Den vita frun

LIA15: Tack, ♥
Lovisa Granger: ♥
JustMe!: JAG SKA SKRIVILISKRIVA NU! ♥
Rasmus potter: TACK SÅ MYCKET ♥


Kapitel 4
Innanför slottet


Om jag fick bestämma själv så skulle jag direkt gått ifrån slottet, men någonting sa mig att jag inte fick svika Marietta. Slottet hade säkert varit praktfullt en gång i tiden; men det var det definitivt inte när vi var där. Spindelnät prydde varenda centimeter och det hördes ständiga pipande, vilket tydde på att det fanns möss. Marietta sa glatt:
- Ska vi se oss omkring?
Jag och Johannes nickade medans Katrin gnällde. Vi gick in i ett enorm rum, som måste ha varit balsalen; vi fann där två långa bord med silvertallrikar och bägare med spindelnät på. Taket pryddes av sex vackra ljuskronor och takmålningar på änglar.
Det fanns en låst dörr, som vi antog var köket, och Katrin var lättad över att vi inte gick in där:
- Det finns säkert massor med spindlar där.
De flesta rummen var sovrum, och vi räknade ut att på nedre våningen fanns totalt sex sovrum. Johannes sa nyfiket:
- Jag undrar vad som finns på övervåningen.
- Vi kollar, sa jag och Marietta i kör.
Katrin svarade inte, men stapplade efter oss uppför den knarrande trappan.

Där fanns ytterligare ett flertal sovrum. Marietta blev förtjust i ett sovrum med en stor säng, en gammal garderob och i hörnet av rummet stod ett piano. Johannes vägrade blankt i att sova i ett flickrum, och vi hade tidigare bestämt att vi skulle sova i samma rum.
Istället lade vi ner våra saker i ett rum med två dubbelsängar och tre små fönster, men Marietta klagade ändå:
- Rummet är tråkigt.
- Äsch, sa Johannes och tog ett djupt andetag.
Katrin nyste minst fem gånger under våran titt i slottet, och hon vägrade att gå upp på vinden. jag höll med henne, det fanns säkert både det ena och det andra där uppe.
Vi hittade sju badrum, varav ett var enormt. Det fanns ett badkar som tog upp större delen av rummet, och Marietta sa förtjust:
- Vilken tur att jag tog med mig schampoo!
- Men Marietta, det finns säkert inget vatten, sa jag.
Marietta såg besviken ut, men Johannes muntrade genast upp henne:
- Om det regnar så kan vi ju samla upp regnvatten.
Katrin nyste igen, och jag frågade vänligt:
- Vill du ha en näsduk?
- Ja tack, mumlade Katrin.
Jag tog med mig Katrin in till sovrummet där våra saker låg och gav henne en näsduk. Plötsligt hördes ett ljud, och vi vågade inte röra oss.

GAH. SÅ. HIMLA. BRA. ♥
*ÄLSKAR*
MER. NU.

Varsågod detta kan jag förklara med tre ord
Du är bäst!

WIIIE ! HOPPAS ATT ALLA DÖR

INNAN NÄSTA KAPITEL SÅ MÅSTE JAG BERÄTTA NÅGOT ROLIGT:

Jag skriver med en spansk kille på Facebook, och jag fick just det här meddelandet:

I love you as a friend

Hihi, lite gulligt.

Juliett Waterfall: JA, DET KOMMER MER NU ♥
Rasmus potter: Du är ♥
JustMe!: Åååh, tänker mig dig där du sitter bakom din datorskärm och håller tummarna för att alla ska dö, haha


Kapitel 5
Huvudet i repet


Jag satte fingret framför min mun, och Katrin gjorde inget tecken på att vilja prata. Plötsligt sprang Marietta och Johannes rakt in i rummet, och Marietta frågade andlöst:
- Hörde ni också?
Katrin nickade och väste oroligt:
- Tänk om det var Den vita frun.
- Var inte löjlig nu, sa Johannes men han såg lite orolig ut.
Jag tittade på Marietta och sa:
- Ska vi kolla vad det var?
- Vi vet ju inte ens varifrån ljudet kom, sa Marietta och bet sig i läppen.
Jag himlade med ögonen och sa:
- Vinden, tror jag. Det lät som om det kom där uppifrån.
Johannes sa hastigt:
- Nej, rusa inte iväg nu.
- Men...! protesterade jag men Johannes avbröt.
- Inte utan mig.
Han log. Marietta sa kyligt:
- Äsch, jag följer också med.
- Men j-jag d-då? stammade Katrin.
- Någon måste stanna med Katrin, sa jag och tittade på Johannes och Marietta.
Johannes gav till slut upp:
- Okej, jag stannar här.
Jag log, och Marietta drog med mig. När vi var på väg uppför trappan så blev gnällandet ifrån Katrin tystare och tystare.

Vinden var dyster och hemsk. Det fanns bara ett fönster där, som var krossat. Det såg ut att en gång ha varit ett fikarum, med tanke på den röda sammetssoffan och skåpet med en servitris. Marietta viskade:
- Vilket vackert rum.
Jag kastade ett öga på en tavla som hängde på en vägg. Det var en målad tavla som föreställde ett litet barn. Barnet såg ut att vara nyfött, men jag hann inte se mycket mer förrän Marietta skrek:
- SARA!
Hon slet tag mig i armen, och vi ramlade nerför trappan; innan hade jag hunnit se en flådd katt hängd i ett rep.

DU ÄR FÖRFAN BÄST JU!!!! MEER NUU! DU BESKRIVER SÅ JÄKLA BRA JAG ÄLSKAR DIG♥♥♥♥♥♥ JK ROWLINGS DOTTER OCH KÄRLEKSBARN ÄR ÄNTLIGEN UPPTÄCKT!

Riktigt bra!!! Gillar spökhistorier (alltså böcker, om du fattar vad jag menar) väldigt mycket och det här är en berättelse jag faller för direkt.

Du skriver jättebra och beskriver precis lagom för att man inte ska bli uttråkad!

Isabelle Granger: DU SKRIVER MYCKET BÄTTRE ÄN JAG, SÅ SÄG INGET! ♥ ♥ ♥
Beben: Åh vad roligt att du tycker om den! ♥

Kapitel 6
Fotoalbumet


Jag kunde i efterhand ha gjort allt för att få slippa se katten. Rädslan pumpade i mitt blod när jag och Marietta kom tillbaka till Johannes och Katrin; som båda två undrade vad som hänt.
Marietta berättade med avsmak om vad vi hade sett, och Katrin skrek till när hon berättade om att katten dessutom var flådd. Johannes sa lugnande till oss:
- Det var väl säkert bara några andra som ville skämta...
- Vilket kul skämt, mumlade Marietta ironiskt.
Katrin sa tyst:
- Kan vi inte gå härifrån nu?
- Nej, jag tycker vi ska ta en titt på den här, sa Johannes och pekade på något som såg ut som en bok.
Jag höjde på mina ögonbryn, och Johannes sa ihågkommande:
- Just det, vi berättade ju inte det. Medans ni var där uppe så tittade vi...
Han tittade på Katrin, suckade och sa:
- Jag under en av sängarna. Och då hittade jag den där, och vet ni vad det är?
Han tittade leende på oss, och Marietta muttrade irriterat:
- Nej, och vi har ingen lust att gissa, vi har precis sett en flådd katt...
Katrin gnydde.
Johannes ryckte lätt på axlarna, hämtade boken och satte sig på en av sängarna.

Boken visade sig vara ett fotoalbum, men inte vilket album som helst. Det fanns bilder på något som var rysligt lik...
- Den vita damen, sa Marietta överraskat.
- Va? sa jag förvånat.
- Ja. Det är hon.
Marietta pekade på en liten flicka, som såg ut att vara i åttaårsåldern. Hon hade långt, tunt, ljust hår och en vit klänning på sig. Johannes utbrast:
- Just det! Självklart!
- Vad? frågade Katrin oroligt.
- Den vita damens kännetecken är att hon alltid bar vita sidenklänningar!
Jag tittade skeptiskt på Johannes och Marietta, och protesterade:
- Men det betyder ju inte att det är hon.
- Jo, sa Johannes och bläddrade vidare.
På varje bild fanns flickan med, vackrare och vackrare ju äldre hon blev på bilderna. Och, precis som Johannes och Marietta sagt så bar flickan alltid en vit sidenklänning. Marietta sa:
- Det måste vara hon!
Jag lyfte upp händerna i en '' jag ger mig gest ''. Katrin utstötte oväntat:
- Titta där!
På en bild satt flickan på en stol och tittade rakt på oss. Hennes ögon var inte längre vackra, de var underbara. Men hennes skönhet blev nästan obehaglig, men det var tydligen inte det Katrin syftade på. Hon pekade under stolen; där låg en svart katt med lysande ögon.

DOM RAMLAH !! D: BUBUU

MEEEEEEEEEEEER!!!♥
Så himla bra skrivet och spännande O.O
ÄLSKAR♥