The diary [SV]

Jag vet inte varför jag skriver detta, men, jag hoppas verkligen inte den här karaktärtjejen är självbaserad ...., om man nu säger så .... ♥

Annars så tycker jag att det bra skrivet. Jag tycker du gjorde ett bra jobb med att få fram hennes känslor och man känner sig berörd när man läser. Det är ny stil att läsa som ur en dagbok för mig, så det ska bli intressant och se hur det utvecklar sig!

Superbra skrivet!

ny läsare! kan du inte skriva mer? :3

NU KOMMER DET NYA KAPITLET/INLÄGGET/JAG VET INTE VAD JAG SKA KALLA DET
fÖRLÅT ATT DET TOG LÅNG TID ._.
[^Oj shit jag hade caps lock på.. heheeeee]


Men det första jag vill säga nu är att den här historien inte är självbaserad ((psssst Dramione99)), men jag har dock fått inspiration från mitt eget liv om de här två kompisarna som hon tappade kontakten med. Men ingenting annat.

Såhär kommer den andra delen, och jaaaa den är jätte kort men whatever xD
______________________________

11/7– 13
Alla säger hela tiden att jag alltid är glad, att de inte förstår hur jag kan le hela tiden. Jag brukar bara ge dem ett litet leende och rycka på axlarna medan jag inte förstår hur de inte kan se att det lilla leendet jag gav dem var fejkat. Om någon skulle ha frågat mig det när jag var runt sju år skulle jag i och för sig ha gett den personen ett riktigt leende, men det var flera år sedan, och medan åren går förändras människor. Eller för att vara mer exakt förändras allt. Naturen, kompisarna, skolan, klädsmaker, tankar och självförtroendet, vilket jag har haft brist på de senaste månaderna.

Jag vet inte vad jag exakt ska skriva, eftersom mitt huvud endast är fyllt med negativa tankar. Jag börjar till och med längta till skolan bara så jag kan slippa äta. För i min skola äter alla så lite ändå så ingen skulle märka om jag struntade i lunchen, eller, ingen förutom min bästa vän, som ska börja i min klass till hösten. Jag älskar henne mer än något annat och hon (och delvis mina syskon) är den enda i mitt liv som faktiskt få mig att le ett riktigt leende just nu. Och det värsta är att hon tror att jag äter normalt nu, att jag har lite negativa tankar ibland men att jag ända äter normalt, och det skulle döda henne om hon ser mig skippa lunchen helt. Mina föräldrar har fortfarande inte märkt något om att jag äter lite mindre, de kanske tror att jag är i en fas eller något. Jag har ingen aning, eller så är jag bara så bra på att ljuga.
Har ingenting mer att skriva, hörs, antar jag.

/LS

Awesome! :3 Eller... jag vet inte hur man ska kunna berömma den här berättelsen utan att det låter som att jag tycker det i kapitlen är bra. >__<'' Men still: Awesome.

Du är verkligen jätte bra på att skriva och få fram känslor. Man förstår hur hon känner, fortsätt så!

Varför gråter jag? Det är så... Annorlunda för mig... Men de har lyckats med det. Att få mig att känna en tår. Det kanske inte låter så mycket, men det är det. För jag gråter aldrig. Att jag gråter, är bland det finaste beröm jag kan ge.

Väldigt bra skrivet, tycker jag!

Nej. Det var ju bra det. Att hon inte var självbaserad.

Nu är det jag som känner igen mig i det här ._.

Du skriver verkligen bra, man blir väldigt medryckt och berörd!

Karaktären känns väldigt äkta, och känslorna beskrivs jättebra. SUPER