Livet blir bättre [Novell]

Typ som att vartannat verb är i nutid och vartannat i dåtid, samt att de glömmer en del saker som är självklart att man ska komma ihåg?

Deras minne är bara dåligt, ok??

DET behöver vi imtr gå in på. Man borde kunna blanda exakt hur man vill eller så borde någon lära mig att sktiva i bara en form xD

Visst xD

Jag kan lära dig genom att bita dig varje gång ^^ Fast jag tycker inte det gör så mkt

Då får du komma hit och bitas xD

Awesome Det är väl tempus som skulle kunna förbättras men det gör inte så mycket

Kapitel 4.

”Är det för det här du inte velat ta hem henne tidigare?” jag kände mig skyldig och vände mig mot skafferiet för att ta fram godispåsen där. Emil tog fram drickorna ut kylen innan han svarade.

”Ja, delvis. Jag har varit rädd för din reaktion, och hennes,” han tittade lite skamset ner i golvet.

”Men varför? Vad är det värsta som kan hända? Att vi skyller olyckan på varandra? Jag skulle aldrig komma på den tanken. Vägen var så blöt den dagen att det är ett mysterium att vi tog oss så långt.”

En skåpbil hade fått sladd på grund av vattnet. På taket på den skåpbilen hade det varit ett rör som hade flugit av och sen flugit genom framrutan på Jens bil och sen huggit av hans arm. Flera personer tvingades tvärnita sina bilar, men det var inte det lättaste på den blöta vägbanan och två bilar krockade medan en annan snurrade runt för sig själv längre bort. Miranda hade suttit i den snurrande bilen. Emil avbröt mina tankar.

”Jag vet. Men det känns så.. Jag vet inte. Konstigt?” Emil vägrade titta på mig. Visst, jag förstod vad han menade. Men jag tyckte det var ganska fånigt ändå.

”Kom nu så går vi tillbaka till dem andra,” manade jag honom och tog godisskålen och en av drickorna.
Emil tog muggar och den andra drickan och följde efter mig till vardagsrummet. Erik gav mig en menande blick. Han förstod vad vi hade pratat om. Jag tittade upp mot klockan bakom honom och sen ner på han igen. Även om någon av dem andra såg det skulle de inte se det som något märkvärdigt.


”Grattis!” Vad var det för fel på Jens nu då? Vi satt och pratade om filmer och han säger grattis.

”Va?” Alla tittade på Jens som om han var en idiot, även jag. Han satt och tittade på något strax över Eriks huvud. Klockan. Den var fem över tolv. Det var min födelsedag, och Emils och Eriks. Så fort jag insåg det log jag mot Jens.

”Tack,” jag böjde mig fram mot han och kysste honom sen vände jag mig mor Emil och Erik.
”Grattis, idag blir vi myndiga,” sa jag med ett skratt. Båda två kollade mot klockan.

”Grattis,” sa de sen i mun på varandra och alla skrattade.

”Jag tror jag ska gå och lägga mig nu,” sa jag en halvtimme senare.

”Stannar du inatt?” frågade jag och vände mig mot Jens som nickade. Vi lämnade dem andra i vardagsrummet och gick till mitt rum på övervåningen.

Jag vaknade tidigt nästa morgon, tidigt enligt mig i alla fall, och kände mig glad. Jag vände mig i sängen och såg Jens ligga där. Jag hade under natten snott åt mig allt täcke som jag alltid brukade göra så Jens låg där i bara underkläder och såg lika perfekt ut som vanligt. Jag blev om möjligt ännu gladare av att se han så. Jag låg och bara studerade han i cirka tio minuter innan jag såg att ett leende kom upp hans läppar.

”Du vet att det är oartigt att stirra va?” frågade han mig och öppnade ögonen. Jag kände hur mina kinder hettades upp lite och vände tvärt bort blicken.
”Jag sa att det var oartigt, inte att jag ville att du skulle sluta.”

Jag vände blicken mot han igen. Han hade stängt ögonen igen och låg bara där och log. Jag satte mig upp sen böjde jag mig ner och kysste han sen gick jag för att klä på mig. Jag tog på mig mina nya svarta jeans och en tröja som Jens köpt till mig förra månaden. Jag gick till toan för att borsta håret och tänderna och sminka mig lite lätt. När jag kom tillbaka till mitt rum satt Jens påklädd på min säng och väntade.

”Vill du ha din present nu eller senare?” frågade han mig och log. Han verkade vara på lika bra humör som jag idag.

”Vi tar det senare runt dem andra,” sa jag glatt och gick fram och tog hans hand och tvingade med honom ner till köket.

”Hej pappa, hej mam.. PAPPA! Men vad gör du hemma? Jag trodde du skulle jobba en vecka till?” Jag var förvånad men glad över att se min pappa vid köksbordet. Jag gick fram och kramade honom.

”Vi blev klara tidigare än väntat och jag kan ju inte missa mina barns 18års dag, eller hur?” Jag kramade om han ännu hårdare.

”Var är Emil och Erik? Frågade jag sen och vände mig mot mamma.

”Erik for till Jessica igår och Emil och Miranda är där uppe än,” svarade mamma och precis då kom de ner från trappan.

”PAPPA!” Emil var minst lika förvånad som jag över att se pappa hemma.

”Grattis,” sa pappa bara och vände sig mot sin frukost. Jag gick fram till bordet och satte mig och åt.

Jätte bra! ♥

Jag har börjat skriva på en parallell historia om hur dom träffades där man kommer få ganska mycket bakgrundsinformation som kommer vara vartannat kapitel från och med nu

Kapitel 5.

Det var första dagen på högstadiet. Niorna hade fått i uppdrag att visa runt varsin sjua på skolan den dagen. Jag var den enda tjejen i min klass som hade en kille som handledare. Alla hade varit avundsjuka när vår mentor sagt vem vi skulle ha. Jens, som skulle visa mig runt och vara med mig den närmaste veckan var tydligen snygg också.
Niorna kom in i klassrummet vi satt i. Vår klassmentor började ropa upp listan med par igen och gjorde en paus mellan varje par så de skulle hitta varandra. Snart var det min tur att gå.

”Hej, jag är Jens”, hälsade Jens när vi kom ut ut rummet.

”Jag är Emma”, svarade jag.

”Så.. Vars vill du gå först?”

”Jag vet inte.. Det är du som hittar här”, svarade jag. Han skrattade till.

”Haha, ja. Vi kollar klassrummen nu då så tar vi det andra efter lunch”, han log mot mig.

”Låter bra”, svarade jag.

Jag och Julia hade ätit första lunchen på skolan tillsammans.
”Du skulle ha hört hur Lina, tjejen gått med, malt på om Jens. Hon är kär i hans utseende”, informerade Julia mig. Av hennes ton att döma hade Julia deltagit i det samtalsämnet med glädje.

”Han är faktiskt snäll också”, sa jag och log.

”På riktigt? Jag trodde inte han var sådan..”

”Ja.”

”Du, vars ska ni efter lunch?” Julia bytte ämne.

”Vi ska till cafeteria och sen ut på skolgården och kolla”, sa jag och tittade ut genom fönstret. Solen sken starkt.

”Vi har redan gjort det.. Vi ska bara kolla klassrummen nu”, hon lät lite besviken.

”Klassrummen är faktisk intressanta.”

”HERREGUD! Du gillar honom!” Julia skrek det första ordet. Några åttor vid bordet bredvid tittade på oss.

”Gör jag inte alls!” Jag försökte ljuga men mina blossande kinder avslöjade mig.

”GUD!”
”Tyst!” Sa jag och hyssjade henne.

”Hej, är du klar?” Jens kom fram till vårat bord och log mot mig. Jag såg att Julia försökte fånga min blick men jag ignorerade henne.

”Jag ska bara lämna min tallrik”, sa jag och gick mot disken. Jag kunde se Lina ta över min plats vid bordet och hur de snabbt började diskutera något och jag var ganska säker på att jag visste vad. Jag lämnade mina saker och sen styrde Jens stegen mot vad jag antog var cafeterian.

Vi gick in där och jag märkte direkt att det inte var ett ställe där Jens trivdes. Sen kände jag inte heller riktigt trivdes här. Jag gick till själva kiosk delen för att kolla vad de hade. Deras priser var hyfsade och det fanns vissa saker som kunde vara bra om man missat frukost eller något. Jag gick tillbaka till Jens som stannat vid dörren. Jag var ofokuserad när Jens pekade ut parkeringar och annat som tillhörde skolgården. Jag tänkte bara på mitt och Julias samtal vid lunchen.

”Du.. Skulle det vara helt fel av mig att ge dig mitt nummer?” frågade Jens mig och skrattade till.

”Förmodligen, ja” svarade jag och skrattade.

”Jag vill bara att du ska ha någon du kan fråga om du går vilse eller något” sa han och log mot mig.

Det leendet var anledningen till att jag inte kunde säga nej. Jag tog fram min mobil och gick in i skapa kontakter.

”Här”, sa jag och räckte fram telefonen mot han och log.

♥
Just love, okay? Brilliant!

Bra!