Glöm inte att leva

Super!!!
Extremtsuperbra!

Ditt språk är bra, du skriver så bra att man verkligen kan leva sig in i situationen.
Jag är fast i den här berättelsen, bara efter tre kapitel.

Tack så jättemycket alla!! Jag har inte ord nog att beskriva hur mycket det betyder, det ni skriver. Så...tack, tack, tack! Jag har varit sjuk och inte kunnat skriva på ett tag, men jag hoppas att ni fortfarande läser!♥


Kapitel 4
Du kommer på dig själv med att skrika. Ända sedan kvinnan från Socialstyrelsen gick har du gjort det. Du vet att hon kommer tillbaka. Du har ingen chans. De kommer att ta dig, spärra in dig som det psykfall du är. Det kanske är lika bra. Du vill inte tänka så, men du frågar dig själv, om och om igen, vad meningen med att leva är nu.

Du går upp på ditt rum. Det känns som om det var flera dagar sedan du vaknade i din säng, svettandes efter din dröm. Rummet ser ut precis som det alltid har gjort, men allt är så förändrat. Du sjunker ner på sängen. Den är mjuk och varm. Fortfarande varm. Du stryker med handen över kudden. Ser på nallen som sitter på ditt nattduksbord och ser på dig med sina knappögon. Packa. Packa dina saker. Du inser att du måste göra det. Du har inget val. Plötsligt känns allt så meningslöst.

Du ser dig omkring. Vad ska du ta med dig? Du älskar ditt rum, ditt hus, alla dina saker. Din familj...som inte finns längre. Du klappar nallen på huvudet och reser dig, får syn på något på skrivbordet. Något som har stått där så länge du kan minnas, något som värker i dig så mycket nu. Ett fotografi av dig, din mamma och din pappa. Ni ler mot kameran, ovetande om allt som skulle hända i framtiden. Döda.

Du drar med fingret över ramen och känner en tår rinna ner för kinden. Du går ner igen med fotot i handen. Du kan inte ta ögonen ifrån det. Det känns som det värdefullaste du har. Så fort du tagit det sista steget nedför trappan bär inte benen längre, de viker sig under dig. Du håller ett krampaktigt tag om fotografiet. En häftig snyftning slipper ur dig och tårarna forsar plötsligt fram. Du gråter och gråter, och märker knappt när ytterdörren öppnas och ett par starka armar lyfter upp dig.

Så. Himla. Bra. Jag. Dör. Ge. Mig. Mer.

dör. ge mig mer nu!!

Ägande kapitel!!!

Tack!!! Här kommer nästa kapitel *bara för er*

Kapitel 5
Du känner blodet rinna och hjärtat bulta. Din förföljare är närmare nu. Stegen ekar i hela dig. Du gråter okontrollerat men ändå springer du. Fortare än någonsin.
När du vaknar ligger du i en säng, och i ett kort underbart ögonblick inbillar du dig att allt det hemska bara var en dröm. Att du ligger i din varma, sköna säng därhemma. Och när du kommer ner i köket kommer mamma sitta där med sin tekopp, och pappa med tidningen framför sig och glasögonen långt fram på näsan. Men du vet att det bara är en lögn som din längtan skapar. Det hände. Alltihop.

Det sista du minns är fotot. Du blir plötsligt klarvaken. Du sätter dig upp och det snurrar till. Rummet är litet, med rödbruna tapeter. Du har aldrig varit här förut, men något inom dig vaknar till liv när du ser den lilla stolen i hörnet mitt emot sängen. Den saknar ett armstöd och är sliten från topp till tå. Skulle kunna vara en antikvitet. Det fladdrar inom dig, och du skrattar till åt din egen paranoia. Det är en stol.

Du svänger benen över sängkanten och synar hela rummet. Där finns ingenting utom sängen du precis vaknade i och den gamla stolen. Fotografiet syns inte till. Du går fram till dörren och rycker i handtaget. Låst. Paniken sprudlar inom dig, och plötsligt inser du var du är. Det här måste vara något av Socialens hem. Barnhem, psykhem, bara ett hem för sådana som förlorat allt. Sådana som du.

Du känner klumpen i halsen, den är så stor att den nästan kväver dig. Du längtar efter att tårarna ska komma, att klumpen ska lösas upp i all gråt. Men du kan inte gråta. Smärtan inom dig är så stark att du inte kan släppa fram några tårar, och plötsligt hörs ett klickande i låset. Du tittar upp, men ingen kommer in. Du smyger fram till dörren. Golvplankorna knarrar svagt under dina bara fötter. Du kikar ut genom nyckelhålet. Ingen där. Din hjärta dunkar när du oändligt försiktigt skjuter upp den lilla dörren. Ingen står där utanför, och du börjar undra om du verkligen är på något Soc-hem. Men var skulle du annars vara?

Sedan slår tanken dig att det här kanske är något slags test. Något som Mikaela Astonsson eller någon av hennes kollegor hittat på, kanske något som ska se efter hur allvarligt ditt fall egentligen är. Om du skulle fly ifall du kunde. Du tar ett steg ut ur rummet, ett till, och blir plötsligt osäker. Vill du verkligen gå? Vart skulle du ta vägen? Vem skulle du söka hjälp hos? Hur skulle du klara dig på egen hand? Alla frågor studsar fram och tillbaka i ditt huvud, och plötsligt hör du ett ljud bakom dig. Du snor runt och skriker. Skriker som du aldrig gjort förr.

OMG THIS IS SOOOO SAAAD!!

AHHHH!!!
JÄTTESUPERDUPERMEGAJÄTTEBRA!!!