Dikter
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
soratanaka
Elev 
|
Älskar även Shelleys Love's Philosophy, vilket ni kan se på min signatur;
The fountains mingle with the river, And the rivers with the ocean; The winds of heaven mix forever, With a sweet emotion; Nothing in the world is single; All things by a law divine In one another's being mingle;-- Why not I with thine? See! the mountains kiss high heaven, And the waves clasp one another; No sister flower would be forgiven, If it disdained it's brother; And the sunlight clasps the earth, And the moonbeams kiss the sea;-- What are all these kissings worth, If thou kiss not me? "We should love people and use things, but unfortunately we love things and use people." 14 maj, 2011 23:57 |
|
Nymfadora Tonks
Elev 
|
Skrivet av soratanaka: @Nymfadora Tonks: 09 innebär att jag skrev den år 2009, inte när jag var nio år. År 2009 var jag 13-14. Älskar Shakespeares sonnet 130: My mistress' eyes are nothing like the sun; Coral is far more red than her lips red; If snow be white, why then her breasts are dun?; If hair be wires, black wires grow on her head. I have seen roses, damask'd, red and white, But no such roses see I in her cheeks; And in some perfumes is there more delight Than in the breath that from my mistress reeks. I love to hear her speak, yet well I know That music hath a far more pleasing sound; I grant I never saw a goddess go; My mistress, when she walks, treads on the ground: And yet, by heaven, I think my love as rare As any she belied with false compare. ok  hihi (lite dimmig  tror att jag har råkat ut för en smygsprutt).16 maj, 2011 19:25 |
|
NEWBORN
Elev 
|
Det finns en tjej som heter Olivia Bergdahl, hon har vunnit sm i dikter. Vår konfa grupp hyrde henne så vi fick lyssna på henne, hon är sjukt bra. Min favvo dikt av henne.
Pegasus och jag Jag skulle hem. Jag åkte buss. När bussen förvandlades till Pegasus, som störtade mot stjärnorna i vild galopp, vem var jag att säga stopp? men så stannade vi, långt därnere glittrade stadens ljus jag såg att vi flög över ett välbekant hus och kände mig lite dum när jag såg rätt in i mitt vardagsrum för min vardagsvärld var inte mer än vykortstor jag såg min far och min mor, de skrattade, åt middag och drack vin men var inte större än små dockor av porslin. Jag tänkte: Det är väl det här som kallas det där perspektivet på livet… att plötsligt få se allt man brukar se men aldrig ser vi cirkulerade över mitt barndomskvarter jag såg tonårsparken, där jag har legat så många gånger på marken med smaken av den första ölen i munnen en känsla av att barndomen för alltid var försvunnen. Jag såg hur det rörde sig därnere – det var lokaladeln, mina tillsynes allsmäktiga gamla klasskamrater de raglade runt som små tennsoldater på permission jag skulle ha gett en miljon för att få se den synen, när jag var en del av den där skiten för uppifrån var min högstadievärld så löjligt liten… vi flög vidare, jag med huden täckt av rysningar och hjärtat fyllt med sång jag såg förortsvillorna och husen av betong jag såg hur de studsade en boll framför en basketkorg jag såg fyllona sitta på ett förortstorg och jag såg hur människorna såg likadana ut som de i innerstan mina fingrar i en silverman när vi flög uppåt genom natten över land och över vatten jag såg hela fosterlandet! och jag kände hur jag övervann det jag spände låren, spände knogarna jag såg Stockholm i skenet från de norrländska skogarna men jag såg inte var Sverige blev till Finland blev till Ryssland – väst blev öst och jag kände i mitt bröst att jag äntligen förstod; På kartan är gränserna röda av blod, men de är svåra att se från himmelen. Så flög vi uppåt igen, uppåt igen jag såg London, Bryssel, Paris och de kändes obetydliga på något vis hur mäktiga kan de egentligen vara i förhållande till Victoriasjön och Sahara? Jag insåg då, att Afrika blev Afrika av rika vita människor skapat, – det var ingen slump att det blev en nationell klump, det var västerländsk hierarki men där jag svävade ovanför molnen var jag fri. Jag var fri som fågeln, och jag såg hela världen jag tänkte: men shit, här är den! jag såg människornas städer som små tomtebloss jag tänkte: gud bevare världen, och gud bevare oss! När Pegasus flög uppåt, utåt – vi lämnade planeten och den är kolossal, jag vet, men, därutifrån liknade den mest en badboll och vad spelar det då för roll alla våra vardagsproblem alltifrån överfall till vintereksem Jag kände mig så cynisk att jag ville skrika, när Pegasus gnäggade: "i så fall är ju alla människor lika…" och innan jag hunnit förstå tog han sats och så stod jag ensam igen på min busshållsplats Jag tyckte nog att jag hörde vingslag eka mellan gatorna, men det var nog bara de smutssvartvita skatorna det finns ju inga flygande hästar, ändå viskade jag: Hejdå. Och det var så jag lärde mig att alla människor är lika stora, och framförallt lika små Det finns liksom ett budskap i hennes dikter, dessutom rimmar dem :3 Hennes hemsida: http://www.oliviabergdahl.se/web/   
16 maj, 2011 19:44 |
|
Nymfadora Tonks
Elev
|
Skrivet av NEWBORN: Det finns en tjej som heter Olivia Bergdahl, hon har vunnit sm i dikter. Vår konfa grupp hyrde henne så vi fick lyssna på henne, hon är sjukt bra. Min favvo dikt av henne. Pegasus och jag Jag skulle hem. Jag åkte buss. När bussen förvandlades till Pegasus, som störtade mot stjärnorna i vild galopp, vem var jag att säga stopp? men så stannade vi, långt därnere glittrade stadens ljus jag såg att vi flög över ett välbekant hus och kände mig lite dum när jag såg rätt in i mitt vardagsrum för min vardagsvärld var inte mer än vykortstor jag såg min far och min mor, de skrattade, åt middag och drack vin men var inte större än små dockor av porslin. Jag tänkte: Det är väl det här som kallas det där perspektivet på livet… att plötsligt få se allt man brukar se men aldrig ser vi cirkulerade över mitt barndomskvarter jag såg tonårsparken, där jag har legat så många gånger på marken med smaken av den första ölen i munnen en känsla av att barndomen för alltid var försvunnen. Jag såg hur det rörde sig därnere – det var lokaladeln, mina tillsynes allsmäktiga gamla klasskamrater de raglade runt som små tennsoldater på permission jag skulle ha gett en miljon för att få se den synen, när jag var en del av den där skiten för uppifrån var min högstadievärld så löjligt liten… vi flög vidare, jag med huden täckt av rysningar och hjärtat fyllt med sång jag såg förortsvillorna och husen av betong jag såg hur de studsade en boll framför en basketkorg jag såg fyllona sitta på ett förortstorg och jag såg hur människorna såg likadana ut som de i innerstan mina fingrar i en silverman när vi flög uppåt genom natten över land och över vatten jag såg hela fosterlandet! och jag kände hur jag övervann det jag spände låren, spände knogarna jag såg Stockholm i skenet från de norrländska skogarna men jag såg inte var Sverige blev till Finland blev till Ryssland – väst blev öst och jag kände i mitt bröst att jag äntligen förstod; På kartan är gränserna röda av blod, men de är svåra att se från himmelen. Så flög vi uppåt igen, uppåt igen jag såg London, Bryssel, Paris och de kändes obetydliga på något vis hur mäktiga kan de egentligen vara i förhållande till Victoriasjön och Sahara? Jag insåg då, att Afrika blev Afrika av rika vita människor skapat, – det var ingen slump att det blev en nationell klump, det var västerländsk hierarki men där jag svävade ovanför molnen var jag fri. Jag var fri som fågeln, och jag såg hela världen jag tänkte: men shit, här är den! jag såg människornas städer som små tomtebloss jag tänkte: gud bevare världen, och gud bevare oss! När Pegasus flög uppåt, utåt – vi lämnade planeten och den är kolossal, jag vet, men, därutifrån liknade den mest en badboll och vad spelar det då för roll alla våra vardagsproblem alltifrån överfall till vintereksem Jag kände mig så cynisk att jag ville skrika, när Pegasus gnäggade: "i så fall är ju alla människor lika…" och innan jag hunnit förstå tog han sats och så stod jag ensam igen på min busshållsplats Jag tyckte nog att jag hörde vingslag eka mellan gatorna, men det var nog bara de smutssvartvita skatorna det finns ju inga flygande hästar, ändå viskade jag: Hejdå. Och det var så jag lärde mig att alla människor är lika stora, och framförallt lika små Det finns liksom ett budskap i hennes dikter, dessutom rimmar dem :3 Hennes hemsida: http://www.oliviabergdahl.se/web/ najs  16 maj, 2011 19:56 |
|
dani
Elev 
|
Åh jag verkligen älskar dikter och poesi. Hittade väldigt mycket fint i den här tråden! Bra idé att skapa en dikttråd
Själv skriver jag väldigt mycket låttexter.. Här får ni ett litet smakprov av min senaste låt, hehe Button up your blouse You're in an empty house A place you call home Where love can't be shown Just hold your breath Instead of crying Try to look your best Though you feel like dying osv.. Det här var bara de två första verserna, haha. 16 maj, 2011 21:50 |
|
soratanaka
Elev
|
Riktigt nice där dani! Hade gärna velat höra låten dock, så man får rätt flow.
"We should love people and use things, but unfortunately we love things and use people." 17 maj, 2011 07:19 |
|
Nymfadora Tonks
Elev
|
I think that iI fly
upp in the sky and when I look down I se the green ground. There are lots of flowers and it givs me more powers to land on a cloud. har skrivit själv  17 maj, 2011 17:29 |
|
Nymphadora Tonks!
Elev 
|
Najs!
17 maj, 2011 17:30 |
|
Nymfadora Tonks
Elev
|
17 maj, 2011 17:39 |
|
childhoodlight
Elev 
|
Skrivet av Nymfadora Tonks: I think that iI fly upp in the sky and when I look down I se the green ground. There are lots of flowers and it givs me more powers to land on a cloud. har skrivit själv Fint, dock ett par stavfel; upp = up se = see givs = gives <: 
17 maj, 2011 17:44 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen