Elementens Krafter [SV]

Gosh kanelpumpa O.O
Det finns ju verkligen inga ord för det här. Jag är helt paff.
P E R F E C T I O N
Igen.

Anar du hur otroligt begåvad du är? Jag kan inte förstå hur du lyckas. For real. Det är inte mänsligt att vara så duktig som du är!
Jag tror nästan det är ett skämt. Att en förklädd känd författare sitter gömd på andra sidan skärmen.
Men så inser jag att även det är omöjligt. För det här är för bra för att ens finnas.
Så shiit. Hur bär du dig åt kvinna? It's crazy! ♥

Åh, vad ni är gulliga! Så tacksam för era ord, och det är himlans kul att ni uppskattar berättelsen även om jag inte var 100% nöjd med den eftersom jag fick avsluta den fort eftersom det närmade sig sommarlov.
Mer kommer nu!

5.
Hyenne:

Jag vaknar när Naomi rycker till kraftigt. Jag hör Naomis varg flåsa i närheten. Det är gryning igen. Gryningen här i askan är helt annorlunda jämfört med mitt hem. Det är en ljus och kall gryning. Det svider i ögonen och askan kletar över hela ansiktet. Det gör mig skärrad, men jag säger ingenting till Naomi. Hon sätter sig upp, för ett tyst samtal med sin självandrare, jag känner mig utanför. Men tillslut verkar det som hon faktiskt vill prata med mig.
”Vi tycker att vi ska fortsätta.”, säger Naomi lika högtidligt som alltid. Det hugger till i mig, ”vi” är alltså hon och vargen.
”Jaha, vadå fortsätta?”, frågar jag stöddigt. Jag menar inget illa, men jag är trött.
”Till din by.”, säger Naomi och börjar plocka fram mat ur sin läderpåse.
Jag har ingenting emot förslaget, så jag nickar bara. Men jag hoppas, för allt i världen, att min by inte ska se ut som Naomis. Vi äter under tystnad. Naomi river bitar av kött och slänger till sin varg.
Sedan börjar vi gå. Jag känner mig mer som en skugga än någonsin tidigare, vargen leder flocken, efter det går Naomi med raska steg. Sist går jag och släpar mina ömma fötter efter mig.
Jag tänker på hur min självandrare ska se ut, Naomis självandrare är riktigt imponerande. Jag har aldrig sett en sådan varg. Vit, klara blåa ögon och silver i pälsen.
Vargen lyfter på läpparna, de vita vassa tänderna skrämmer mig.
”Det finns något i närheten.”, rapporterar Naomi. Hjärtat dunkar hårt i bröstet.
”Vad?”, viskar jag. Naomi skakar på huvudet, som jag har lärt mig att hon gör när hon tänker.
”Kom!”, säger hon fort. Vi börjar springa. Jag snubblar över varenda rot, men Naomi flyter över marken, snabbt och smidigt. Det blir färre och färre med träd, snart så står vi framför en stor sjö.
”Vi är fast.”, säger jag ansträngt med tanken på det som vi nu flyr ifrån. Naomi kastar sig ner i det mörka vattnet, vargen hoppar efter. Jag visste inte att vargar kunde simma, men jag hade ju aldrig sett en heller.
”Hoppa nu.”, befaller Naomi. Jag tvekar, jag har aldrig varit så förtjust i vatten, även fast jag kommer från en by nära havet. Tillslut hoppar jag ändå. Det är som en liten vall runt sjön, Naomi hittar en hemlig gång under land. Den går bara några steg in, men är ett perfekt gömställe. Vi simmar in i den lilla grottan. Jag letar efter fotfäste på den blöta, hala bottnen. Djupa andetag, ingen panik nu, tänker jag. Vargen håller sig enkelt över ytan, då borde väl jag också kunna det.
”Vad gömmer vi oss för...”, börjar jag, men Naomi avbryter mig precis i tid. Vi hör röster.
”Nemer.”, mimar Naomi. Jag skakar på huvudet, det kan inte stämma, rädslan greppar tag i mig och tvingar mig ner under vattnet. Jag vågar inte kämpa emot, men Naomi lyfter upp mig över ytan.
”Jag kan inte simma”, viskar jag ljudlöst. Naomi ser medlidsamt mot mig, sedan fokuserar hon på de som befinner sig på stranden, men hon släpper inte taget runt mig. Vi hör nemerna prata, de verkar slå sig ner för att äta.
”Kan jag få lite?”, säger en dov och raspig röst. Vi hör dem glufsa.
”Vi kommer aldrig hitta dem där barnen, jag fattar inte heller hur Vega tror att flickorna från de senaste byarna skulle komma hit. Det skulle ingen förnuftig människa eller nem göra.”, säger en annan röst. Jag och Naomi utbyter skräckslagna blickar.
”De är ju inte förnuftiga. De är barn för tusan.”, säger den mörkaste rösten.
”Vi måste hitta dem innan de får sina självandrare.”, suckar någon.
”Ja, det vet vi. Vi hörde alla Vegas order.”, säger den mörka rösten, som verkar styra denna klunga nemer. Efter ett tag så ger de sig av. Mina ben är fullständigt bortdomnade. Jag ser på Naomi. Hennes blonda, midjelånga hår flyter runt i vattnet. Jag hostar och sprattlar mig upp på stranden.
Naomi kommer efter mig. Både hon och hennes varg verkar trivas i det mörka vattnet, men just nu ser Naomi bara fundersam ut när hon klättrar upp på stranden. Jag försöker hämta andan.
”De är ute efter oss.”, säger Naomi stumt.
”Det är inte säkert.”, avbryter jag, jag vill inte höra.
”Två flickor, två byar.”, säger Naomi skeptiskt.
”Vadå, fanns det inga fler flickor i din by?”, frågar jag irriterat.
”Jo, men två till som är på flykt? Chansen är liten Hyenne...”, argumenterar Naomi. Jag inser, skräckslaget, att hennes synpunkter är ganska riktiga.
”Men det behöver inte vara oss.”, försöker jag uppgivet.
”Vi borde sett spår.”, avslutar Naomi bestämt. Jag hatar att Naomi måste vara så kunnig och smart. Hon bestämmer allt, men jag kom ju till hennes läger så jag får väl skylla mig själv.
”Vad ska vi göra då?”, frågar jag efter en stunds tystnad.
”Vi ska till din mormor och be henne tyda tecknen på läderbiten.”, konstaterar Naomi.
”Och tecknen i pälsen.”, säger jag och pekar på vargens päls. Naomi nickar. Vargen betraktar mig med sina stora, ljusblå ögonen. Det är obehagligt, det känns som den stirrar rakt igenom mig.

Vi fortsätter vår resa. Snart kan vi se havet, men med en bra bit att gå fortfarande. Men när vi ser byn har jag lust att vända om. Den är inte lika illa däran som Naomis by var, men den ser hemsk ut. Många hus har brunnit ner, men havsluften har hindrat det mesta. Mitt hus står upp, men bara med några sotiga plankor och den bristfärdiga stommen. Det är öde.
Vi går sakta fram till resterna av huset. Jag undrar om det finns döda människor i askan, jag vill helst inte tänka på det. Vargen strövar omkring i huset och söker under bråten.
”Vad är det där?”, frågar Naomi plötsligt. Jag rycker till, inte alls beredd på att den tunga tystnaden och mina sorgsna tankar ska avbrytas så kvickt.
”Vad?”, frågar jag och drar ett djupt andetag. Det luktar bränt, och den friska havsdoften är borta, trots att havet finns kvar. Allt är borta, fast det borde finnas kvar, alla familjer som bodde här, även fast jag inte kom så bra överens med dem. Och det där Naomi sa, om att det skulle ha varit vårt fel, att nemerna av någon anledning är på jakt efter oss, gör mig yr. Än en gång rycker Naomi upp mig ur tankarna och harklar sig, sedan pekar hon på en lucka som vargen nosar på.
”Det verkar vara en lucka, i ditt hus.”, säger Naomi trött. Jag blir med ens irriterad. Kanske på grund av hennes överlägsna tonfall, eller det faktum att det inte finns en lucka i mitt hus.
”Det finns ingen lucka här.”, säger jag envist, även om jag kan se den klart och tydligt därifrån jag står i mitten av huset, där mitt och mormors kök tidigare stod.
Naomi skrattar trött, och klättrar fram till luckan. Hon tar i allt hon kan för att öppna den, medan jag står förstenad och stirrar på henne.
”Jag behöver lite hjälp här.”, fräser Naomi. Hennes händer är svarta av förbränt trä. Jag nickar bara, och kliver fram till henne. Tillsammans tar vi tag i en rem som sticker fram från luckan och drar. Det gnisslar, och luckan är tung, men tillslut får vi upp den. Nedanför luckan finns en lång smal trappa. Jag hade ingen aning om att vi hade en källare. Jag ser mig omkring i byn, för att se efter om jag och Naomi kanske råkat ha gått till fel ruin. Men det har vi inte, jag skulle hitta här med förbundna ögon. Vargen morrar.
”Vi måste gå ner själva.”, förklarar Naomi.
”Kan inte vargen gå i trappor, eller?”, skämtar jag.
”Nej, det är för brant.”, svarar Naomi gravallvarligt. Sedan börjar hon gå nerför trappan, jag ser hur hon omsluts av mörkret.
”Vad ser du?”, ropar jag. Det är tyst. Jag blir rädd, vargen morrar än en gång. Sedan börjar jag också gå nerför trappan, trappstegen är torra och knakar för varje steg. Snart når jag golvet, det är mjukt men fastpressat. Det luktar jord.
”Naomi?”, ekar jag ut i mörkret. Jag trevar mig fram.
”Det finns en fackla här, men jag lyckas inte tända den.”, säger Naomi någonstans i källaren. Lättat smyger jag fram till den plats där jag hörde hennes röst. Hon greppar min handled och visar mig facklan. Medan Naomi trevar vidare i mörkret efter sitt eldstål så känner jag hur det kittlar i handflatan. Det börjar svida, mer och mer. Jag spänner ut fingrarna och känner hur svedan hindras för en liten stund. Sedan flammar facklan upp. Hela rummet lyser upp. Naomi stirrar dock bara på mig.
”Hur gjorde du det där?”, utropar hon förskräckt. Jag rycker på axlarna. Sedan betraktar jag källaren. Det är ingen matkällare, det är torrt och svalt. Det är ett utgrävt rum, man kan se hur någon har jämnat till väggarna med en spade. På väggarna finns också hyllplan fastsatta. På hyllorna finns det hundratals, kanske tusentals olika böcker.
Jag och Naomi undersöker bok för bok, innan vi inser det självklara faktum att vi har sett de främmande tecknen i böckerna tidigare.
”På läderbiten!”, utropar jag. Naomi nickar. Hon tar upp den ur sin påse. Vi studerar de tecknen än en gång.
”Om vi bara kunde hitta en bok med översättning.”, suckar Naomi. Efter ytterligare en stund hittar tar jag upp en bok från golvet, den är dammig, tjock och tyngre än de andra böckerna. Läderpärmarna är nötta, och pappret frasigt. Jag bläddrar snabbt igenom sidorna.
”Här!”, skriker jag lyckligt. Naomi rusar fram till mig och boken. Vi kollar på tecknen. Sedan börjar vi översätta lappen. Det är svårt, och när vi äntligen börjar förstå tecknen brinner facklan ut.
”Vi får ta med oss boken.”, säger jag. Naomi svarar inte, men jag antar att hon nickar i mörkret. Vi hjälps åt att lyfta den stora, tunga boken och bära den uppför trappen. Himlen är mörk, vargen flyger fram till Naomi viftar på sin stora svans. Vi tänder genast en liten eld för att fortsätta med vårt översättningsarbete. Men snart är vi båda så trötta att vi knappt kan hålla ögonen öppna.
”Jag fortsätter, och håller vakt. Sov du.”, säger Naomi. Jag är för trött för att protestera, och det känns inte heller som en dålig idé att få en stunds sömn. Jag sluter ögonen och somnar in.

...

Wow, du är så begåvad, talangfull, skicklig & jag vet inte vad.
Jag finner inga ord, jag längtar efter mer hela tiden, gud du är s j u k a n s begåvad!
Hjälp så duktig du är, ja, du är värd en applåd!

Känner mig rätt dålig på att kommentera eftersom att Amaanda också läser... ♥

Kallar du min kommentar en kommentar? X) Din är ju i alla fall genomtänkt. XP ♥
Och alla älskar dina kommentarer Godrica ♥

Haha, inte sant! Dina är bättre ♥

Godrica Suck. That's all I have to say. ♥

Nu får vi vara tysta så vi inte förstör tråden för Miss Författare. X)

Wow! när jag loggade in och såg att du hade lagt ut ett kapitel blev jag riktigt glad och sen såg jag att ännu ett kapitel hade kommit och då vart jag ännu gladare!!

Du skriver så braa! Du är verkligen så duktig på att skriva!

Åh det var längesen, skönt att du är tillbaka och skriver igen!
Som vanligt så skriver du helt underbart. Otroligt.
Enough said.