Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

I flera timmar hade jag nu bara suttit ner på golvet inne på toaletterna mot ett element. Kläderna hade tårkat för länge sedan men håret var fortfarande fuktigt och hängde ner i ansiktet. Jag drog med stela fingrar av en utav snoddarna från handleden och satte upp håret i en slarvig hästsvans. Luggen föll ner och kittlade mig lite smått på käkarna. Med en uppgiven suck blåste jag bort den från ansiktet och drog ner tröjan över händrena. Med långsam rörelser borstade jag bort smuts från jeansen. Divergent. Var det något galet, korkat, fel? Vad var jag?

Mammas blick hade mörknat så fort jag nämnde ordet. Divergent. Det var någonting farligt det viste jag.
"Var har du hört det ordet?" Sa hon stelt.
"Eh...Jag har läst om det" Jag försökte rädda situationen.
"Tala. Aldrig. Om. Det igen! Förstått?" Det var ingen fråga, det var en befalning. Jag tänkte inte bara låta det vara. Jag Behövde få veta!
"Men varfö..." Jag hann inte avsluta meningen förän hon måttade ett slag mot mitt ansikte. Jag kännde hur ögonen tårades när jag rammlade ner från stolen. Jag sprang in i mitt rum så fort jag kunde och började gråta.

Jag såg hemsk ut. Men trots det började jag långsamt gå mot Navet när klockan närmade sig utsatt tid. Folk strömmade redan in genom portarna. När jag kommit in i värmen hördes smatter bakom mig och jag vände mig snabbt om. De tappra kom springande och forsade upp för trapporna. Jag fick syn på den snaggade tjejn i mitten av ledet och slet utan att tänka tag i hennes arm.
" Snälla" Viskade jag " snälla, vad är Diver..."
"Schhhh!"
hon la en hand över min mun och backade bak i skuggan.

Jag var på bussen till Navet. Mamma och Kelly hade åkt för en timme sedan. De skulle fixa någonting, men jag hade inte haft lusten att fråga.
Det hade varit fullt i bussen så jag stod och höll i mig i ett säte. Bredvid mig stod en familj. De såg otroligt lyckliga ut, och jag undrade när min familj någonsin hade sett ut så.
Jag fick annat att tänka på när bussen stannade och jag såg Navet. Wow! Tänkte jag.
När jag gick in genom portarna och kännde värmen huttrade jag till. Jag satte mig på en ledig stol och tittade runnt mig. Längre bort stod mamma och Kelly. De pratade med en mann från de Osjälviska.

" Inte nu..." viskade hon och så var hon borta. Uppgivet såg jag efter henne.
Jag fick syn på Alexandra, en anna tjej från de lärda som jag stött på några gånger. Jag trängde mig in i hissen som långsamt började åka uppåt.

Jag reste mig långsamt från stolen och började gå mot hissen. Jag fick syn på en tjej från De lärda, Daniella som trängde sig in i den fulla hissen. Vi hade stött på varandra några gånger innan, men vi var inte riktigt vänner, så.
Jag sprang mot hissen i ett försök att hinna med den, men jag var för långsam och dörrarna till hissen hann stängas.
Jag suckade, och började gå mot trapporna. Ett gäng från De tappra kom springande uppför trappan. Jag såg killen som hade tagit hand om mitt test. Jag tänkte precis fråga va Divergent betydde, men han skakade på huvudet som i att säga att hon skulle vara tyst.

När hissen stannade smög jag mig ut och blev stående i dörröppningen till salen. Stel och stum.

( Insåg precis att det står Sjögräshjärna i din forumsignatur, har alltid tänkt att det står Sjöstjärna, Hur korkad får man vara?!)

(haha xD Du är inte korkad! ♥)

Jag gick in i salen. Jag blev genast stel och tänkte vad det här innebar för mig. Jag skulle verkligen lämna De lärda idag. Sedan sken jag upp som en sol. WOW! Jag skulle lämna De Lärda! Jag hade varit här för två år sedan. När Kelly skulle välja falang. Hon hade inte tvekat med att välja De lärda, men nu undrade jag om hon hade velat lämna mig och mamma. Jag fick annat att tänka på när jag märkte hur mycket folk det faktiskt var i salen. Folk från alla falangerna stod utspridda. Några från De Tappra körde armbrytning, och slog vad om vem som skulle vinna. Längre bort stod Några från De fridfulla och skrattade. Antagligen åt något tråkigt skämt, tänkte jag.
Alla tystnade när en tunnhårig man ställde sig framför alla. Han var en av de högt uppsatta hos De osjälviska, Marcus Eaton.

I mitt undermedvetna registerade jag att tillställningen började men min blick var fäst vid publiken. På en person i publiken. Pappas blick borrade sig in i min, fängslade mig. Jag kunde omöjligt kolla bort. När folk började applodera vände pappa slutligen bort blicken och jag suckade tungt, flåsade som av ansträngning.

Mr Eaton hade hållit tal, men jag hade inte lyssnat. Det var tråkigt att sitta still och jag blev genast rastlös. Jag satt och klapprade med skorna i golvet. Jag fick arga blickar från några av De ärliga och några hyschade mig. Jag brydde mig inte om dem. Min glädje hade övergått till nervositet.
Någon annan gick upp på scenen och började prata om alla falangerna och hur 'underbart' var och en var. Visst. Tänkte jag. Det var någonting vem som helst från De fridfulla skulle kunna säga.