berättelse: "när mörkret faller"

Förstår!

kap:1 sida:5

Tef hade just gett sig ut på sin vandring till Merztikta. Han hade tagit med sin pilbåge ifall att. under den första dagen kom han inte så långt, men om han fortsatte i den här takten skulle han ändå ha proviant nog att klara sig hela vägen. under den andra dagen så kom han lite längre. på kvällen som ägde rum på tredje dagen så tyckte han sig se ett par gula ögon i mörkret. när han blinkade var de borta. det måste ha varit inbillning, tänkte han. under fjärde dagen hörde han ylanden. han försökte gå åt motsatta hållet, för att inte stöta på en varg. på den nionde dagen, mitt på dan, så blev hans uppsyn bister. han hade gått för långt åt öst. han behövde korsa ravinen. han gick runt lite grann för att hitta ett bra ställe att gå ner på, och hittade ett. han gick ungefär 20 meter när han hörde bullrande. stenras!! tänkte han. och så var det. meterstora stenblock föll ner runt honom. eller förresten, det var mest bara hård jord de bestod av. men det skulle ändå vara livsfarligt att få ett i huvudet. han letade med blicken efter något ställe att ta skydd. han hann urskilja ett jordigt klippblock rakt över honom-men sedan blev allting svart.

ooooh spännande!
skriv mer!

behöver tyvärr lite tid på mig att tänka innan varje sida, så det tar kanske en vecka eller så.

okej
jag förstår!

Tur att du skriver ganska korta kapitel, då känns det inte så övermäktigt de få gånger jag är inne en längre tid.
Bra kapitel i övrigt

jag skriver ju bara en sida itaget, och det är fem sidor på ett kapitel, så jag har totalt gjort 1 kap.

kap:2 sida:1

När Tef öppnade ögonen var det två saker han tänkte på: att det verkligen låg något besynnerligt över den svart håriga flickan som satt några meter bort. det andra var att han borde ha dött förut, för han fick ju ett stort jordblock i huvudet, ett sånt där hårt som man får ont i handen om man slår i. eller fick han verkligen ett sånt i huvudet? han såg sig omkring. ja, det var samma ställe som han sett falla ihop förut. han satte sig upp. då kände han en smärta i skallen och lade sig direkt ner igen. "du borde inte resa dig upp på ett tag." sade någon. först då kom han och tänka på flickan igen. hon satt ungefär två meter bort, satt på knä, med händerna i knät och en liten svart katt på axeln. hon hade en svart klänning, och svart hår som nådde till skuldrorna. hon hade ljupa, gröna ögon, och hade huvudet på sned och kikade nyfiket på honom. som för att fullkomliga besynnerligheten så hade hon en liten svart kittel bredvid sig, den kokade över en liten eld och i den bubblade det i grönt och turkos. "du är väl häxa?" frågade han. flickan log roat. "är den frågan den första meningen du uttalar varje gång du träffar en ny flicka? eller frågade du det för att jag har en kokande kittel, en svart katt och en svart klänning på mig? eller är det för att du listade ut att någon trolldomskunnig måste ha kastat en besvärjelse över dig precis innan jord blocket träffade dig, eftersom du fortfarande lever? struntsamma, det spelar ingen roll. för att besvara din fråga: jag är en kvinna och jag är trolldomskunnig, så ja, jag är tekniskt sett häxa. mina expertområden är trollformler och spådom, bara så du vet. och förresten, jag heter Luna, och vill bli tillkallad därefter. för artighetens skull borde jag egentligen fråga vad du heter, men det är onödigt eftersom jag vet att du heter Tef. Neidi, min katt, berättade det för mig. om du vill veta mer om mig får du allt vänta i några 10 år till först, om inte någon incident skulle inträffa innan." efter Lunas ord blev Tef överväldigad. han sade förvirrat: "kastade du en besvärj... vänta nu lite, vad hände sen allting blev svart?" "det," sade Luna, "är en berättelse som vi tar när du vilat ut dig ordentligt."

Åh vad spännande. Nu vill man ju höra vad hon har att berätta.