När blodet djupnar [ novell]

ASBRA!!!
Helt suväränt!

Tack, nästa del kommer ikväll eller imrgon, det blir sista delen på andra kapitlet

Bra! ^^

och här kommer sista dela av andra kapitlet!
Enjoy!

- spring inte i matsalen, Elizabeth! Till döma av rösten så är det en tjej som skriker. Jag hinner inte stanna och ursäkta mig istället rusar jag vidare, nerför trappor och uppför trappor genom korridorer och genom dörrar. Det måste ha gått minst fyra minuter sen jag lämnade matsalen och jag är försenad. Och så äntligen skjuter jag upp den tunga ekdörren och kommer ut på gården där vi har träningen. Jag ser min klass lite längre bort och skyndar mig att springa bort dit. Mina springskor ligger slängda på marken framför klassen som värmer upp, jag tar upp de och byter snabbt skor innan jag ansluter mig till gruppen som hoppar runt och blir varma. Eftersom att jag just sprungit så är jag redan svettig men jag fortsätter hoppa runt och bli ännu svettigare. När vi har hållit på en stund kanske fem minuter, kommer vår konditions tränare ut, Ariana. Hon har kort kolsvart hår som grånat lite vi hårbotten och bruna ögon med långa omålade ögonfransar.
- idag ska ni springa rundan fem gånger ni kan börja nu. Rundan är fem kilometer lång, och med en jobbig träng. Med en ljudlig suck börjar vi små jogga bort till den, och sedan börjar vi springa. I början springer alla tillsammans men det dröjer nye länge förrän klumpen löst upp och några ligger framför och andra bakom jag är en av de snabbaste så jag ligger långt fram där vi springer. Efter typ tjugo kilometer börjar jag bli lite trött men jag kämpar envist vidare och slutligen är jag framme vid mål, jag är först i mål som vanligt. Jag är snabbast i klassen men långt ifrån starkast, men min snabbhet gör att jag ändå kan få ner de flesta av mina klasskompisar. Fast jag har fortfarande lite problem men Mikhail det är alltid roligast att slåss mot honom för han är så stark och jag så snabb och då blir det ganska jämt men han vinner när vi brottas men jag är bättre med pålen, så när vi får köra med tränings pålar vinner jag.
- bra Elizabeth, säger Ariana glatt och klappar mig på min svettiga axel. Efter bara några minuter är resten av klassen också i mål. De flåsar men snart är alla helt återhämtade, och då fortsätter vi med dans. Jag minns första dagen du Ariana presenterat oss för dansens konst. Det var för se sådär tre år sedan. Och alla killarna suckade och gästade sig och sa att det var det konstigaste de hört, nja jag kanske inte heller var särskilt positiv till idéen, men jag gnällde inte. Vi är inte särskilt många på livaktskursen och nästan bara killar. Vi är femtio stycken i min årskurs varav cirka sexton stycken i varje typ grupp som går runt tillsammans i min "grupp" är vi två tjejer och resten killar, i de andra grupperna är det liknande siffror och vi är åtta tjejer sammanlagt. Den andra tjejen i min grupp är Lucy, och även Mikhail och Edward går i min grupp, de andra är bara killar jag kan vid namn men bara pratat med i form av lektionssyfte och hot. Förutom en då, Edwordo, Edwards största fiende i form av hans kusin. Honom får jag prata med hela tiden för att inte han och Edward ska börja slåss varje sekund, Edwordo har långt ostyrigt brunthår och bruna ögon och jag måste motvilligt erkänna att han är rätt snygg, ibland, inte efter den gång jag spöat skiten ur honom, då såg han mest ut som en fläckig ballong. Något jag faktiskt tyckte var riktigt roligt framför allt för att jag kom undan med det. Det är alltid roligt att ha spöat upp någon man hatar och sedan kommit undan med det. Just nu står Edwordo i andra änden av gruppen i den första danspositionen, försvarspositionen. När han ser att jag tittar på honom, höjer han på ena ögonbrynet och flinar snett mot mig, snabbt vänder jag bort huvudet. Och tittar istället på Ariana som står längst fram i gruppen och visar hur vi ska göra. Hon ställer sig i försvarsposition och sedan sätter hon på musiken. Så fort sångaren börjar sjunga börjar Ariana att röra på sig, hon dansar medan hon sparkar och slåss mot luften och vi hänger med så gott det går. Eftersom att vi gör det här så pass ofta så har jag inga problem med att hänga med, men tillexempel Eddie som saknar någon form av rytmesinne går det aldrig bra hur mycket han än tränar, han snubblar ändå igenom stege, och snurrar hela tiden åt fel håll. Han kan inte låta bli att le när jag ser han misslyckande försök att göra en piruett i luften, och landa med ett ben framför det andra. Men Eddie bara rycker på axlarna och går vidare med nästa steg. Det är sådan han är, misslyckas han så rycker han upp igen utan att gå runt och sura för det vem tjänar på det egentligen? Jag själv kan sura ganska lång tid, i flera veckor till och med, om det är något riktigt hemskt.
- snabbare hörni, peppar Ariana och ökar själv takten, jag hänger på utan några större ansträngningar. Och sedan som en blixt på klar himmel, hörs en knall som får det att eka i mina öron som har mycket bättre hörsel än en människa och sedan känner jag smärtan. Rakt i ryggen precis vi magen bränner det av smärta jag aldrig känt förut. Runt omkring mig skriker klasskompisar och där i vimlet någonstans till vänster om mig hör jag Kates gråtande röst som är både arg och ledsen på samma gång.
- vem sköt henne, vem gjorde så, nu låter hon riktigt upprörd men sekunden efter det övergår det i hysteriska tårar. Vem? Snyftar hon, Vem skulle skjuta henne? Jag har blivit skjuten sakta går sannolikheten upp för mig, jag har blivit skjuten, jag kommer troligtvis dö om det träffat något livsfarligt organ, det här är slutet för mig. Precis när jag tänkt tanken förlorar jag medvetandet.

Antingen så var det Adrian som sköt henne Eller så var det en strigoi som på något sätt komigt in på skolans område,fått tag på en pistol och sedan kommigt på att den vill skuta just Elli.
Tyckte iallafall att kapitlet var sùper!
Och eftersom du avslutade "kapitlet"eller vad man nu ska säga,med att hon blir skuten så Måste du ge oss ett nytt kapitel så fort som möjligt!
Så det så!

Vad
Vad bra!
Så det så!

ursäkta att det blev försenat, men bättra sent än aldrig!

Kapitel tre: Någon sköt mig, är jag död?
Brännande smärta är allt jag ser hör och framför allt känner, jag vet inte vad som är upp och vad som är ned. Allt jag vet är att det gör ont, riktigt ont. Jag vill dö, tänker jag vad som helst för att få slut på denna plåga. Jag skriker men jag hör inte min röst. Jag skriker igen men allt jag hör är ett svagt eko av omgivningen.
- nej, skriker jag det högsta jag kan men allt jag hör är samma svaga eko. Sedan blir allt svart igen.
Jag flyter omkring i ingenstans, vet inte om jag hör mina tankar eller om de viskar runt omkring mig, vet inte om jag andas eller inte.
Och sedan blod, blodet är överallt och det kommer bara mer och mer, sedan står jag på fast mark, en glascylinder sängs sakta ner över mig och snart är jag helt fast. Jag tittar mig panikslaget omkring, rädsla är allt jag känner. Letar efter något att hålla fast vid när blodet börjar rinna som från en dusch över mig hur det varma röda blodet sköljer över mig och blandas med mina tårar som rinner i stadiga strömmar från mina ögon. Någonstans långt där borta långt utanför cylindern ser jag någon som kommer springande i det skumma skymnings skenet. Även i anståndet går inte Kates smala kropp och lång tjocka gyllene hår att ta miste på.
- Kate! Skriker jag men hennes namn drängs när min mun fylls av blod jag spottar och spottar men det bara fylls på om och om igen. KATE! Gormar jag igen sedan blir jag kraft lös och sjunker ihop i ihopkrupen ställning på marken som täcks av ett två decimeter tjockt lager blod.
- Ellie, skriker hon, Ellie, Ellie, Ellie släpp inte taget, Kate är nästan framme nu men blodet kommer snart dränka mig.
- Kate, viskar jag innan jag försvinner iväg.
- Elizabeth! Ropar hon efter mig men det är försent jag är en än gång fast inne i plågornas hemska värld. Om och om skriker jag men hör alltid mig själv med det där svaga ekot, runt om mig svävar kroppar bleka kroppar, döda kroppar. Jag kan se min mor, blek och med det kastanjebruna håret flytande runt sig som om hon ligger i vätska.
- mamma, mumlar jag. Hon ser på mig med de där ögon som är så lika mina egna.
- hjärtat, viskar hon tillbaka i den nu piskande vinden, är du död?
- NEJ! Skriker jag JAG ÄR INTE DÖD! Mamma flyter iväg med ett sorgset leende på läpparna och tårar rinnande nerför de bleka kinderna.
- jo min dotter, du är död, viskar hon innan hon försvinner helt.
En gammal gumma kommer flytandes, och tittar medlidsamt på mig.
- stakars liten, viskar hon. Död så ung.
- JAG ÄR INTE DÖD! Skriker jag igen. Gumman rycker på axlarna och försvinner iväg medan hon muttrar om ungdomar som inte vill se sanningen i ögat och inse att de är döda. Och sedan kommer hon Kate hon tittar på mig med de stora ögonen uppspärrade och hud som är vitare än den någonsin varit förut.
- Elizabeth,
-DU ÄR INTE DÖD, JAG ÄR INTE DÖD, skriker jag
- jo Elizabeth, det är vi. Nu gråter Kate tyst och de stora tårarna rinner iväg i mörkret. Jag känner hur mina egna tårar börjar rinna, men de känns inte som vanliga tårar de rinner hela tiden som en Bäck nerför mina kinder och de känns varmare och tjockare. Jag tittar på Kate men hon har försvunnit. Sedan så höjer jag en hand och drar med den under ögonen, när jag tittar på min hand så är den röd av blod. En än gång skriker jag. Sedan blir allt svart och jag börjar snurra, runt runt som i en spiral och sedan lika snabbt som snurrandes började landar jag på en mark i betong. Jag känner hur mitt ben knäcks under mig och jag skriker av smärta. Framför mig står mängder av gråa anspråkslösa gravstenar, mossa har växt upp på dem och det går knappt att se orden som är inristade, men på den första står orden som får min värld att snurra inte ytligt utan inne i mitt huvud.
'Drottning Katherine Dragon'
'Död november 16' på nästa gravsten står nästa hemskhet
'Edward Eriks' död oktober 27'
Och så fortsätter de så alla mina vänner står döda på gravstenar och jag är ensam, helt och hållet ensam. Sedan blir allt svart, och sedan börjar blodet rinna, det rinner och omsluter mig upp till midjan med tjockt varm blod. Jag skriker men ingen kommer, jag skriker igen för nu når blodet mig upp till halsen. Och sedan börjar någon sjunga långt, långt borta och allt som hörs är ett svagt eko av en underbar röst.
-Djupt blod, djupt blod det är bara de två orden de sjunger om och om igen olika långsamt och olika snabbt och det är de orden jag hör tills blodet stiger så högt att det rinner in i mina öron, jag kan inte skrika för munnen är under vattnet och jag kan inte se för mina ögon är täckta av blod. Djupt blod, tänker jag innan allt försvinner.

Hon är skuggkysst nu, eller hur?! Omg! Man kan ju inte döda någon sådär
Hon får inte vara död. Nu har jag bestämt det. x) Hon är skuggkysst punkt slut. Och Kate drog väl tillbaka henne till livet antar jag >.> Hehe ^^'

En fråga till förra kapitlet: Hur kunde Kate plötsligt vara där? O.o Jag menar, hon hade ju andra lektioner...

Rast typ, deras lektioner är väll typ längre eller något, hon skulle väll typ hämta henne eller något sånt där

Du får se hur det artar sig! Har väldigt mycket idéer och har många kapitel färdiga