Berättelsen om Edox

NIce

Tack!

är kommer fortsättning på 1!

Det hade jag inte tänkt på, hon var inte här inne!
Jag och Maxie började genast leta. Jag sprang in i ytterligare tre väggar, och då, när jag sprang in i den tredje såg jag hålet. Jag ropade på Maxie som kom dit riktigt snabbt, med straffet att han precis som jag sprang in i väggen.
-Aaaaj, skrek han. Vad skulle det vara bra för. Han muttrade surt när han stack in nyckeln i hålet.
Bom!
Maxie trillade bakåt och jag förökte hugga tag i honom men den fallande porten tog honom. Han slängde sig framåt men hade redan fått ett rejält blodigt sår i huvudet. Jag kände på dörren och insåg att den var gigantisk. Den var gjord av ett material jag inte kände igen men som var riktigt stenhårt. Jag hörde Maxie spy bakom mig.
-Hur är det med dig, sa jag oroligt och Maxie spydde igen. Jag rev sönder mina jeans så at de blev som ett par kortbyxor och virade tyget runt Maxies huvud som bandage. Han svimmade. Det gick långt tid och jag bara satt och tänkte. Vem var egentligen mostern, vart ledde gången bakom porten, vart var vi. Flera timmar gick och jag började bli hungrig, Maxie vaknade och efter ett tag intensiv disskussion bestämde vi oss för att gå in i gången som fanns bakom dörren. Jag stödde Maxie och när vi kom in i tunneln insåg vi att detta skulle bli svårare än vi trodde. Det var halt och jag och Maxie pausade minst en gång i kvarten. Gången verkade oändlig fast det var så mycket konstigt som hänt idag att inte ens det skulle förvåna mig. Vid ytterligare en rast så somnade båda två och vi sov väldigt länge…
Jag drömde. Hemska drömmar om en döende Maxie och jag som släpade honom fram på ett fält med massa döda kroppar framför oss. I drömmen var det någon som förföljde oss. Hon kom närmare och jag såg vem det var. Det var mostern… scenen i mitt huvud förändrades och jag såg hur hon välte ner dörren över Maxie som mosades under den. Jag skrek högt och hon sprang, jag sprang efter henne men hon var så snabb… länge sprang jag i drömmen i en evighet. Men tillslut kom jag fram till henne. Hon välte en dörr över mig med och ännu en gång byttes scenen ut. Nu låg jag vid Maxies döda kropp och helt plötsligt kom pappa framrusande till mig. Han skrek och skällde på mig för att jag jagat moster, men han förstod inte. Jag grät och sprang tillbaka till Maxie.
-De kvicknar till, sa en röst. Och mycket riktigt jag var vaken. Det var bara en dröm… Jag upptäckte att jag låg på något mjukt.
En hästrygg.
Vad gjorde jag här? När mina ögon vant sig vid ljuset såg jag att någon satt framför mig. Men vart var jag… för det där var ju mostern!

Oh La Laaah! Good job, kossan!

JÄTTE BRA!!

Du är jätte duktig!! ♥

Tack så jättemycket!
http://ccs.infospace.com/ClickHandler.ashx?du=http%3a%2f%2flerablog.org%2fwp-content%2fuploads%2f2013%2f05%2fthank-you.jpg&ru=http%3a%2f%2flerablog.org%2fwp-content%2fuploads%2f2013%2f05%2fthank-you.jpg&ld=20130826&ap=4&app=1&c=snapdov1a.7&s=snapdov1a&coi=772&cop=main-title&euip=109.228.158.93&npp=4&p=0&pp=0&pvaid=c9d03cd774784e5cb33b92712d2d0020&ep=4&mid=9&en=yZ%2bM9KjE30lLdvP4Mxc%2b8HN%2fgel41lCr65u0FceSQFHAXB4p5YUnQw%3d%3d&hash=F8AE5E8E091195DA5AAEE10ECB90FAE9

^^ Duuuuuuu

Du äger, kusin! Du har författargrejen i blodet! ♥♥

♥

Tack allihopa, här får ni början på kap. 2. Alla kapitel kommer vara uppdelade i två delar! Så voila:


2 Profetia?


Mostern hade andra kläder och jag insåg att hon måste klätt ut sig extremt bra, nu såg hon ut att vara en kvinna i ungefär 15-årsåldern. Mitt emot mig red en annan häst på den guppade Maxie upp och ner, han hade också vaknat och båda två tittade skräckslagna på varandra. Framför Maxie satt en man med rufsigt hår och skägg, han pratade glatt med kvinnan som satt på min häst.
-Ja, då var det avklarat, Molly, sa han och skrattade.
-Nyfikna pojkar, sa Molly och log. De följde efter mig hela vägen till trädet, men sen blev det problem. Jag fick lite väl mycket försprång, hade nämligen tänkt att de skulle komma medans porten fortfarande var öppen, men Maxie fick den i huvudet så jag blev tvungen att dra tillbaka och hämta de! Fast du skulle inte gjort det mycket bättre själv, Belbo. Erkänn.
Jag titta på Maxie som hade sett precis lika sur ut som jag vid orden nyfikna pojkar, men jag antog att jag borde vara rätt glad i och med att jag inte är död. Landskapet de red genom var väldigt fint, gräset räckte upp till hästarnas magar och lite här och var stod det gröna träd. Plötsligt stannade Molly och Belbo. Båda hoppade av sina hästar.
-Vi slår läger för idag, sa Belbo trött och började genast sätta upp ett tält han haft i sadelväskorna. Molly började göra en eld och Maxie och jag gick och satte oss en bit bort.
-Var är vi, skrek vi i munnen på varandra.
-Jag vet inte, sa vi återigen i korus.
Belbo kom fram till oss och gav oss varsin tallrik med soppa. Den smakade faktiskt ljuvligt och medans jag sörplade i mig funderade jag. Var är pappa, borde vi försöka slåss mot de, vad var ens detta överhuvudtaget.
-Hörru, Belbo eller va du heter, tack för soppan, sa jag och hoppades att han skulle kunna svara på några av mina frågor, Maxie gav mig en kommunicera-inte-med-fienden-blick. Belbo log och började sakta prata.
-Du är på Maldont, sa han. En värld som ligger ungefär parallellt med din födelsevärld. Och du är här av en anledning. Folket behöver dig. Nu hade Molly också kommit fram och hon lyssnade lika intensivt som jag och Maxie.
-Det finns en portal som fortfarande fungerar mellan din och min värld, han berättade så lugnande att jag nästan slappnade av. Det var den du nyss använde. Molly har spanat på dig i något år nu och vi har räknat ut att det är dig profetian syftar på.
-Ursäkta mig, sa jag. Men jag är inte med i någon profetia. Jag försökte låta så artig som möjligt. De här människorna var galna. Det finns inget som heter Maldont. Belbo tittade forskande på mig.
-Profetian lyder ungefär såhär:

Han är yngre än elva
Han ska rädda oss från mörkret
Han ska komma med en vän
Han är skicklig med svärdet
Han är vårt hopp



-Du vet att det inte ens rimma va, sa jag roat.
-Du missar ju helt poängen, sa Molly. Jag fick ju onekligen medge att det där lät lite som jag. Men att jag ska befria någon från mörkret och vara skicklig med svärdet lät knappast troligt.
-Låt oss testa, sa Belbo lugnt och slängde ett svärd till mig. Förvånande nog så tog jag det med lätthet. Jag svingade det lite i luften. Av någon anledning älskade jag det. Det kändes som att jag fötts med ett svärd i handen, Belbo log när han tittade på mig. Jag svingade det en extra gång innan jag satte ner det i marken och fortsatte med att tänka ut varför profetian skulle syfta på mig, det fanns ju rätt många barn som var under elva.
-Hur går det, frågade Belbo, först förstod jag inte att det var mig han frågade. Kommer du på några anledningar till varför det inte skulle vara du.
Hur!
Hur hade han vetat att det var det jag tänkte på det.

AWWWWWWSSSSOOOOOOOOMEEEEEEEE!!!!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

vad bra !