Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Azalena hörde röster i bakgrunden och trots att hon var livrädd kände hon en gnista av nyfikenhet. Vilka var människorna? Varför var de här?
Och precis då välte den skrangliga bommen bakom henne med ett brak.

Tasha nickade samtidigt som hon studerade järnvägen och spåret mellan dem. Hade kvinnan hoppat över? Troligen hade hon det eftersom hon skulle hem. Skulle Tasha själv klara det, kanske, annars var det bara ett fall inget farligare än så.
Så kvinnan var också ny i sin falang? Då kände hon med all säkerhet Tor och visste kanske vem hon var med? Det var trots allt ganska uppseendeväckande med två tvillingar med knallrött hår som dessutom bytte falang.
Tyst kliade hon sig fundersamt över det kluvna ögonbrynet, ett minne från sin far. Hon funderade på vad hon skulle svara utan att avslöja något.
"Jag skulle träffa en vän." började hon men blev avbruten av ett brak bakom henne. Tvärt vände hon sig om och gick sakta och vaksamt mot där ljudet kom från.
"Vem där, träd fram. Jag gillar inte folk som gömmer sig." väser Tasha fram hotfullt. Hon tar ytterligare ett steg närmare, beredd på försvar eller attack mot vad det nu var.

Azalena andades snabbt och ytligt. Nu var det kört. Hon tog ett djupt andetag och började tala.
"Snälla, skada mig inte", pep hon. "Jsg.... jag kommer från De tappra. Jag blev glömd här."
Hon hoppades att kvinnan skulle lita på henne, men hon såg inte hennes ansiktsuttryck.

Allison tog ett steg fram och granskade personen som hade vält ned bommen. När hon väl började tala kände hon igen henne, Azalena var nämligen falangbytare från samma falang som henne. Dock hade hon knappt pratat med Azalena då hon var från De Lärda och hon ville ha så lite med dem att göra dom möjligt. Sedan var hon inte så mycket för att skaffa vänner och umgås med de andra, hon spenderade all tid på att träna och tyckte bäst om att vara för sig själv.
"Med den där inställningen kommer du inte långt", muttrade Allison och blickade bort mot henne där hon fortfarande var gömd. "Gör något åt saken istället för att gömma dig", menade hon och kollade nonchalant åt deras håll.

Azalena vet sig hårt i läppen. Attans! Hon kom från De tappra! Nu skulle hon säkert skvallra för falangens ledare att Azalena hade suttit livrädd och gömt sig.
"Förlåt", sa hon och reste sig. Hon såg den andra tjejens ansikte nu och kände igen henne, men kom inte ihåg namnet. "Azalena Kent. Vad gör ni två här?"

Allison ryckte på axlarna.
"Det är inte mig du ska be om ursäkt för, spara det till falsngledarna", kontrade hon men log snett, som för att visa att det hon sa inte var helt seriöst. "Råkade somna påväg hem från Fånga Flaggan. Inte mer än så, vad hon gör här vet hag inte riktigt, hon skulle träffa någon eller så", la hon till. "Du då, vad får dig att skräckslaget gömma dig vid en bom?", undrade hon sedan.

Jag pustade ut när hon log snett, men mitt hjärta bultade ändå jättehårt.
"Du minns... eller nej, det gör du ju inte eftersom du somnade, men vi stannade i alla fall här på vägen hem. Ledarna skulle fixa något. Och så glömde de mig. Antar att jag... att jag är falanglös nu."
Min röst skar sig och jag skrattade nervöst. Trots att det antagligen var sanningen.

Jag går ur

okej Linn

Christopher stönade lågt i sympati med tjejen som brakade in i de två andra kvinnornas konversation. Han tyckte sig känna igen en av dem, Tasha, från De osjälviska. Men hon hade bytt falang nu.
Flickan verkade i alla fall vara på bristningsgränsen, och Christopher undrade om han borde gå fram och snacka med henne eller inte. Det borde han kanske. Kanske inte. Något han verkligen borde göra var att vända sig om och dra därifrån. Det var inte vidare osjälviskt att smyga sig iväg sådär bara för att han blev rastlös. Och det var kallt. Vinden rev i hans kläder.
Men han stannade. Lite till bara. Gick försiktigt några steg framåt för att höra mer av konversationen.