Efter stormen {Novell}

Kapitel 8

Det var inget vidare fint tåg som vi var på, tvärtom det var ett gammalt och rostigt tåg som knarrade när man gick på golvet och gnisslade från de första metern som den började åka. Vi höll för öronen när den började åka, för att det lät som att tåget inte hade åkt sedan flera decennier. På rangliga ben så satte vi oss ner i fyra säten som var runt ett bord, ingen av säterna var fullt hela utan de hade hål, ojämna och jätteobekväma. Jag stönade tyst när jag satte mig ner för att det var något hårt i mitt säte, jag ställde mig upp och plockade ut en sten som var i mitt säte. Jag tittade mig omkring i vagnen, det satt ett äldre par ett säten ifrån oss. Dom satt mittemot varandra och höll om varandras händer, i sätet bredvid den gamla kvinnan var den en liten bur. Ett litet gny hördes från buren, kvinnan öppnade buren och tog upp en liten brun grå hund med stora sorgsna ögon. Hunden slickade henne på näsan och hon log ett sorgset leende, hunden vände på sitt huvud och stirrade på mig. Hundens ögon lös upp och den sprattlade sig ut ur mattes famn och hoppade glatt fram till mig. Jag ställde mig upp ur stolen och satte mig på huk framför hunden, hunden satte sig framför mig och började slicka mig i ansiktet. Jag granskade hunden, det var en liten hund som säkert var runt trettio centimeter lång och femton centimeter hög. Jag plockade upp den och gick tillbaka med den till sin husse och matte, de gamla paret log mot mig och sa att hon hette Akira. Akira log mot mig och slickade mig lite till i ansiktet, de gamla paret sa att de hade fått Akira från deras dotter när hon dog. Jag beklagade och de fortsatte att prata, de sa att de älskade Akira och tycker att hon är den sötaste hund de sätt. Men de kunde inte ta hand om henne, det var så jag fick Akira.

Haha!
Hon samlar på sig fler och fler...

Hehe aaa

Kapitel 9


Jag kom ihåg vad informationen sa när jag stod i ringen på parkeringen, han hade sagt att vi kunde gå av vart som helst där tåget stannar för att tågförarna hade fått information att stanna mist 5 stationer ifrån “Karltorp” som var där vi gick på. Louise och Caroline tittade ut igenom fönstret och jag bestämde mig för att kolla om det fanns någon matvagn, eftersom att jag inte hann äta någon frukost i morse så var jag riktigt hungrig. Jag ställde mig upp och gick till de gamla paret och frågade om de kunde hålla i Akira medans jag gick och letade efter matvagnen. När jag lämnat Akira så började jag gå mot dörren som ska leda till nästa vagn, jag är van vid att det är en dörr som man trycker på en knapp och så hamnar man i ett mellan gång på ungiför en halv meter. Men eftersom att det inte var ett nytt tåg så hade den inte sådana finesser, vid dörren så var det ett handtag och en pil åt vilket håll som man ska dra det åt. Jag drog upp dörren och där var det bara en stor metallkrok som var ihop hakad i vagnen framför, inte en chans att att jag skulle gå över den där. Så jag gick tillbaka och stängde dörren, jag gick och hämtade tillbaka Akira och satte mig i mitt säte igen.
Jag hörde något spraka till och sen började någon prata i högtalarna; “Vi är snart framme i Fågelbo, det är säkert att gå av här och det är helt säkert ifrån stormen så ni kan vara helt säkra.” det knastrade till och sen blev det tyst. Jag frågade vart Caroline och Louise skulle gå av och Louise svarade att de skulle åka till deras mormor som bor i Stockholm. Jag nickade som svar och kom och tänka på att min mamma bor i Stockholm, så jag sa att jag skulle också av i Stockholm. Det skulle dröja ett par timmar innan vi skulle komma fram till där vi ska gå av, så jag rotade i min väska om jag hade någon mat. Jag kommer inte ihåg någonting från när jag packade den så jag blev förvånad när jag hittade en flaska vatten och ett äpple i den. Jag tog en tugga av äpplet och drack ett par klunkar vatten. När min törst var släckt så gav jag flaskan till Caroline och hon drack lite vatten hon med, hon skickade i sin tur vidare flaskan till Louise som drack tills flaskan var tom. Louise hade inte sagt ett ord om vart hon egentligen varit, så jag frågade henne. Men hon bara tittade bort och skakade lätt på huvudet, “Jag var på väg hem när jag hörde vad som hade hänt här, så jag åkte bara till samlingsplatsen och följde efter närmsta bil efteråt. Det var ju där jag träffade er.” Jag kände på mig att hon ljög, om hon hade kommit ifrån flygplatsen hade hon haft en stor väska med sig, men hon hade bara sin egna lila handväska med sig. Någonting var fel och jag skulle komma på vad.

Har du läst Sofia Nordins "En sekund i taget"?
Påminner om den och jag älskar det!!!

DET VAR EN JÄTTEBRA BOK!!!!

Nej det har jag inte, är det en bok?



Tack

Japp, och en bra sådan. Finns en fortsättning ("spring så fort du kan"

Kapitel 10

Jag hade ringt min mamma när vi var ett par stationer ifrån Stockholm och hon skulle hämta mig vid stationen. När jag var framme vid Stockholms Central station så gick alla av, de äldre paret gick också av och jag gav båda en kram för att jag fått Akira av dom. De gav mig också lite mat och hennes bur till mig, den äldre kvinnan skrev upp på ett papper hur ofta som hon behövde matas och rastas och annat som jag behövde veta. Jag fick även deras nummer så att jag kunde ringa dom om jag behövde veta något. När jag sagt adjö så gick jag, Caroline och Louise mot bilvägen där min mamma skulle hämta upp mig. De sa att de skulle ta en taxi men jag sa att min mamma kunde skjutsa dem. När min mamma kom så gick hon ut ur bilen och gick fram till oss, hon tittade undrade på Akira som jag bärde i min famn men jag svarade bara kort att jag förklarar sen. Jag frågade henne om Caroline och Louise kunde få skjuts hon visste ju inte vilka de var men sa att hon kunde skjutsa dom. Vi klev in i bilen och åkte iväg, Carolines mormor bodde inte jättelångt bort ifrån där min mamma bor. Så vi åkte bara hemåt och så fick Louise guida min mamma vart hon skulle åka någonstans. Vi stannade utanför deras hus och jag gick ut för säga hej då till dom och la in Louise nummer i min mobil, när jag kramat båda så satte jag mig i bilen igen och vi åkte hem. Väl hemma så pustade jag ut, gick in med min väska och öppnade dörren. Min pappa dog för ett antal år sedan och sen dess har det ekat en tystnad i huset som de bodde i och känslan i luften som var där när han var hemma hade tynat bort. Jag gick in i hallen och hängde av min min jacka och tog av mig mina skor. Jag gick i mitt gamla tonårsrum och började packa upp min väska, när jag var klar så gick jag in i köket och hjälpte mamma med middagen. Hon gjorde grönsakssoppa, sådan soppa som hon gjorde när jag var liten.


(Trodde att det här skulle vara sista kapitlet men det blir det inte.)

Ja! Fler kapitel!

Kapitel 11 (sista kapitlet)

Nu har jag vant mig vid att bo hemma hos mamma, jag har skaffat ett nytt jobb och söker efter bostad här. Jag har märkt att det är svårt att skaffa bostad här och dyrt är det också, jag ville bo här förut när jag flyttade ut, men det var så svårt att hitta en lägenhet eller ett hus här så det var därför jag flyttade till Karlstorp. Jag kommer att bo hos mamma tills jag hittar en bostad och åter igen kan flytta ut, jag och Louise träffas ofta och vi har blivit jättegoda kompisar. Caroline har börjat i skolan som jag gick i när jag var liten och hon har fler vänner, hon brukar få gå ut med Akira för en liten peng varje gång.
Jag står framför spegeln i hallen och tittade på mig själv, jag har lätt brun hy efter sommaren, ögonen ser trötta och matta ut eftersom jag nyss har varit på mitt jobb och jobbat i tio timmar i sträck.
Jag jobbar tillfälligt som dagisfröken på det lokala dagiset nära där mamma bor, det är ett utslitande jobb som kräver mycket tålamod. Som tur är så älskar jag barn och har bra tålamod, i Karltorp jobbade jag som inredning och möbel designer. Det var ett bra jobb och jag fick bra lön, jag har kontaktat företaget som jag jobbade för men dom har gått i konkurs och det tycker jag är jättetråkigt.
Jag tittade åter upp på mig själv i spegeln och tittade på mina trötta ögon och mitt trötta ansikte. Jag såg hemsk ut och jag förtjänade att åka på spa, jag hade åkt iväg direkt om det inte vore för att jag knappt har några pengar. Mamma var inte hemma ikväll men vi hade mat kvar ifrån gårdagens kvällsmat. Jag öppnade kylskåpet och tog fram maten, den var lagad den såg inte jättefräscht ut men jag hade inget val. Eftersom att den är helt kall så slevade jag upp på en tallrik och stoppade in i mikro, tallriken snurrade runt och runt därinne som ett u.f.o som åkte omkring ute i rymden. Det plingade till och jag tog ut min tallrik och gick ut till teven och knäppte på den, jag började titta på något sort matlagningsprogram och började äta. Jag hörde Akiras tassar mot trägolvet när hon tassade fram till mig. Akira försökte hoppa upp i fåtöljen i vardagsrummet, men förgäves hon var alldeles för liten. Jag log och lyfte upp henne i fåtöljen, hon kurade ihop sig och somnade. Allt är bra nu och jag är lycklig.

(Jag är inte så värst bra på att avsluta en berättelse men jag är hyffsat nöjd )