ÖPPET fantasy-roll

Arez stannade utanför biblioteket. Allt var tyst, och det var det som bekymrade honom. Han vände rullstolen igen och ökade farten mot skogen igen. Han trodde inte egentligen att det var bråttom, men som sagt gick rullstolen irriterande långsamt, och han skulle mycket hellre sluppit den, men visste att han aldrig skulle kunna ta den risken i staden. Enda gången han slapp den var i skogen, långt ifrån människor, där det bara var han, djuren och skogen.
När han kom till skogsbrynet såg han att det faktiskt satt någon på en sten vid skogskanten. Han kunde bara se ryggen, men det såg ut som en tjej med ljusbrunt hår i alla fall.
Även här var det tyst. Inga fåglar kvittrade. Det oroade honom, sällan var det tyst där - om man lyssnade kunde man alltid höra skogens ljud. I likhet med hästar hade kentaurer fått känsligare öron, och även något spetsiga, vilket han dock kunde dölja bakom håret. Om han skulle vara ärlig visste han faktiskt inte om deras luktsinne var likadant som människornas eller känsligare - han hade ju inget att jämföra med direkt.
Han rullade fram till tjejen på stenen.
"Hej", sade han försiktigt när han kom fram. Han pratade inte med många, han levde ju själv, och hade ännu färre vänner, så det var sällan han faktiskt talade med någon.

Amber satt djupt försjunken i sina egna tankar när hon plötsligt hörde någon bakom sig. Hon vände sig hastigt om och fick syn på en ung kille. Antagligen ett eller ett par år äldre än hon själv. Hon undrade vad han gjorde här. Hon hade nästan aldrig sett andra människor i skogen. Och den här killen såg ut som en helt vanlig människa bortsett från rullstolen han satt i.
"Hej", svarade Amber tyst. Hon hade aldrig tyckt om att prata med främlingar.

Yerimiti sprang så fort hon kunde, så fort benen bar henne. Någon hade sett henne, någon hade hört henne. Någon hade nuddat vid henne. Någon som inte var av hennes ras. En människa. Det ända som hördes var hennes skor, skrapande mot marken, men ingenting mer. Inga fåglar som kvittrade, inga bilar, inte ens havets skvalpande hördes från hamnen. Inga båtar. Ingenting. Världen var alldeles... Tyst

Namn: Ziatajie Renji, kallas för Zia
Art: Halvtroll
Kön: Kvinna
Ålder: Runt 20 år
Utseende: Lång smidig och muskulös kropp.
Rävrött midjelångt rufsigt hår, med tunna flätor och pärlor i.
Knallgröna sneda ögon, solbränd hy, fräknar, spetsiga öron.
Svans med en rävröd hårtofs, precis som håret.
Klädsel: Klär sig oftast i långkjol för att dölja svansen.
Klär sig i skogsfärger.
Så ofta hon kan är hon barfota.
Massa guldringar i öronen och en i näsan, samt armband i guld.
Tatuerad orm som slingrar sig runt hennes vänstra överarm.
Bakgrund: När Zia kom till världen var allt kaos.
Hennes så kallade far (människa) hade våldfört sig på hennes mor (troll).
Det hade då varit förföljelse på troll länge och detta hade lett till halvtroll så som Zia.
Tack vare att hon ändå är så pass lik människor hade hon kunnat leva i deras värld med.
Hennes öron dolde hon i håret och svansen under kjolen.
Personlighet: Rollas det mesta men är som alla troll svag för guld och saker som glittrar.
Hon älskar att vara i skog och mark och kan förvandla sig till en sten.

Tjejen verkade ungefär lika opratsam som han själv, men på något sätt gjorde det honom ändå litet säkrare i det.
"Jag heter Arezran", sade han med ett litet leende. Han hade nu kommit ända fram så att han nu var bredvid henne.
"Det är så tyst."

Förlåt för att jag inte har skrivit, men har inte haft WiFi...

Willow strök en sista hårlock ur ögonen och kastade undan trasan. Alla silverbestick glänste och inte ett dammkorn var synligt, ändå hade hon hade en känsla av att något var fel.

Gör inget! Jag fortsätter från Endromeda!

Endromeda väcktes ur sina funderingar. Varulvar hade bra hörsel, luktsinne och var oftast snabbare än vanliga människor. Hon hörde röster, för visso på flera meters avstånd, men det var endå röster från en levande varelse vilket betydde att hon inte var den enda kvar. Hon reste sig och gick till hallen. Hon satte på sig sin jacka och en mössa för att dölja de spetsiga öronen för säkerhets skull, öppnade dörren och började rusa ner för trapporna. Hon gick ut genom porten ut på gården. Här var spåren tydligare. Hon såg sig omkring. Ingen verkade vara i närheten. Hon satte sig på knä och spetsade sina sinnen. Hon började spåra. Hon hade spårat en gång förut för att hjälpa Ayla och Stan. Ayla och Stan som hon kanske aldrig skulle se igen tänkte hon, men ignorerade den tanken och fortsatte följa spåren. Spåren ledde till en trädunge inne i skogen. Hon smög fram och gömde sig i en buske. I dungens mitt satt en flicka på en stubbe som såg ut att vara i samma ålder som hon själv. Bredvid flickan satt en storväxt kille i en rullstol som såg ut att vara några år äldre än hon själv. Dem hade ett lågmält samtal. Endromeda bestämde sig för att tjuvlyssna på samtalet innan hon visade sig. Hon satte sig tillrätta i busken. "Knak" en gren var bruten.

Willow strök sig över näsan innan hon knäppte jackan och slängde igen dörren efter sig. Hon tog fram nyckeln, som låg under dörrmattan - vilket dåligt gömställe, vem som helst skulle ju kunna hitta den, tänkte hon - och låste dörren. Hennes far var väldigt noggrann med att låsa dörren och att inte lämna ljus tända. Vissa av de mer rikas hem hade blivit tömda på värdefulla föremål, men aldrig deras hem trots dess rika utstrålning. Hon rörde sig ganska snabbt i skogar; kanske för att skogen var hennes element, tänkte Willow ironiskt och himlade med ögonen åt sig själv. Hon visste att jord och natur inte var hennes starkare ställen.
När hon gått en liten bit i skogen - högst några meter - skymtade hon en flicka bland buskarna. Hon verkade tjuvlyssna på någon; eller några, rättare sagt. Willows blick hade stannat på en man i rullstol och en flicka på en sten.
En gren knakade till när flickan bakom buskarna rätade till sig -
och mannens och flickans blickar föll på Willow.

Endromeda stelnade till. Dom hade hört henne. Hon kröp ur busken och började springa, men hon hann inte långt. Hon krockade med något och landade raklång på rygg. Hon tog sig i huvudet och svor. Varför? Tänkte hon. Hon tittade upp för att kolla vad hon krockat med. Där stod en flicka med långt, tjockt, blont hår. Flickan sträckte ut sin hand. Endromeda greppade den och flickan drog upp henne på fötter. Willow, sa flickan. Endromeda tvekade lite. Endromeda. Tack för hjälpen, sa hon och ryckte åt sig sin hand. Hon blängde på flickan som tydligen hette Willow.

Flickan framför Willow, som tydligen hette Endromeda, hade mörka ögon och mörkt, kortklippt hår. När Endromeda ryckte till sig sin hand och blängde på Willow var hennes första tanke: har jag gjort något fel? Hon log försiktigt mot Endromeda, som trotsigt blängde tillbaka.
Willow antog att tjejen framför henne antingen var kaxig och kall mot främmande på grund av något hon varit med om eller så var hon rädd för att bry sig om folk. Att bry sig och sedan förlora de man brydde sig om. Och det hade kanske också hänt.
"Varför är du här?" frågade Willow försiktigt och tryckte ner naglarna i handleden - något hon alltid gjorde om hon var nervös.
Endromeda tvekade några sekunder innan hon svarade.
"Det har inte du med att göra."
Willow var tyst i några sekunder; osäker på ad hon skulle säga utan att på något sätt typ förarga Endromeda.
"Du kan kalla mig Will, förresten. Mitt efternamn är Aurendel", sade hon tillsist. "Du kanske har hört talas om min far, Matthew Aurendel? Han är någon slags... advokat eller nåt, tror jag..."
Kanske var familjen också ett känsligt ämne för Endromeda, då hon blängde hårdare på Willow, eller så tyckte hon att Willow skröt.