Bytet (svarta vingar)

Haha, kanske det

Kapitel 2 kommer upp nästa vecka!
Jag har varit iväg ett tag och har inte fått tillgång till att skriva vidare och sedan behöver jag datorn för att lägga upp allt och jag är inte hemma nu.

Edit; sedan så ville jag bara säga att jag låter denna berättelse heta "Svarta Vingar" det låter bättre ^^

okej!

Låten som spelas kan du hitta här* om du är nyfiken på hur den är.

Antal ord: 4732



Kapitel 2


Dagboken som jag hade hittat hade skjutits in under sängen där den skulle ligga och damma i fortsättningen. Jag kunde fortfarande känna nyfikenheten inom mig, och vem var det hon var förföljd av? Men jag ville inte svika en som skyddade mig, han ville mitt bästa och säger han att jag inte ska läsa den ska jag inte det. Jag ville inte heller ifrågasätta honom då jag litade på honom. Någonstans inom mig kunde jag känna av att han heller inte ville att jag skulle ifrågasätta honom.

Det var morgon och jag låg i sängen och stirrade upp mot taket, alla tankar var i kaos i mitt huvud. Samtidigt var jag trött vilket gjorde att jag inte orkade tvinga upp min kropp ur sängen. Alarmet på min telefon sattes igång ännu en gång efter tio minuter. Jag hade för dålig vana att alltid trycka på snooze-knappen på morgnarna. Ljudet av ett stressigt gitarrspel lämnade telefonen och nästan skrek på mig att jag skulle gå upp. Jag stängde av alarmet och gäspade en gång, mina armar letade sig direkt upp i luften för att sträcka på mig. Efteråt rullade jag mina axlar en gång och reste mig tillslut upp.

Jag tog på mig ett par jeans och en svart tröja och sprang ner barfota till köket. Ur skafferiet drog jag ut ett öppet flingpaket så snabbt att nästan flingorna åkte över. Tur det, för jag hade ändå aldrig haft lust att plocka upp det. När jag vände mig om för att gå till kylskåpet var jag inte beredd på att Adrian stod precis intill mig. I hans hand hade han mjölkpaketet jag hade tänkt ta ut.

"Eeh, tack" så jag lite osäkert och tog mjölkpaketet ur hans hand. Jag hade fortfarande inte vant mig att han följde efter mig. Vänta, följa efter mig? Det var det Evelyn skrev i sin dagbok...

"God morgon" svarade han mig och avbröt mig från mina tankar. Han hoppade upp och satte sig på den mörka köksbänken och tittade runt i rummet samtidigt som jag gjorde klart min frukost. Hans blick fästes sedan på mig igen. "Är det gott?" frågade han mig när jag tog in skeden med flingor i munnen. Jag knaprade klart och svalde.

"Tjaa, det är rätt så gott. Men jag har tröttnat på dessa flingor." Han nickade långsamt till mitt svar och hoppade sedan ner från bänken igen som om han inte kunde vara still en enda minut.

"Vad ska du göra idag? Varför är du uppe så tidigt?" Jag såg hans blick leta sig upp mot köksklockan bakom mig. Jag vände mig om och såg hur mycket klockan var. Tjugoen minuter i åtta.

"Ska man till skolan så är det ett måste att gå upp tidigt för att komma i tid." svarade jag honom och skrapade upp de sista mjuka flingorna som flöt runt i mjölken. När jag sedan hällde ut den sista mjölken som jag inte ville ha tittade han förvånat på mig.

"Det där är ju slöseri med mjölk." kommenterade han mig. Jag rynkade ögonbrynen och tittade frågande på honom. Varför brydde han sig ens om det?

"Vill du äta något?" frågade jag honom.

"Om jag ändå kunde." svarade han mig och gick ut mot hallen och jag hoppade till när jag såg Esther gå rakt igenom honom. 'Så han är alltså genomskinlig och ingen annan kan se honom. Ingen kan heller höra honom.' tänkte jag för mig själv när jag lämnade köket och gick uppför trappan.

Adrian hade försvunnit än en gång så jag gjorde mig iordning för skolan och packade väskan. När jag hade knutit mina skor och knäppt klart jackan öppnade jag dörren och framför mig kunde jag se Adrian sitta på trappan och titta ut på trädgården. Himlen utanför var fortfarande grå sen igår men det regnade inte längre och en svag dimma började långsamt lägga sig som ett täcka över oss. Jag gick förbi Adrian och genade över det våta gräset som fortfarande hade kvar morgondaggen efter nattens kyliga väder. Det var fortfarande kallt ute och jag burrade in mig i jackan ännu med och la mina händer i fickorna.

Adrian dök upp bredvid mig efter en stund när jag hade gått ut på asfalten. Jag behövde inte vända min blick för att se vart han var, det enda jag gjorde var att lyssna på hans steg som landade mjukt på de små stenarna som fanns på vägen. Stenar som legat kvar efter snön, stenar som ingen orkade sopa bort. Vi lät oss sjunka in i våra egna tankar och båda la märke till varje liten detalj omkring. Varje litet fågelkvitter som kunde höras långt ifrån oss, från fåglar som hade valt att stanna kvar under den kalla långa vintern.

Vi närmade oss skolan efter ett tag och jag kunde känna en oro inom mig växa. En oro som jag egentligen inte hade en anledning till att få. Jag kände att Adrian sneglade lite åt mitt håll och det där leendet från igår började sakta smyga sig fram igen och jag kunde känna en rysning inom mig. Men jag försökte skaka mig av tanken och jag kanske bara inbillade mig att leendet såg elakt ut. Han var min skyddsängel och varför skulle han vilja skada mig? Han verkar inte heller vilja mig något illa.

Jag gick in i skolan och mot den korridor där mitt skåp befann sig. Många elever hade redan kommit och de tog upp stora delar av den smala korridoren. Olyckligtvis var mitt skåp placerat längst bort i korridoren. Jag tog mig förbi alla efter en massa trängsel och några ursäkter och låste upp mitt smala skåp. Mina ögon fästes på schemat som var upphängt med lite häftmassa på insidan av skåpsdörren. Enligt schemat skulle jag ha svenskalektion. Det var denna lektion vi skulle skriva en uppsats om framtiden och jag hade inte alls en aning om vad jag skulle skriva. Jag hängde in jackan och tog bara mina pennor då min svenska bok inte skulle komma till användning. När jag stängde skåpet stod Adrian framför mig och log lite mot mig.

"Så det är så här din så kallade skola ser ut" sa han och tittade runt i korridoren. Hans blick fästes sedan på någon person i skolan. Jag tittade åt hans håll och kunde se en kompis till mig skryta om någonting. "Passa dig för honom" kunde jag höra Adrian säga. Jag nickade lite som svar och tittade lite blygt åt min väns håll, jag hade ändå inte tyckt om honom så det gjorde mig ingenting.

När jag gick in i klassrummet följde Adrian efter mig in och när jag väl skulle sätta mig på min plats såg jag honom vika av och sätta sig på en av bänkarna på ena sidan av rummet. Bänkarna använde vi till att lägga böcker och andra material som vår lärare sa att vi skulle behöva under deras lektion.

Han satte sig så att han kunde se ut över hela rummet och log lite åt mig när vi fick ögonkontakt. Sättet han satt och betedde sig och med hans utseende gjorde att han såg änglalik ut. Den bleka hud som såg ut att lysa mot allt svart var fascinerande, att det kan finnas så vackra varelser är ju otroligt. Jag kunde nästan känna mitt hjärta slå lite snabbare när vi fick ögonkontakt.

Min kvinnliga lärare kom in med sina mappar i sin famn och nästan tappade dem på sitt skrivbord längst fram i klassrummet. Hon letade sedan fram sin svarta whiteboardpenna och gick fram till den ljusgrå tavlan som förr var vit. All färg från de svarta, blåa och röda pennor höll kvar på tavlan och tittade man noga kunde man se ord som hade skrivits ner förr och försökts suddas bort. Hon började anteckna med stora bokstäver "UPPSATS" och strök sedan under det, efteråt började hon sätta punkter under överskriften och började anteckna fler saker.

Jag tittade snabbt runt i klassrummet och jag kunde se många sucka när de såg ordet ”uppsats” på tavlan. Det var väldigt få som såg glada ut över att skriva uppsats men jag var inte en av dem.

"Som jag har sagt innan kan ni skriva hur ni vill. Som en dagbok om er själva i framtiden. Hur du tror hur din framtid kommer se ut. Skriv en berättelse med temat framtid eller helt enkelt skriv hur du tror klimatet kommer att vara." Hon antecknade ner alla exempel hon hade nyss nämnt efter punkterna. "Ni har två timmar på er." fortsatte hon samtidigt som hon skrev ner 'två timmar' längst ner på tavlan och strök ytterligare under det.

Jag började bita på min högra tumnagel samtidigt som jag snurrade på pennan i min vänstra hand. Det var bäst att jag började komma med något bra och jag behövde verkligen göra mig bra ifrån mig för att höja mitt betyg. Vår lärare delade ut lösblad till oss med breda radavstånd och det var nu jag kände lite stress växa inom mig. Jag hade bara två en-timmeslektioner att skriva klart och jag fick inte ta hem och skriva färdigt. Min penna fördes till min mun och jag bet försiktigt på den när vår lärare delade ut till resten av klassen som inte hade fått ännu.

Okej, tänk Sebastien. Framtiden ska det handla om, jag väljer att skriva det som en dystopi. Det ska vara sista dagen på jorden för karaktären och karaktären tänker på alla minnen han eller hon hade haft i sin uppväxt. Personen kommer sedan att lämna jorden och ta en rymdfärja till en annan främmande planet. Ååh, det var ju en jättebra idé!

Jag nickade för mig själv och började redan skriva på inledningen. I ögonvrån kunde jag se Adrian gå runt och titta på vad de andra skrev och på vissa tittade han uttråkat och hos andra tittade han mer intressant. Jag kände en lättnad över att han inte gick fram till mig och började störa mig för att tiden rann iväg och jag hann precis att komma till halva berättelsen när timmen var över. Jag skrev mitt namn på alla papper och numrerade även ordningen på sidorna så att de inte skulle komma i fel ordning. När jag hade lämnat papperna längst fram vid katedern så gick jag sedan ut ur klassrummet och kände mig nöjd över mig själv. Jag var glad över den text jag hade lyckats att åstadkomma under den korta tiden.

"Hur gick det?" fick jag frågan från Adrian som tittade nyfiket. Han gick med lätta steg bredvid mig och nästan lutade sig mot mig när han tittade på mig.

"Jag tror det gick bra faktiskt. I början hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva men sedan flöt det på väldigt bra när jag väl hade kommit på en grundtanke." svarade jag honom och smålog lite för mig själv. Vi gick genom korridoren till mitt skåp än en gång och jag låste upp den. Men jag kunde sedan känna en stark värme och ett sprakande som eld kunde ge ifrån sig.

Jag stängde skåpsdörren snabbt och tittade till höger om mig och kunde se att väggen jag hade mitt skåp bredvid stod i lågor. Mina ögon spärrades upp och jag kunde knappt röra mig, det var en negativ sak som hände mig när jag var i chock. Elden började sedan komma snabbt emot mig och det var då jag äntligen kunde röra mig. Jag vände mig om och sprang i den tomma korridor som nyss var full med elever, jag visste inte hur alla plötsligt försvann. Mina fötter förde mig mot de närmsta fönsterna men galler dök upp framför dem när jag precis nådde dem. Jag fortsatte att springa genom korridoren men korridoren blev bara längre och jag kunde känna mjölksyran växa i mina ben. Ett främmande skratt hördes och ekade i korridoren om igen och jag tittade förvirrat om mig. Skrattet var elakt och det tog aldrig slut och det gjorde allt ännu mer skrämmande.

Jag sprang till glasdörren som skärmade av korridoren mot trapphuset men när jag drog i den var den låst. Jag försökte sparka och rycka i handtaget men inget hände, glaset som höll mig fast vibrerade knappt mot mina hårda slag. Elden hade kommit ifatt mig och de var då jag såg att jag kunde springa in till toaletten som var i slutet av korridoren. Så jag sprang in till den och låste in mig och kände mig på något sätt trygg. Jag satte mig snabbt på golvet och andades kraftigt och försökte lugna ner mig för att jag kunde känna mitt hjärta slå så hårt att det kändes om jag la min hand på min bröstkorg.

Skrattet hade försvunnit direkt när jag hade stängt dörren. Jag kunde inte tro mina ögon om vad jag hade sett och jag nöp mig flera gånger för att veta att jag var vaken. Utifrån toaletten kunde jag höra svaga mummel från elever och skåp stängas som om allt var som vanligt.

En knackning avbröt tystnaden där jag befann mig efter en stund och en lugn röst överröstade min andning. "Sebastien?" Det var Adrian. "Jag är här för att rädda dig." Jag reste mig upp och hela jag skakade fortfarande när jag låste upp dörren. Han stod utanför och hans högra hand var placerad på hans vänstra över arm samtidigt hade han sin vänstra arm avslappnat neråt. När jag fick ögonkontakt med honom så hade han ett oroligt ansiktsuttryck.

"Såg du elden?" frågade jag och flyttade mig så att jag stod i dörrkarmen. Korridoren var fylld med elever igen och alla stod på samma platser de brukade göra. Väggarna var som vanliga och det fanns inget galler för fönsterna. Det var som om ingenting hade hänt och det förvånade mig mycket och jag kunde nästan känna en irritation inom mig. Jag visste inte varför jag hade den känslan. Kanske var det för att ingen såg vad jag hade sett och att alla hade plötsligt försvunnit.

"Nej" svarade han mig och la armarna i kors. "Du borde nog gå hem. Du ser inte så frisk ut."

Jag tittade mig i spegeln i toaletten och möttes av en blek blond pojke i spegeln. "Du har rätt. Vi går till lärarrummet" svarade jag honom och lämnade toaletten för att öppna glasdörren till trapphuset. En lättnad spreds inom mig när jag hade lämnat korridoren. Adrian följde diskret efter mig och tittade nyfiket på alla elever vi gick förbi.

När vi kom till lärarrummet knackade jag tre gånger på dörren och sedan lät jag mina armar vila längst kroppen. Dörren öppnades av min lärare från svenskan och hon tittade lite bekymrat på mig. Jag berättade för henne att jag inte kände mig frisk och hon höll med mig att jag inte såg så kry ut så hon lät mig gå hem. När jag vände mig om såg jag Adrian titta med en irriterad blick på ett gäng som förde mycket oväsen efter sig.

"Jag föredrar tystnad än massa ljud från människor som aldrig kan vara tysta eller folk som bara pratar nonsens." muttrade han och försvann i ett moln.

Jag sneglade lite åt gängets håll och tittade på dem när de skrattade åt något som någon hade sagt. Jag tyckte mig kunna höra de prata om att någon av dem hade förstört för någon främmande människa. En av dem som skrattade tittade åt mitt håll och stirrade sedan irriterat på mig när vi fick ögonkontakt. Jag kunde se han peka på mig och de andra vände sina blickar mot mig.

Adrian dök upp bredvid mig när de började närma sig mig och han tog tag i min hand och i nästa stund var jag utanför mitt hem. Han gav mig min jacka och väska och gick in och jag tittade stelt på honom när han gick igenom den stängda dörren. Jag visste inte varför jag hade en sådan obekväm känsla inom mig, på något sätt kunde jag känna av att något hemskt skulle hända i framtiden.

Regndroppar föll från himmelen ännu en gång och de rann ner från mina kinder och drog mig ifrån mina djupa tankar. Jag tog på mig ryggsäcken på ryggen och jackan fick hänga på armen samtidigt som jag gick över gräset som behövdes klippas än en gång. Nu när det regnade växte gräset snabbare och jag kunde se gräset långsamt växa. Nu pratar jag inte om att de växer atom för atom utan att de växer en millimeter i sekunden. Det oroade mig och jag tittade bekymrat mot det gamla mörka huset framför mig.

När jag kom in hörde jag musik spelas ur högtalarna i vardagsrummet och Adrian kom långsamt snurrande ut från samma rum och han påminde mig om än en gång om en ängel. Det var ju det han var också. Jag la mina saker som jag bar på golvet och knöt sakta upp mina skor och tittade samtidigt på Adrian med ett brett leende. Han viftade på armarna och såg ut att njuta av den lugna musiken som spreds sig ut till alla rum i huset i en sakta fart. När jag mötte Adrians blick hade han ett stort leende på sina läppar och han kom närmre mig och drog mig långsamt med i dansen samtidigt som gitarrspelet började.

Han tittade in i mina ögon och de isblå ögon såg nästan igenom min själ. Men jag kunde se lite rött runt pupillen som inte var där förut. Han började sedan sjunga den första versen väldigt tyst så det bara såg ut som en mimning. Han såg ut att leva i sin egen värld. "Who's so phoney and always surrounded. Stop your screaming, no one can hear..." Han släppte sedan min hand och dansade vidare till dansen och jag stannade till och iakttog honom igen. Jag hade ingen aning om varför han hade valt denna låt.

Ljuset som kom in i olika vinklar in i hallen gav allt en mystisk känsla och det blev mer med hjälp av musiken, och det lilla ljus som fanns kom in från de höga smala fönsterna på varsin sida av ytterdörren och lite var från vardagsrummet. Adrian hade dragit isär gardinerna så man kunde se ut och man fick en bra utsikt ovanför de träd som fanns och man kunde se in på grannens tomt.

Efter en kort stund började jag hänga med i hans dans och hoppade och snurrade runt och man kunde höra skratt från oss då och då. Jag kunde återigen få en skymt från de svarta vingarna när han kom in i ljuset och jag tittade nyfiket på honom för att se en skymt av dem varje gång.

När han började sjunga den andra versen "Hide from the mirror, the cracks and the memo..."Avbröt jag honom.

"Varför är dina vingar svarta?" Jag stannade upp men han fortsatte snurra runt när han svarade mig.

"Mina vingar färgas av beroende på vilket väder det är." Fick jag som svar och ett ”aha” lämnade mina läppar samtidigt som jag dansade in till köket och tände taklampan.

Jag drog fram en kokbok ur ett av skåpen och bläddrade i den och jag kunde känna Adrian luta över mig för att titta ner i kokboken. Det kändes som att han hade vuxit några få centimeter men det kunde bara ha varit en inbillning.

"Ska vi baka?" frågade jag honom samtidigt som jag slog upp sidan med olika pajer. Vi tittade på de olika recepten och jag såg ett finger tryckas på ett av recepten efter en stund.

"Blåbärspaj" sa Adrian och tog bort sitt finger från boken. Han vände sig sedan i takt till musiken och började rota efter sakerna vi behövde och ställde dem på bänken framför mig. Jag hjälpte till att plocka fram några redskap men samtidigt som jag kom på en sak så sa Adrian det. "Det finns inga blåbär."

Jag vände mig om och tittade fundersamt på Adrian och jag såg att han väntade på att jag skulle komma på något. "Eeh" lämnade jag ifrån mig och tittade på klockan som visade att det började närma sig lunchtid. "Vi kan ju alltid gå till skogen här utanför för det kanske finns blåbär där." Han tittade mystiskt på mig men nickade sedan.

Jag tog två bunkar så jag gav den ena till Adrian, i bunkarna kunde vi lägga våra björnbär. Efteråt gick jag till hallen för att ta på mig ett par stövlar och jag tog på mig min mörkblåa regnkappa. Adrian kom ut ur köket när jag var klar och han gick ut genom dörren efter mig. När jag stängde dörren blev det tyst, musiken från högtalarna hördes ej längre.

Vi tog den lilla stigen som ledde oss till bakgården men innan vi gick in i skogen stannade Adrian upp och jag vände mig om. Han tittade oroligt in i skogen och jag tittade förvirrat på honom. "Vad nu?"

"Det finns massa övernaturliga varelser som springer lös i naturen, kommer det några måste jag skydda dig. Det enda jag kan göra är att dölja dig och det skulle vara svårt om det vore djurliknande varelser då de är bra på att söka." svarade han mig och tittade stelt in mot den mörka skogen.

Jag vände mig om och tittade tillbaka in i skogen. En rysning spreds inom mig för att det kunde finnas hemska varelser där inne. Tänk om jag hade råkat ut för det tidigare när jag var mindre, alla skulle nog tro att jag blev kidnappad eller något liknande. Det skrämde mig också att jag kanske hade varit någonstans där en varelse hade kunnat attackera mig.

"Ska vi verkligen gå in då? Det kanske inte är en sådan bra idé ändå" sade jag osäkert.

"Oroa dig inte, det blir nog inga problem." Fick jag som svar och jag började gå på stigen som ledde sig in i skogen.

Vi gick längre och längre in i lövskogen och vi letade efter blåbärsbuskarna. Då och då kunde vi höra små pinnar knäckas under våra fötter och en sten sparkades även iväg av misstag ibland. Sniglar och kryp kunde vi se krypandes på den smala stigen och vi undvek att trampa på dem. Om vi tittade närmre på marken skulle vi kunna se alla myror som gick på led på deras små vägar de hade gjort.

Jag tittade runt bland träden och kunde tillslut se de välkända buskarna som vi också letade efter.

"Här är det!" ropade jag och tittade lite snabbt på Adrian bakom mig.

Han log lite åt mig och jag sprang sedan till buskarna, men jag förvånades över att det inte fanns några blåbär alls. De hade bara blommat ännu.

"Adrian, jag insåg precis att det inte finns några blåbär ännu. Det är ju för att det är vår, bären mognar inte förens slutet på sommaren. Eller?"

Jag fick inget svar så jag vände mig om för att få något svar av Adrian men han stod inte på den plats jag såg honom senast.

"Adrian? Vart tog du vägen?"

Jag kunde känna pulsen öka inom mig igen, jag kunde inte förstå varför han lämnade mig igen. Om hans uppgift var att skydda mig så gjorde han inte så bra ifrån sig. Han var en skyddsängel, eller?

Jag bet mig i läppen och försökte leta uppstigen men den var borta. Alla stigar som fanns i skogen nyss var borta. Detta var inte på riktigt, men jag kan väl inte drömma nu? Jag har inget minne av att jag har somnat.

"ADRIAN!" skrek jag så högt jag kunde och jag upprepade hans namn flera gånger om och om igen så jag tillslut kunde känna att det gjorde ont i halsen.

Eftersom jag inte fick ett tecken av honom gav jag upp att leta efter honom så jag började gå åt det håll jag hade i minne av att jag kom ifrån. Men det kändes som att jag gick i evigheter när jag väl gick. Vi hade inte gått in så långt i skogen men jag närmade aldrig slutet av skogen och framför mig såg jag bara mer träd. Jag kände inte heller igen denna del av skogen och jag hade lekt mycket här när jag var liten så det gjorde mig ännu mer rädd. En suck lämnade mina läppar och jag satte mig på en stor sten i närheten.

Det var nu jag la märke till att det var så tyst, inte ett enda kvitter kunde man höra och inget litet djur visade sig på marken längre. En kylande vind kom från ingenstans och den bar med sig massa ruttna löv som ännu fanns kvar efter hösten som hade varit.

Jag började höra viskningar när löven hade blåst förbi och de sa ”göm dig” så jag hoppade genast ner från stenen och duckade. Grenar knäcktes precis efteråt och jag kunde höra ett morrande som liknande en varg. Jag höll andan och försökte hålla mig så tyst som möjligt för jag kunde höra sniffandet som djuret gav ifrån sig. Den kom närmre och jag kunde tillslut känna lukten av djuret och när jag tittade mot kanten kunde jag se en nos sticka fram. Han började morra men ett rop avbröt honom och han vände sig sedan om och började springa åt det håll han kom ifrån.

”Tom, låt pojken vara.”

Jag kikade över kanten och vargen förvandlades till en mänsklig varelse. Han stod med ryggen mot mig men jag kunde se hans vän framför honom.

”Det är kul att skrämma dem.” svarade han honom och jag kunde höra att han hade ett flin i sitt ansikte. ”Och Chris, skulle det inte vara kul att döda honom? Vi har ju inte dödat på länge och du hindrar mig bara.”

”Man dödar inte på skoj och sedan är pojken förföljd av en…” han slutade mitt i sitt pratande och lyfta på huvudet och sniffade. ”Den kommer.” sa han med ett förskräckt ansiktsuttryck.

”De är alltid i vägen.” suckade Tom. De båda förvandlades till vargar igen och de sprang tysta iväg. Jag kunde även höra en ylning från en av dem när jag inte längre såg dem.

Jag reste mig långsamt upp och kunde se stigen en bit framför mig så jag skyndade mig till den och stannade sedan på den. Nu kände jag igen allting när jag tittade mig omkring så jag började bege mig åt det håll där jag visste att mitt hem fanns. När jag kom ut ur skogen stod Adrian där och väntade på mig och han hade det där elaka leendet igen.

”Där är du ju!” sa han i en entusiastisk ton.

”Vart var du?” muttrade jag tillbaka och gick över trädgården och upp på terrassen.

”Vad är det med dig?” frågade han mig och tittade irriterat på mig.

Jag orkade inte svara honom. Han lämnade mig helt ensam i skogen och jag var jättenära på att bli dödad och nu står han är och låtsas som ingenting. Vem tror han att han är? Ingen skyddsängel i alla fall. Jag smällde igen dörren efter mig och önskade att han inte kunde gå igenom dörrar, men såklart gick han igenom den utan problem.

Jag gick med tunga steg in till köket och plockade bort allt vi hade tagit fram. Min mage kurrade av hunger och jag tittade mot klockan. Tydligen hade jag varit inne i skogen i tre timmar så tiden hade verkligen runnit iväg. Så det enda jag ville nu var att slänga ihop något att äta för jag brydde mig inte längre vad det var. Resultatet blev en macka med ost och två gurkbitar på.

När jag vände mig om stod Adrian framför mig med armarna i kors, med sin bunke i handen, och bevakade mig med en nyfiken blick. Det röda i hans ögon hade vuxit mer.

”Vad vill du?” frågade jag honom med munnen full.

Ett skratt lämnade honom och jag lyfte på ena ögonbrynet.

”Du är inte klok.” fortsatte jag och skakade på huvudet.

När jag hade ätit klart lämnade jag köket men jag stoppades av att Adrian la armarna om mig som en kram. Jag la märke till nu att han hade definitivt blivit längre än mig. Han närmade sitt ansikte mot mitt höra och viskade några få ord.

”Jag är inte den du tror att jag är.” svarade han på min tidigare fråga. När jag vände mig om försvann han i ett svart moln.

”Vem pratar du med?”

Jag hoppade till och såg Esther titta oroligt på mig.

”Ingen.” svarade jag kort och började gå mot trappan.

”Jag börjar bli orolig Sebastien.”

Så galet bra♥

Förlåt allihopa! Men har börjat om igen. HEH
Kapitlena blev för långa och det gjorde det svårare för mig att skriva då jag ville ha något bra att skriva. Jag har delat kapitlena kortare plus att kapitel 2 ni ser här är borta. Jag har ersatt den. Men prologen är såklart densamma! Kapitel 1 har blivit två kapitel och det är bara några få ändringar i dem.

Är det några som vill läsa om dem? För jag ska lägga ut dem på wattpad annars om det är bara någon person här som skulle vilja läsa det.

Jag vill!!!