[PRS] boknörd_ & LunaLovegood123

Ja, jag hade ridit pegaser förut, och ja, det var jättekul.
Men att rida Blackie var definitivt annorlunda.
Stoet bockade samtidigt det kändes som att flyga (nej det var ju verkligen inte det jag gjorde typ hela tiden (note sarcasm)) och hon var väldigt... pratglad; frustade, pep, gnäggade och ruskade på huvudet när jag inte förstod.
Fast, det var sällan jag förstod något; eller rättare sagt- jag förstod aldrig något. Hade Poseidon haft ett barn (ärligt så hade jag trott att Havsguden var mer rebellisk än pappa, men tydligen inte) hade h*n nog kunnat översätta åt mig.
Om vi hade kommit överens, vill säga.
Eftersom att jag varit så inne i att tänka hann jag inte hunnit reagera när Blackie bockade; ett stort, väldigt stort bocksprång, så märkte jag for ner mot marken - fem meter, fyra meter, tre...
I förskräckelse stirrade jag på marken som kom farande mot mig och då kickade mina reflexer in.
Jag fångade vindarna och de hindrade mitt fal cirka en halvmeter ovanför marken.

Hon ledde mig in i ett övergivet rum, jag kunde inte fokusera på något utan jag vara trollbunden av henne. Inte på ett positivt sätt men jag kunde inte komma ur hennes makt. Hon stekt sig bredbent framför mig och spände blicken i mig. Jag ville darra men jag kunde inte.
" Så nu är du min, min!" skrek hon, jag ville skratta. Jag var ingens! " Äntligen ska den där råttan till häxa få se vem som är bäst!" Jag förstod inte ett ord av det hon sa, vadå råtta till häxa? Jag ändrade inget ansiktsuttryck under den här tiden, jag hade orden inom mig men kunde inte formulera mig. Jag kunde bara stirra fånigt på Patrica och vänta på vad hon skulle säga här näst.
" Äntligen kommer tönten till syster få reda på att jag är bäst när jag har gjort dig till min marionett!" sa hon och såg överlycklig ut. Sedan såg jag hur hon började förändras, hon blev kortare och såg till slut ut som det en mugglare skulle kalla en riktig häxa med vårtor.
" Varför reagerar du inte?" sa hon irriterat och viftade med sina långa fingrar framför mina ögon. Jag ville se irriterat på henne men nejdå, jag var tvungen att ha kvar den där löjliga och dyrkande blicken " Oh right. Du kan inte prata så," sa hon och jag drog ett djupt andetag och sedan flödade orden ut ur mig.
" Vem är du?" var det ända jag fick fram
" Din moster, halvmoster, kvartsmoster eller vad du vill säga," sa hon och jag ville se på henne med en irriterad blick men nejdå jag var fortfarande i hennes makt och hade bara rösten att använda.
" Jag tänker kalla dig Gibby," sa jag enkelt
" Och jag ska döda dig," sa hon och det var då som jag fick tillbaka makten över min kropp. Plötsligt visste jag hur jag skulle göra. Jag fick fram en kniv ur min ryggsäck sedan gick jag till attack mot henne och plötsligt försvann hon och jag var ensam i rummet. Jag skyndade mig ut ur rummet, jag ville inte hamna i hennes makt igen. Jag visste inte vad hon var eller vem hon var men jag visste en sak. Hon var mäktig och farlig. De andra verkade också ha kommit ut ur hennes makt för de såg smått förvirrande ut. Lättnat gick jag fram till dem och slog mig ner.

Det förstajag hörde när jag kommit ut ur chocken var Silenas skratt. Det var bubbligt och glatt, inte hånande, och jag började skratta med henne direkt.
För andra gången på kort tid fick vi en stor skrattattack - men som de säger, det roliga håller inte på för alltid.
Plötsligt svepte en konstig dimma framför mina ögon och dränkte ljudet av mitt och Silenas skratt.
Jag - eller det kändes som om det var jag - stod i ett rum. Det var jag och en gammal tant där - hon såg sådär ond ut att jag genast hade dragit fram svärdet, beredd på ett monster närsomhelst. Hon stirrade på mig, började förändras. Jag kunde inte röra mig.
"Varför reagerar du inte?" frågade hon och tonen var irriterad. Jag kunde inte svara och hon verkade tillsist fatta det. "Oh right, du kan inte prata så." En viftning med handen och 'jag' fann min röst igen.
"Vem är du?" frågade 'jag' - men rösten var inte min egen. Den hade brittisk accent.
"Din moster, halvmoster, kvartsmoster eller vad du vill säga", svarade den fula, vårtiga kvinnan.
Hon var inte min moster, tänkte jag irriterat.
"Jag tänker kalla dig Gibby", sade den brittiska tjejrösten enkelt.
"Och jag ska döda dig", svarade moster Gibby. Innan jag visste ordet av hade 'jag' - eller rättare sagt den brittiska tjejen - dragit fram en kniv.

Jag slog flämtande upp ögonen och stirrade in i Silenas.
De var stora och oroliga.
"Du bara blackade ut!" skrek hon.
När Afrodites dotter äntligen lugnat sig bestämde vi oss för att låta pegaserna vara.

" Där är du Sophie," sa Moa lättnat och gav mig min flygbiljett. Jag tog tacksamt emot den och pustade ut. Vem hade Gibby/Patricia egentligen varit?
" Var tog du vägen?" frågade Eric som åt en skinkmacka. Jag stirrade bara på honom. Menade han allvar? Kunde han inte minnas Patricia alls?
" Äh..." sa jag och han förstod att jag inte tänkte svara. Max höll koll på tiden.
" Vi ska gå på nu," sa han enkelt och alla vi tog våra väskor och gick bort till biljettsnubben. Jag kunde inte riktigt läsa vad det stod på hans nummerbricka men jag antar att det har att göra med att jag har en mild modell av dyslexi.
När vi hade gett snubben våra biljetter så gick vi på för att hitta våra platser. Jag kunde se hur Max och Eric sken upp.
" Dumbledore har fixat första klass biljetter åt oss!" sa de och såg jättelyckliga ut. Jag hade aldrig hört talas som första klassen men jag förstod varför de blev glada. På vår del av flygplanet var det stora skinnsätena och det var inte alls trångt.
" Var ska ni sitta?" frågade Max
" C1, själv då mackan?" sa Moa och såg på honom.
" Kalla mig inte Mackan," sa han och försökte se irriterad ut men det lyckades inte. De passade väldigt bra ihop.
" Visst Mackan," sa Moa retsamt och han slog henne på låtsas. När alla sedan hade rätt ut var vi skulle sitta, jag satt längst in på högersida bredvid Eric och någon tjej som lyssnade på musik. Jag tittade ut genom fönstret, det skulle faktiskt bli skönt att få lämna England.

Arm i arm gick jag och Silena tillbaka mot lägret, medan det yngre Afroditebarnet försökte tvinga mig till Apollonbarnen för sjukvård.
"Du kan ha skadat dig!" protesterade hon och blängde på mig.
"Skadat mig när jag inte ens träffade marken?" frågade jag och höjde på ögonbrynen. "Det är najs att du bryr dig Silena, men du behöver inte bli paranoid för det."
Silena suckade och tvinnade en brun hårlock runt fingret.
"Men snääälla", kved hon och gjorde sina ögon så stora som möjligt och putade med underläppen. Jag suckade och himlade med ögonen.
"Okej då, om du lovar att det går fort", svarade jag surt och SIlena lös upp.
"Jag lovar"kvittrade hon och började dra mig mot Stuga sju.

Vi borde snart vara framme, tänkte jag och tog en klunk av min coca-Cola.
" Vi går ner för landning i New Yorks AirPort, vänligen sätt på era säkerhetsbälten," sa en mansröst. Jag knäppte fast bältet och tittade ut. Jag kunde se hur husen blev större och större, Eric försökte sträcka dig för att se ut men jag knuffade undan honom som han vore smuts. Han verkade bli lite sårad men det större inte mig.
" Aow," sa jag när planet slog i marken, det var en obehaglig känsla.
"Varför kunde vi inte bara transförera oss?" frågade jag och sedan illamåendet bubbla upp.
" För vi inte har avlagt provet ännu," informerade Moa mig från andra sidan. Jag stönade bara och slog huvudet i bordet.
" Kunde inte en lärare transförera oss dit i såfall?" frågade jag, det hade ingen något svar på.
" Tack för att ni åkte med Apollo," sa rösten och jag dolde ett skratt, Apollo var ju solguden i Romersk mytologi. De kunde inte valt ett sämre passande namn, tänkte jag. Regnet vräkte ner och jag kunde se hur många av träden svajade oroligt i den hårda vinden.

Ett Apollonbarn jag heller inte visste namnet på kollade snabbt om jg hade skadat mig någonstans . utan att säga något ("can you feel the love", tänkte jag ironiskt) medan Silena gjorde roliga grimaser som fick mig att skratta. Apollontjejen blängde ilsket mot mig, som om hon inte vågade öppna munnen och snäsa år mig att ligga still.
"MEN gumman", fnittrade Silena och nöp i mina kinder - ännu en arg blick från Apollontjejen - och skrattade. "Ligg still! Annars kan inte Julie göra något!"
Jahaa - Julie hette hon, tänkte jag bittert. Hur kom det sig att jag alltid kom undan all information?
Alla spekulerade om att jag var den profetian handlade om - och gudar vad rättvist det var att alla fick veta den utom JAG - som de trodde den handlade om!
Jag hade knappt märkt att Julie lämnat britsen och att Silena rest sig förrän en kudde träffade mitt ansikte.
"Res dig då, latmask!" ropade Silena och skrattade.

Vi drog våra jackor tätare om oss medans vi väntade på att våra väskor skulle komma. Jag hade redan min väska eftersom jag hade lyckats få med den in på planet.
När alla hade fått sina väskor så gick Moa fram till en stor karta.
" Long Island, ligger där," sa hon och pekade på kartan " och vi är här." Hon pekade på New York, det står att det är 5 timmar med buss."
" Någon som har mugglarpengar?" frågade Eric optimistiskt och vi andra skakade på våra huvuden. " Synd, jag har en idé hur vi kan få pengar och få busschauffören att köra oss grattis, men ni kommer troligen inte att gilla den." Moa himlade med ögonen.
" Jag älskar redan idéen," sa hon sarkastiskt.
" Vi måste använda en confundus," sa Eric och vi andra bleknade.
" Måste vi?" frågade jag med en rysning. Jag visste hur man använde confundus men jag gillade det inte. Dessutom hade jag läst att det var mycket striktare gällande magi i USA.
" Men kommer vi inte få problem med Macusa i såfall?" frågade Moa, det var samma fråga som jag hade viljat säga.
" Har vi något val?" frågade Max och Eric samtidigt

En till kudde träffade mitt ansikte när jag inte rest mig.
"Hallå, Jaaade!" Silena viftade med handen framför mitt ansikte. "Planändring, vi ska inte till kanotsjön--"
"Vem sa att vi skulle dit?" muttrade jag. Silena låtsades inte om det.
"Vi ska till Mässpaviljongen", sade hon och gav mig en blick ur ögonvrån. "De från UK kommer snart. Har du inte lyssnat eller?"
Silenas röst var allvarlig, men hon flinade ändå.
Med snabba steg var vi framme vid Keiron och de andra stugledarna.

" Jag kan rabbla upp 100 andra möjliga val som är bättre," sa Moa " tyvärr så är inget av de valen möjliga här, så vi får göra confundus då antar jag," Eric slår glatt ihop händer och ler galet.
" Toppen!" han hoppade nästan av glädje " vem ska göra det?"
Vi andra såg på varandra en jag kunde känna allas blickar på mig.
" Vill du göra det Sophie?" frågade Moa försiktigt. Alla stirrade på mig, jag var bäst på magi av oss men jag vill verkligen inte använda confundus på en oskyldig mugglare. Men jag visste att det var det ända alternativet.
" Okej, jag gör det, trots att jag inte vill," det sista viskade jag, innan jag höjde rösten " jag vill göra det själv" sa jag, de andra protesterade inte och jag gick långsamt bort mot en buss. Jag höll hårt om staven inom jackan, jag visste att det kom gnistror ur den som det alltid brukar göra när jag är nervös.
" Ursäkta, går den här bussen till Long Island?" frågade jag
" Ja, det gör den," sa busschaffören. Bra tänkte jag och tog fram trollstaven och pekade på honom innan jag viskade confundus.
" Åh, välkommen ombord," sa han
" Tack," mumlade jag innan jag vinkade åt dem andra.
" Bra jobbat Sophie," viskade Eric när han slank förbi mig in i bussen.
" Tack," sa jag men jag kunde inte var glad för det, det var helt inte rätt att fuska för att få åka buss.