Pestens tid!

Hanna rynkade lätt på pannan åt det han sa. Det var ju inte riktigt så hon menade.
"Jag har aldrig blivit döpt, så då kan jag väl inte bikta mig? Jag kommer inte ens in där." svarade hon men något som tycktes skräck i rösten. Dels för vad hans reaktion skulle vara och dels för att hon var rädd för den där guden. Guden som aldrig brytt sig om henne, men som tydligen tyckte en hel del.
Hon hostar åter till i armvecket, hon möter hans blick. Hon var rädd för kyrkan, för gud och alla män som jobbade där. Hon kunde heller inte komma in där då hon ljög om hela sin existens.
Hon följer hans rörelser då han troligen skriver om arbete, hon såg inte från den plats hon satt. Hanna nickar, hon hade försökt att få jobb men vissa dagar orkade hon knappt resa sig upp. Hon tiggde istället även om det var olagligt, det var därför hon kommit hit.
Hanna möter mannens blick, hans frågor blev mer och mer svåra. Hon var rädd att han snart skulle gissa ut hennes hemlighet och vad skulle ens ske då?
"Jo, det har jag. Jag gick på luffen med en man då jag var liten och på vägarna han man med och jobba en del." försökte hon förklara även om inte heller det var hela sanningen.

Han frustar till åt det hon säger först och höjer båda sina ögonbryn samtidigt som hans ögon vidgas, han slinter nästan med pennan igen av det men tar sig tillbaka till fokus och skriver klart innan han vänder sig, han lutar sig framåt som om han skulle granska henne noggrant igen och sitter bredbent på stolen.
"Ni vet, unge herr, att hedningar inte bemöts väl i vårat samhälle, vare sig av kyrkan eller andra." Han ser mycket seriöst på henne, men inte med en blick om att han skulle göra något av faktumet att hon inte var döpt, han verkar dock minst sagt inte glad över att höra det, sedan att hon åter hostar får honom att rygga tillbaka lite, han reser sig ur stolen och går till en krok där den stora överrocken hänger, han tar på sig den medan han fortsätter prata över axeln.
"Var du med dina föräldrar innan du följde med honom? Vad hände med dom? Varför följde du med en vagabond, och vad hände med denne nu?"

Hanna ryggar förskräckt bakåt, han verkar arg och hon visste direkt att det varit ett misstag att berätta det för honom.
"Det är inte mitt fel att jag inte blivit döpt." svarar hon honom dock med allvar. Nu kunde hon inte det heller, hon kunde inte gå till den fruktade guden i fel namn, kunde han se igenom det? Det var mycket hon inte förstod med det andliga, mycket hon bara hört.
"Jag vet inte, kanske. Jag var väldigt ung när jag kom till honom och minns inget innan det." svarar hon och det vore väl svar nog? När man är liten följer man bara med den som kan ge trygghet.
"Han klämdes i en kvarn då jag var runt tio år gammal." svarar hon sanningsenligt och ser på honom då han börjar klä på sig, var skulle han?
Skulle hon gå nu? Stanna kvar? Vad ville han?
Hon reser sig osäkert upp och med en blick som hon hoppas går osedd far över papperet för att se vad han skrivit om henne.
Hon hoppas den skulle gå osedd för hon visste inte vad han tyckte i att mindre bemedlat folk kunde läsa. Det var ovanligt att man kunde det.