Det ingen vet

Du får nog chansen att slå honom. Dessutom kan du börja fundera över vem den här mannen egentligen är.

De är förmodligen ärliga mot varandra för att de behöver prata, eftersom man ofta inte kan hålla sina känslor för sig själv.

Det är typ helt awesome att du tycker om min berättelse, jag blir så glad när någon uppskattar mitt arbete. ♥



KAPITEL 16


Moa tittade på den lilla lägenheten. Det fanns tre rum och kök, och ett pyttelitet badrum. Julias kompis Sofie hade erbjudit dem att bo där. Moa visste inte vad hon tyckte om det. Bättre än hos mamma i alla fall.
Hon satt med datorn i sitt knä. Jenny, den där tjejen som hon aldrig hade träffat, hade bett om en sak. Moa mådde dåligt över att hon sagt ja, hon ville inte. Men ibland måste man göra saker som man inte vill. Moa blundade och mindes chatten:

Lycka132: Kan inte du komma med mig när jag ska möta honom? Jag vill inte själv, snälla!
Angeeel_83: Men du... Varför går du ens dit?
Lycka132: Han kommer lägga upp nakenbilderna annars ju!
Angeeel_83: Okej, jag följer med. Men du... Jag har en plan.
Lycka132: Vad för plan?
Angeeel_83: Jag har ett slags våldtäktslarm. Om man trycker på knappen på det här larmet så börjar det tjuta hur högt som helst! Då kommer förmodligen någon och så kan polisen gripa honom!
Lycka132: Alltså, jag vet inte... Det är så himla riskabelt. Tänk om något går fel?
Angeeel_83: Det kommer inte gå fel. Jag lovar.

Moa hade ljugit. Herregud, vad hon hade ljugit. Vad som helst skulle kunna gå fel, men hon ville verkligen hjälpa Jenny. Det var något speciellt med detta, och Moa visste att det var på riktigt. Efter det så kunde hon ta itu med sitt egna liv, men Jenny kom i första hand.


KAPITEL 16


Jenny var hemskt rädd. Hon hade hjärtklappning och darrade. Den främmande tjejen Moa och hon hade bestämts för att träffas utanför ett café mitt i staden. De hade fått reda på att de bodde i samma stad, och de hade bestämt sig för att båda två skulle ha jeans och en röd tröja på sig. Bara för att känna igen varandra. Jenny hade på sig en knallröd tröja och tajta jeans, och hon såg sig omkring. Det hade börjat snöa mycket, mer än vad det gjort när hon gick hemifrån. Alla människor knuffades i snön och de flesta var förkylda. Men mitt i allt så kunde Jenny urskilja något rött... Blodrött... Det var en fläck som kom närmre och närmre, och snart stod det röda bredvid henne. En röst frågade:
- Är det du som är Jenny?
Jenny hoppade till, och stirrade på personen som stod bredvid henne. Moa stirrade tillbaka, och samtidigt sa dem med förvåning i rösten:
- Är det du!?


KAPITEL 17


De hade träffats två gånger utan att veta om det. Så otroligt, det var någonting Moa aldrig skulle kunna ha väntat sig. De hann inte prata så mycket, de hade bråttom till mötesplatsen. Moa var nervös, men kände ändå en underbar känsla inom sig. Det var så våghalsigt gjort, men ändå. Det var underbart! Jenny och Moa sprang så fort de kunde, men de halkade nästan hela tiden. Snön yrde fram, och Moa blev yr av allt det vita. Tillsammans klättrade de uppför ett berg, och de gick igenom taggbuskar. Mötesplatsen var väl gömd, nästan lite överdrivet. Men det var klart att mannen, vem han nu var, inte ville att någon skulle se att han slog en flicka i tonåren.

Sedan var de framme. Fem minuter tidigare än vad de borde. Jenny började rabbla upp planen för sig själv:
- Du gömmer dig bland buskarna och sen trycker du på larmet... Men herregud, det finns väl ingen som går omkring här?
- Jo. Det finns faktiskt en liten steg där nere, sa Moa och pekade bortåt.
Jenny andades högljutt, och Moa blev mer och mer skeptisk mot sin egen plan. Skulle det funka?

Plötsligt kom någon. Jennys ben var utom all kontroll, de skakade som bara den. Mannen kom närmre och närmre... Moa kunde inte se vem det var, men av någon anledning kunde hon känna igen honom. Det var någonting med gångstilen... Mannen sade med entonig röst:
- Vilken tur för dig att du kom i tid, för om du kommit en enda minut försent...
Moa kände igen rösten. Varför var den så bekant?

OMR SÅ BRA!!
*fangirlar*
Aaaaaaah!!!

KAPITEL 18


Jenny sneglade diskret bort mot Moas gömställe. Varför tjöt inget larm? Hade hon bara drivit med Jenny? Mannen som stod framför henne märkte att hon sneglade bort hela tiden, och han frågade osäkert:
- Vad tittar du på?
- Inget, sa Jenny andlöst.
- Säg mig, vad tittar du på!?
Han verkade bli nervös och arg. Jenny han inte reagera innan han slog till henne med näven rakt i ansiktet. Det kändes som om Jennys näsa knäcktes, och plötsligt skrek någon. Till Jennys förvåning så var det inte hon själv, det var Moa:
- JAG LITADE PÅ DIG!


KAPITEL 19


Moa gick fram ifrån sitt gömställe, med sitt larm i fickan. Hon tryckte inte på det, innan ville hon skrika ut sin ilska. Hon hade svårt att svälja det faktum att mannen som hade slagit Jenny ett flertal gånger var Magnus - hennes mattelärare. Magnus verkade vara chockad över att se Moa där, och han sa med förvånad och nervös röst:
- M-Moa? Vad gör du här.
Moa tänkte inte svara på hans fråga, istället skrek hon:
- DIN ÄCKLIGA IDIOT, JAG SOM TRODDE ATT DU VAR HELT OKEJ!
Magnus hyschade på henne, men det struntade Moa totalt i. Hon fortsatte:
- JAG HOPPAS ATT DU FÅR KÄNNA PÅ SMÄRTA RESTEN AV DITT ÄCKLIGA SKITLIV!
Moa startade larmet, som tjöt högre än vad man skulle kunna föreställa sig. Det var omöjligt att ingen hörde det. Magnus försökte ta till flykten, men Moa slet tag i hans tröja. Kanske tror folk att en tonårsflicka inte kan hålla tillbaka en vuxen man, men Magnus var mycket smal och Moa hade mycket muskler. Plötsligt kom en hundägare springades, och han ropade:
- Vad har hänt!?


KAPITEL 19
Ett år senare


Jenny kramade om Moa. Hon sa glatt:
- Grattis!
Moa log och sa muntert:
- Jag kan inte fatta det heller! Tänk att vi lyckades!
Jenny kunde inte beskriva sin glädje för Moas skull. Hon tittade med beundrande min på Moas nya kläder och frågade med ett litet skratt:
- Märkeskläder?
- Det kan du ge dig på! Julia gav dem till mig, som present, för att hon har fått omvårdnaden om mig, sa Moa och log med hela ansiktet.
- Jag önskar att jag hade en syster som du har. Jag får själv stå ut med Adrian...
Moa skrattade. Jennys mungipor rycktes till lite. Skolgården var nästan tom, och Moa gjorde en gest mot skolans byggnad. Jenny nickade, och hon kom plötsligt att tänka på något. Hon frågade:
- Vad tror du att alla i din gamla klass tycker nu då?
- Vad menar du?
- Jag menar, du är typ cool. Du har för det första stoppat din mattelärare som slog mig och sånt.

Jenny hade inte riktigt velat ta upp ämnet. Trots att det hade gått fem månader sedan Magnus blev dömd till flera års fängelse, så ville hon inte riktigt prata om det. Under året som passerat hade de kommit in på ämnet, men Jenny hade alltid sagt undvikande saker. Moa flinade och sa:
- Jag såg Karin häromdagen. Hon var grön av avundsjuka för den uppmärksamheten jag fick! Dessutom försökte hon prata med mig, men jag anser att hon är i tredjeklass nuförtiden.
Jenny skrattade, och sade:
- Din gamla skola är i tredjeklass. Min, eller vår, nya skola är fantastisk!
- Så sant, sa Moa.
Tillsammans gick de inte till klassrummet, med leende på läpparna.



Sådär, nu är min novell Det ingen vet klar och jag hoppas att ni som har läst den har uppskattat den. Jag har skrivit vad jag tyckte passade in, även om vissa saker aldrig skulle kunna hända i verkligheten. Det skulle nästan vara omöjligt att två som träffas på Internet börjat lita på varann till hundra procent bara sådär ( dock händer det faktiskt vid vissa få tillfällen, min bästa vän till exempel lärde jag känna genom internet ). Jag har fått idéer ifrån flera olika filmer och böcker, som till exemepel Harry Potter. Trots att det inte finns med någon sådan fantasy i den här novellen så liknar vissa saker HP böckerna. Jag har i boken försökt visa att den man tror att man känner kan vara en helt annan person. Att Magnus skulle vara '' mannen '' kom jag på under halva berättelsen, eftersom det inte var vad man hade väntat sig ( hoppas jag ). Att Moa hade det jobbigt hemma var en slags bonus, för att visa att alla barn inte har det lätt hemma. Att dömma henne på utseendet gjorde henne väldigt opoulär, men hon är inombords en mycket fin människa. Jenny fick aldrig några riktiga karaktärsdrag vilket jag tyckte var lite synd. Det enda man får veta är att hon antagligen litar väldigt lätt på personer, vilket man inte bör göra när man inte sett personen i verkligheten ( ska jag säga som har min bästa vän genom internet, haha ). Det skulle vara skojigt om ni som har läst lämnar lite kritik på vad ni tycker att jag kan förbättra och vad som var bra. Glöm inte att kolla in kreativitetsforumet ibland, eftersom jag har funderat på en ny berättelse... Jag vill också tacka '' fashion7 '' och '' JustMe! '' för de fina kommentarerna som ni har lämnat. Jag har aldrig visat eller lagt ut någon berättelse på internet förut, och ni har peppat mig att skriva vidare. Tack. ♥


PS: Varför heter novellen precis som den gör? Jo, för att Moa har det jobbigt hemma och Jenny blir slagen. En liten hemlighet, som ingen vet...

Finns ingen kritik ♥

aw. ♥

SKRIV EN TIIIILL JAG BER DIG SKRIVSKRIVSKRIVSKRIIIIIV!!!!!! SNÄÄÄLLAAAA SKRVI EN TILL BERÄTTELSE OM MOA OCH JENNY!!!!!!!!!!
GAAAAAH DÖÖÖÖR SÅ BRAAA!!!

haha, aw. Jag har börjat lite med en ny, så jag tror att jag fortsätter med den på mugglis. ♥

Kapitel 1 finns nu publicerad, och berättelsen är kallad '' Flickan i glassjön ''