Berättelse: Ändra aldrig på dig

Awesoome!

Hej på er! Tack för alla fina kommentarer
Nu har jag börjat skriva på en tredje berättelse!
Länk: http://mugglarportalen.se/forum.php?topic=32650

Den ska jag läsa^^

är den hör redan slut??

Nej nej xD Jag har bara börjat på en annan berättelse också! Den har inget att göra med denna

Bra!! ♥

Kapitel tre:

Byggnaden var like imponerande inuti som utanpå. Allt såg också väldigt lyxigt ut trots att det bara var lobbyn. En stor, blodröd soffa fanns till höger om Alice med ett lågt glasbord framför. Rakt framför hennes fötter fanns det också en lång röd matta som började vid dörren och verkade gå in i nästa rum. Till höger om henne fanns en vacker, mörk, trä disk med vackra träsniderier i. Det verkade föreställa en naturscen, med massa djur och blommor.
På disken stod en telefon, en burk med pennor som matchade bordet, papper och en liten blomkruka fylld med vackra, vita rosor. Runt om i lobbyn stod fler blomkrukor, alla fyllda med rosor i olika färger. Precis bredvid dörren stod det blodröda rosor.
Väggarna var vita och hade många stora fönster, en vägg var också täckt med fotografier på en massa personer som Alice identifierade som kändisar, troligtvis kändisar som jobbat ihop med bolaget.
Bakom disken stod en ung man som såg ut att ha väldigt tråkigt, inte konstigt, det var ju ingen annan i rummet förutom jag och han nu. Genast sken mannen upp då han såg mig och sa med en vänlig röst ”Välkommen till Roses, vad kan jag hjälpa dig med?”. Mannen hade en trevlig utstrålning, han verkade bara vara allmänt glad och trevlig nu när han inte verkade så utråkad.
”Tackar, jo jag fick ett samtal från Amanda Rosman, hon ville att jag skulle komma förbi här någon dag, jag heter Alice Karlsson”. Alice log medan hon pratade.
”Trevligt att träffas Alice, jag är Mark” sa Mark och log också nu. Leendet var rätt så bländade då hans tänder var otroligt vita och rena. ”Jag visar dig till Mrs Rosman direkt”. Han gick ifrån sin disk och gick mot dörren som den röda mattan ledde mot. Alice följde efter och passade på att studera alla foton när hon gick förbi. Några kändisar kunde hon namnge, men några var också helt okända för henne.
Mark ledde henne genom dörren och de kom in i ett stort rum som liknade ett konferensrum, sedan kom de ut till en korridor och de stannade efter en stunds gående vid en mörk trädörr.
”Amanda Rosman, VD” stod det ingraverat i huvudhöjd på Alice. ”Gå in du” log Mark och vände sig sedan om för att gå tillbaka. Alice såg efter honom några sekunder innan hon långsamt vände sig om och tittade på trädörren istället. Hon var något nervös faktiskt, det här kunde ju gå hur som helst...
Men tillslut samlade hon sig mod och knackade först på dörren för att vara artig men öppnade den sedan. Det gnisslade lite tyst.
I rummet var det man fick syn på först kvinnan som satt i en till synes bekväm fotölj bakom ett skrivbord och drack kaffe. Hon såg rätt så snäll ut hon med. Mellanlångt, lockigt, blont hår, mjuka gröna ögon och hela ansiktet hade mjuka drag. ”Åh du är Alice! Jag känner igen dig från videon, kom in kom in! Sätt dig!” Amanda lät rätt så glad över att se Alice.
Hon lydde och gick in och stängde dörren bakom sig. Sedan gick hon fram med ett tveksamt leende och satte sig i en stol som fanns framför skrivbordet. Det fanns en massa papper över bordet, en del blanka och en del var nedkladdade av kort meningar och siffror.
”Så Alice, väldigt trevligt att träffa dig! Återigen måste jag säga att jag är imponerad över hur bra du sjön med Alice Cooper! Väldigt fin röst du har”.
Alice log glatt av berömmet. ”Trevligt att träffa dig med, och tack, så du vill alltså erbjuda mig ett kontrakt med bolaget?” frågade hon och lutade sig tillbaka smått i stolen. ”Ja, du har som sagt en väldigt fin röst och jag tror att den kanske är nästa hitröst, men såklart måste vi ha dina föräldrars tillstånd om du är intresserad”. Amanda tog en klunk kaffe och log också.
”Jag förstår, och jag är faktiskt intresserad så är det okej ifall jag kommer tillbaka om någon dag eller två med mina föräldrar?” svarade hon. Såklart måste hon ha sina föräldrars tillstånd...Men hon var rätt så säker på att de nog skulle säga ja om hon själv bara var säker på att hon ville det.
”Så jag går nu, adjö, trevligt att möta dig och vi ses snart” Alice log och ställde sig upp. Amanda reste sig med. ”Det är okej, då ses vi om några dagar” svarade hon och gick fram till dörren. Hon öppnade den åt henne och sedan gick Alice ut själv ur rummet. En liten stund senare stod hon utanför Roses. Det började bli lite småkyligt och det började smått bli mörkt också ute. Hon fick skynda sig hem...
Genast började Alice gå och hon var inne i sina egna tankar tills hon kände en obehaglig känsla. Det kändes som om någon eller något tittade på henne. Hon tittade över sin axel och trettio meter bakom henne gick ett gäng pojkar som var några år äldre än henne, någon var säkert myndig av dem, hon kände igen de som kända bråkmakare och skolkare från en grannskola. Ingen hon kände hade några bra intryck av de, pojkarna var tydligen bråkiga, stöddiga och gillade att slåss och hacka på folk.
Genast ökade Alice på stegen, hon ville helst inte prata med de eller ens stötta ihop med dem. Och så ville hon hem.
Efter att ha gått i tio minuter slängde hon en blick över axeln igen, de gick fortfarande bakom henne, fast närmare nu. De var bara femton meter bakom henne, men det var också bara hälften av gänget nu.
Plötsligt kände hon sig rädd, hon visste inte riktigt varför men hon visste att de där killarna aldrig var i hennes område förut direkt, de höll sig mer till centrum vad hon hört. Hon såg snabbt framåt igen och blev ännu räddare, femtio meter framåt gick andra hälften av gänget, rakt mot henne. De måste ha tagit någon omväg...
Alice vek snabbt in på en mindre väg utan att tänka sig för, hon ville bara bort därifrån! Det började bli riktigt obehagligt. Hon gick på och kastade då och då blickar bakåt, de hade också svängt in efter henne på den där vägen. Och plötsligt såg hon att vägen tog slut framför henne, det stod bara ett stort hyreshus rakt framför henne. Hon var fast...
Hon vände sig om och såg med bultande hjärta på gänget som nu stod sju meter ifrån henne. ”Ha, vi fick dig allt, nu är du inte så kaxig va?” sa han som måste vara ledaren stöddigt. Alice förstod plötsligt att de måste ha skickat de där lapparna och hotat henne...Nu var hon verkligen illa ute...Hon såg inte en enda människa i närheten.
Ledaren steg framåt mot henne och hon såg att han höll i en liten spetsig kniv i handen, han hade också ett äckligt elakt leende på sina läppar. ”Vi varnade dig, lilla missfoster, och nu ska du få din läxa, vad sägs som om vi skär lite på din fina hud åt dig emo?”. Han steg ännu närmade och lekte med kniven i sin hand.
Alice ville kräkas, de här menade verkligen allvar...hon skulle inte ha tagit så lätt på hoten...Nu skulle hon bli knivskuren...Hon tryckte sig mot väggen men hon kom inte längre bort från ledaren för det. Han greppade tag om hennes haka med ena handen och höll fast henne så hon inte kunde vrida bort huvudet. Och med den andra handen lät han kniven komma närmare och närmare henne. Och bakom honom stod hans gäng och hejade på.
Tillslut nuddade kniven henne, den var lika vass som den såg ut att vara. Ledaren lät spetsen glida runt på hennes högra kind och bildade ett snirkelmönster. Trots att han inte höll den så hårt mot henne så sipprade blod ut där kniven varit.
Skräcken förklammade Alice, men trots det kunde hon känna smärtan då kniven skar i hennes hud. Förtjänade hon verkligen det här?
Precis då ledaren verkade nöjd med kinden och skulle fortsätta med den andra hördes en röst ”Låt henne vara! Hon har väl inte gjort er något?!”. Rösten lät ursinnig och otroligt bekant. Vem kunde de vara?...

Jättebra! Herregud! En fortsättning, snälla!
Awesome! ^^

Mycket bra!! Älskar slutet (hur hemskt det än låter). Det är spännande på en nivå som en actionscen inte kan åstadkomma. Jag lade personligen händerna förskräckt över munnen när jag läste, vilket är beröm Tack och lov att någon kom!!
Fortsätt i den här andan

Jag älskar slutet jag med(roligt men hemskt att skriva)

Kapiel tre:
Alice ville nästan gråta av lättnad, hon, Alice som aldrig grät i vanliga fall, men det här var för hemskt, de knivskar henne! Men vem kunde de varit som kommit för att rädda henne? Personen lät så bekant...
Ledaren stannade upp och vände sig om med kniven i handen fortfarande, helt synlig. Den hade till och med lite blod längs spetsen. Han log hånfullt åt killen som ropat åt de att låta emot vara. Visserligen var han inte helt ensam, killen hade med sig ett gäng, men ändå, vem kunde spöa hans gäng egentligen? ”Vadå då? Tycker du inte hon blev finare så här?” sa ledaren lika hånfullt. Han tog ett steg åt sidan så killen kunde ta sig en ordentlig titt på Alice.
När Alice såg killen kände hon genast igen honom, de var han hon vunnit över på idrottsdagen i löpning, killen som fortfarande haft ett stort leende trots att han förlorat och berömt henne, dock hade han inget leende nu. Han såg snarare ursinnig ut, och förskräckt då han såg hennes ansikte.
Hon såg väl hemsk ut...Hon kände sig i alla fall hemskt och det sved hemskt i skärsåren. Hon lyfte darrande upp sin ena hand och drog handen över snirkel mönstret som nu prydde hennes kind. Handen blev alldeles varm och kladdig av blod. Hon brukade inte ha problem med blod men nu började hon må riktigt illa. Det kändes återigen som om hon skulle spy.
”Grabbar” sa killen som återigen var ursinnig, och han syftade nog på sitt egna gäng som stod bakom honom. ”Vi tar och spöar upp de här skitarna”.
Alice förlorade lite hopp, visserligen var de här gänget lika många som de som knivskurit henne, men hon hade en aning om att de inte var lika starka.
Ledaren med kniven fnyste, han torkade av kniven mot sin tröja och stoppade den sedan i en skida han hade vid sitt bälte. ”Visa ingen nåd, vi tar hand om emot efter vi spöat upp de här” sa han åt sitt gäng och knäckte knogarna.
Gängen sprang mot varandra och brakade sedan ihop, de blev ett rejält slagsmål. Och Alice kunde inte förmå sig annat än att blunda hårt och försöka ignorera hela världen, hon ville inte mer nu. Nu ville hon bara åka hem...åka hem och lyssna på sin favoritlåt av Alice Cooper.
Efter tio minuter med ljud av slag som mötte kroppar så la någon sin hand på hennes axel och det hördes inga mer ljud än vinden som ven.. I tron om att det var ledaren med kniven igen öppnade hon rädd sina ögon, men hon mötte killens lugna, gröna ögon. ”Hur mår du? Är såren djupa?”. Hans blick slets mellan hennes ögon och hennes sår.
Alice kunde först inte riktigt svara då hon fortfarande var rädd, hon tittade över killens axel. Där stod hans gäng och såg ilsket efter de andra gänget som de troligen då spöat upp...Genast kände hon sig mycket lugnare även om hon såklart fortfarande var lite rädd, och lite chockad över det som hänt ”Jag mår bra...jag tror de inte är så djupt”. Men trots det så hade det ändå kommit rätt så mycket blod.
”Vi gav de där asen spö så de aldrig vågar sig ut igen, att använda kniv mot en försvarslös tjej utan anledning....” killen muttrade en ful svordom efteråt och såg sedan oroligt på henne ”Kom, vi hjälper dig hem”.
Alice nickade tacksamt, hon behövde nog lite hjälp. Hon började gå och de andra gick bakom henne och killen gick bredvid. Hon började frysa rejält också, det hade blivit så kallt plötsligt och hon hade ingen jacka. Killen märkte att hon frös och tog av sig sin egna jacka och räckte fram den till henne. ”Här, jag heter Benjamin föresten”. Alice tog emot jackan och satte på sig den, den luktade av axe och lite svett, men det var en trygg doft. ”Jag är Alice...” sa hon sedan.
”Tack för att ni.....räddade mig”. Alice kunde inte komma på ett bättre ord, om de inte kommit, vem vet hur långt den där killen med kniven hade gått egentligen? Nu var hon ju i alla fall inte så farligt skadad...
”Det är inget att tacka för, vi ska nog snarare vara tacksamma att vi kunde hjälpa till” svarade Benjamin och log mot henne. Och där var det där vänliga och glada leendet igen.
Under promenaden hem sa de sedan inget mer utan gick bara tyst på. Vad mer kunde man säga om det som hänt egentligen? Och tillslut så stod hon utanför sin dörr med Benjamin och hans gäng bakom henne. ”Tack igen...och godnatt”. Hon log lite mot de alla även om det var ett tveksamt leende och gick sedan hem.
Hennes föräldrar som vetat att hon kunde bli borta blev alldeles förskräckta då de såg henne. ”Herregud! Vad har hänt med dig kära barn!” sa hennes mor förskräckt och rusade fram till Alice då hon såg hennes kind. Hennes far rusade också fram.
Alice berättade allt från hon märkte att gänget gick bakom henne till att Benjamin räddat henne. Då hon var klar kramade hennes mamma om henne hårt.
”De där....de där...” hon försökte hitta ett ord för att beskriva gänget. ”Jävlarna...” sa hon tillslut och släppte på kramen. ”Vi anmäler de till polisen! De har inte rätt att göra så mot dig! Du kunde ju ha blivit allvarligt skadad, kom nu går vi och tar hand om ditt sår”.
De gick till badrummet och började att tvätta rent såret och torka bort blodet och satte sedan dit två stora hudfärgade plåster. Det kändes mycket bättre för Alice nu.
Efter ett till litet snack med hennes föräldrar gick hon upp på sitt rum. Inte fören då märkte hon att hon fortfarande hade på sig Benjamins jacka. Försiktigt tog hon av sig den och hängde den över sin stol. Hon fick lämna tillbaka den imorgon...
Hon tog av sig resten av ytterkläderna och kröp sedan ner i sin säng. Hon låg en bra stund och bara stirrade upp i taket. Den här upplevelsen hon hade nu var inget man strävade efter att ha direkt, hon kände sig en aning rädd igen nu när hon var helt ensam i sitt rum. Men så föll hennes blick på jackan på stolen och hon kände sig någorlunda trygg och lugn igen. Benjamin hade ju hjälpt henne innan något värre hänt....Hon var väldigt tacksam och skyldig honom mycket.
Tillslut lyckades hon somna, rätt så utmattad.