." fnittrade Freja fram,
"Haha," skrockade Sigurd och skakade på sitt huvud, "skulle inte tro det." Freja petade honom i revbenen igen,
"Men, vem vill du gifta dig med?"
"Någ-"
"Freja! Hör du vad jag säger?" de båda syskonen ryckte till,
"Det är dags för dig också! För länge sedan unga dam!" Freja blev vit i ansiktet och tog ett halvt steg bakom Sigurd för att göra sig mindre, han skakade sitt huvud och satte sig vid bordet för att äta. Hans mor brukade lugna ner sig efter en stund. Dessutom fanns det ingen som han tyckte om, ingen som han direkt drogs till. Det hade funnit en gång i tiden men hon hade gift sig med en annan man långt innan Sigurd var värdig ett giftermål och en robust kvinna. Så han hade släppt tankarna på det och efteråt hade ingen riktigt fångat hans intresse. Han var nöjd med att arbeta, kela med sin katt och prata lite med Astrid då och då.

Tova hade precis hunnit dra av sig sina byxor när hårda knackningar hördes mot trädörren. Även fast det var som en osynlig regel att alla kvinnor i Silva skulle bära klänning brydde sig inte Tova om den. Delvis för att byxor var mycket mer praktiskt men även för att om männen fick ha det, varför fick inte hon ha det? Trots det hade hon några klänningar hemma, till speciella tillfällen.

Snabbt drog hon på sig de sträva byxorna och skyndade sig mot dörren. Hon öppnade den lite på glänt och hennes ögon mötte samma vakts ögon som hade försökt få med henne tidigare den dagen. Innan hon hann reagera hade han tagit ett stadigt grepp om henne och ledde ut henne ur stugan. Hon försökte att protestera, och under hela vägen från stugan in till staden lämnade förolämpningar, argument och massa annat hennes läppar i hopp om att få slippa bli medhjälpare till en av de mest uppblåsta kvinnorna i hela Norden.
“Om du inte släpper mig kommer jag använda min magi mot dig”, fräste hon ilsket. Ett skratt lämnade vakten, majoriteten av befolkningen hade ingen stark magi, och de som hade det hade hövdingen koll på och använde för sina mål. Hon insåg att han nog inte visste vem hon var, att hennes föräldrar en gång i tiden var väldigt kraftfulla, och hon likaså. Men hon ville inte bli en bricka i hövdingens spel, även om hon insåg att hon redan var det.

Heid stod på balkongen till ett av borgens höga torn när hon såg kvinnan på borggården, som nästan släpandes av vakten som skickats för att hämta henne. Kvinnan såg ut att kämpa emot, men inte tillräckligt seriöst för att det skulle bli mer problem för henne, bara för att irritera hövdingfamiljen. Heid höll tillbaka en suck och gick in från balkongen.
Inne i tornet var det ganska mörkt, byggarna hade haft det lätt, fyrkantigt torn utan fönster, dock så började det bli hål i väggen mellan tegelstenarna, och Heid övervägde för ett ögonblick när hon gick ned för trapporna att berätta för sin för att väggarna var lite mindre hela än för några år sedan, men hon bestämde sig för att hoppa över det, det var ändå ingen ide, Trym lyssnade aldrig på henne, och om han skulle det, så behövdes väggarna ännu inte bättras på på flera år, så Heid fortsatte sin klättring ned för trapporna, och gick ut på borggården.
Heid vände sig mot vakten:
"Du kan gå nu"
Innan vakten han släppa kvinnan slet hon sig loss, och stirrade trotsigt mot Heid. Heid blängde tillbaka.
"Så, vem är du?" Heid började gå, förväntade sig att kvinnan skulle följa efter, vad hade hon för val?

Solveig Sohlberg, Astrids andra lillasyster, stod i dörren då Astrid och Sigrid kom tillbaka med varsin spann fylld av vatten i händerna. Som vanligt hade den unga kvinnan en sur min på läpparna och en liten ilsken rynka i pannan. Astrid log mot sin syster men fick inte samma vänlighet tillbaka.
"Sigrid!" Sade Solveig ilsket så snart hennes syskon var inom hörhåll, "Hur lång tid kan det ta att bära lite vatten? Du gick ut för länge sedan och maten är redan klar!"
Sigrid, som tidigare sett mycket glad ut, sänkte huvudet något då hon kom fram till Solveig och sade med något skamsen röst;
"Förlåt mig Solveig, jag fick se Astrid springa förbi när jag var vid brunnen och ville bara säga hej till henne."
Astrids humör svängde lite när hon hörde hur mycket Sigrid böjde sig för Solveig. Hon hade ju inte gjort något fel. Solveig fnös, vilket hon gjorde väldigt ofta.
"Du är så lätt distraherad Sigrid! Om du fortsätter på det där viset kommer du att sluta som Astrid!" Astrid höjde på ögonbrynen, "Ogift och med ett evigt barna sinne!"
Medan Astrid stod förvånat och blinkade mot Solveig nickade Sigrid något sorgset mot den andra systern och sade tyst;
"Jag vet, förlåt mig Solveig."
"Jag är inte barnslig!" Utbrast Astrid, "Och att vara ogift kan vara något bra!"
Solveig fnös medan Sigrid tappert försökte hålla inne ett litet skratt.
"Det är du visst Astrid, det vet alla." Astrid grymtade åt Solveigs ord vilket fick Sigrid att skratta lite till, "Och vad gäller giftemål tror jag inte att mor håller med dig, hon har babblat hela kvällen om hur oroväckande det är att du inte är gift ännu och att hon snart tänker hitta en make åt dig."
"VA!?" Tjöt Astrid så att en stor mängd vatten skvalpade ur hennes spann.
"Fråga henne själv." Sade Solveig, "Hon tänker visst ta upp det under middagen också, det var därför hon bjöd hit dig."
Astrid grymtade ännu högre, satte ner sin spann utanför dörren med en duns och klampade ilsket förbi sina småsystrar in i huset.

Sigurd hade fått i sig två skålar mat medan samtal om giftermål och framtiden dog ner. Hans far hade övertalat hans mor, återigen, att inte beblanda sig i Sigurds privatliv på det sättet. Att Sigurd minsann skulle finna en fru när det var dags.
"Så, behöver ni hjälp med något innan jag beger mig?" frågade Sigurd medan han torkade skägget med en trasa. Hilde stirrade på sin son,
"Nej Sigurd, vi har allt under kontroll. Gå du hem och ta hand om katten..." Men Freja ryckte honom i armen,
"Sigurd." viskade hon, han böjde sig lite, "jag vill ha hjälp." sade hon och de båda försvann ut ur huset.

himlens skådespel var över och den mörka natten hade börjat dra fram med blinkande stjärnor på den klara himlen.
"Så, vad kan jag hjälpa dig med?"
"Kan jag bo hos dig?" Frågan kom så abrupt och oförberett att Sigurd nästan tog ett steg bakåt. Nästan.
"Bo hos mig? Varför skulle du vilja det?" Freja tittade surmulet mot huset.
"Dag in och dag ut får jag höra om sysslor, om arbete, kläder, kvinnligt vikingabeteende och giftermål. Jag orkar inte höra på det längre. Jag vill inte gifta mig med någon främling." Freja var sur och ilsken, det syntes tydligt men Sigurd kunde in förmå sig att gå över deras föräldrars huvud med en sådan här stor sak.
"Freja, du kan inte bo hos mig. Dels skulle det se dumt ut och dels så skulle det försvåra för mor och far med gården." Freja sparkade marken så grus flög och Sigurd log mot henne.

Han lade sin stora grova näve på hennes huvud och rufsade hennes hår lite.
"Astrid, du finner någon. Det är jag säker på. Men du kan inte förvänta dig att mor och far ska bara låta dig vara ett barn i all framtid. De flesta flickorna är gifta vid din ålder." sade han med mjuk röst. Han förstod sin syster men samtidigt så förstod han deras föräldrar. både när det kom till Freja och honom själv angående giftermål och framtiden.
"Men det är inte rättvist..."
"Jag vet, jag förstår, men livet är hårt och det kommer du få lära dig många gånger om." sade Sigurd och sänkte sin näve. Freja suckade och nickade.
"Men, du kan ju alltid komma och hälsa på mig i smedjan, jag kanske kan hjälpa..." Sigurd hade en baktanke med det hela och han visste en man, en bra man, som fortfarande var ogift. Kanske kunde han få Freja att fatta tycke för honom, kanske. Freja tittade på sin bror och nickade.

"Nu måste jag bege mig hemåt." sade Sigurd och släppte ut ett andetag. Han älskade dofterna som kom med kvällen, nästan lika mycket som han älskade doften av en kylig vintermorgon eller en fuktig sommarmorgon.
"Kommer du imorgon?"
"Självklart." Och med de orden lämnade Sigurd sin familjs gård och promenerade mot sitt egna hem där hans katt förmodligen satt och väntade vid dörren.

Tova blängde mot den unga kvinnan. Hennes armar brände efter vaktens hårda grepp och hon skakade lätt på dem i hopp om att känslan skulle försvinna. Ögonen sökte sig omkring efter potentiella flyktvägar, men den enda utvägen som fanns var blockerad av två vakter. Hon suckade och bestämde sig sedan efter att följa efter hövdingens dotter. Det var det bästa hon kunde göra just nu.
“Tova, till er tjänst”, svarade hon och log ironiskt. Tonen hon använde var kylig, och hon hoppades att kvinnan var smart nog att förstå att svaret var menat som en pik. De gick genom en lång korridor som var klädd i sten från golv till tak. Många av stenarna var slitna, och det var inte alls så glamoröst som hon hade föreställt sig hövdingens slott. Men hela byggnaden kanske inte var så här nedgången, för en sak visste hon och det var att de inte hade ont om pengar direkt.

"Jag har tänkt på det här med dina arbetsuppgifter", började Heid,"Jag är fullt kapabel till att ta hand om mig själv, och du kan inte bara stå bredvid mig för syns skull"
Heid väntade på att kvinnan skulle svara något, men hon fortsatte sin tysta gång, så Heid fortsatte lite kyligare:
"Det skulle vara bra med en livvakt, en som inte är så väntad, och hela tiden är vid min sida, eftersom min egna magi är svag, men jag antar att det inte är omptimalt med någon som antagligen inte bryr sig huruvida jag lever eller inte"
Heid stannade och borrade in sina ögon i kvinnans, på ett sätt som skulle ses som totalt uppror om hon fortsatte att vara tyst.